Citat:
Ursprungligen postat av
clipowl
Varför är Borderline så extremt svårbehandlat? Beror det på att borderlinepersonen nästan alltid är i en sorts försvarsställning? Konspiratorisk/misstänksam. Du tar upp i tråden här att det kan vara genetiskt. Medicinering!?
Ett stort antal saknar sjukdomsinsikt och kan inte reflektera över sitt beteende utifrån en objektiv synvinkel. Det är fel på alla andra, varför då söka vård? Många avviker dessutom från DBT-terapin, BPS:are tenderar att strunta i planerade vårdmöten m.m. Delvis då DBT-terapin är mycket svår i början för många BPS:are då dessa måste processa ångest. Inom DBT-terapin går man dock igenom detta och det finns en speciell kategori litet senare, som går ut på att BPS:aren inte ska avvika från terapin. Ofta är BPS:aren tvingad till terapi av partners, vänner, familj - terapin kan inte bita om BPS:aren inte är införstådd i sin problematik och därav mottaglig för vårdhjälpen. Ja, siffran varierar beroende på studier. Vid tvillingstudier har man sett att genetiska orsaker kan röra sig om ända upp till 69%, och som lägst 42%. Psykofarmaka kan hjälpa, det är högst individuellt. Bl.a. brukar den stämningsstabiliserade medicinen Lamotrigin förskrivas, som kan ge god effekt.
Antar att det finns andra följdsjukdomar kring borderline som t ex depression, missbruk/självmedicinering, ångestproblematik? När mår en borderline riktigt bra? Är det när de är i en relation med en partner som de kan kontrollera eller när de är utan relationer?
Ja, definitivt. En BPS:are som har en dubbeldiagnos löper dessutom en mycket stor risk i att begå självmord. Depressioner kan komma och gå, som hos en normal person. Missbruk och självmedicinering är såklart vanligt, i största mån går det ut på att dämpa ångest eller förhindra att en ångestprocess startar. En BPS:are kan aldrig att må genuint bra i längden, den kan må bra temporärt och känna sig lycklig i korta perioder, ofta som nykär i början på en romantisk relation. När nykärleken släpper är den tillbaka till "status quo". Prognosen ser såklart bättre ut för den BPS:are som är införstådd i sin sjukdom, går aktivt i terapi och arbetar med sig själv - möjligtvis kan denne uppleva en mer ihållande form av lycka.
Kan en borderlineperson trots allt fungera relativt bra som förälder? Jag reagerade på att mitt ex barn ibland fick trösta föräldern. Tyckte det kändes rätt märkligt. Kan en borderlines beteende gå så långt att de till och med blir av med delar av vårdnaden?
Svår fråga. Det diskuteras mycket kring detta, många hävdar att en BPS-förälder är oförmögen till att älska sin avkomma - kan man då fungera relativt bra som förälder? Kanske? I det längre loppet, nej! I perioder, definitivt. En förälder som har en outvecklad empatisk förmåga har svårt att möta ett barns behov. Barnen används ofta som marionettdockor, som funktion av verktyg/vapen. De skuldbeläggs och manipuleras frekvent, psykisk misshandel är vanligt förekommande. Barnen blir snabbt medsjuka och deras roll övergår från barn till att bli vårdnadshavare. Ja, självklart. Familjerätten kan göra utredningar vid exempelvis suicidala eller psykiskt avvikande beteenden som ses från BPS:aren. Det kan även röra sig om att BPS:arens partner mister vårdnaden då BPS:aren manipulerat myndigheter, eller falskt anmält partnern för diverse tokigheter.
Antar att en borderline då måste hålla vänner separerade från varandra för att de andra inte ska "prata" med varandra? Ungefär som en psykopat som har ett behov av att isolera sitt offer(nej jag jämställer inte diagnoserna).
Aldrig reflekterat kring detta, men det kan du mycket väl ha rätt i. Man ska dock komma ihåg att BPS:aren ofta inte uppvisar sitt instabila beteende i mer flyktiga vänskapsrelationer. I takt med att en BPS:are känner sig mer bekväm ökar progressen i den emotionella instabiliteten.
Finns det livsfaktorer som kan lugna ner respektive öka på/utlösa borderlinebeteendet? Det verkar inte som att det har så mycket med omgivningen att göra utan att personen hela tiden lever i sin egen lilla bubbla. Det följer med sen uppväxten/födseln vad jag kan förstå!?
Ja, psykosociala element kan trigga. Detta eftersom det startar en ångestprocess som en BPS:are inte kan hantera. Det kan vara negativ kritik från arbete, dödsfall inom familjen, stress. Kvinnliga BPS:are är känsliga för hormonella förändringar av bl.a. könshormoner. Därför ses ofta en ökad sjukdomsbild i samband med graviditet. Lustigt nog drömmer många BPS:are om den typiska kärnfamiljen, som agerar som en ökad trygghetsfaktor. Omgivningen kan trigga, men grundproblematiken finns utvecklad sedan barnsben hos BPS:aren i felaktigt invanda försvarsmekanismer.
Så en borderline är ironiskt nog extremt självkritiskt men klarar å andra sidan inte av kritik från någon annan?
BPS:aren är sin egen största kritiker och baseras i ett starkt självhat som kommer och går. Den är extremt självkritisk, men skulle aldrig erkänna detta för någon. Kritik från någon annan förstärker den negativa självbilden och kan utlösa starka ångestkänslor för BPS:aren. Muren och fasaden BPS:aren kraftigt försöker att upprätthålla brister. BPS:aren kan känna sig värdelös och att den inte duger, sedan upplevs den starka rädslan för att bli övergiven likt en temporär PTSD-flashback.
Ingen jag träffat med BPD har saknat sjukdomsinskt, jag gör heller inte det. Eller ja, jag har frågat psyk vad som tycker och dom säger att jag har hög skundomsinsikt. Varför den är svårbehandlad är för att det är först nu man (utomlands) börjar förstå på allvar vad BPD är för något. Miljö och arv, javisst! Men den är också anatomisk, epigenetisk och mycket komplex rent neurobiologiskt. Om den öht kan botas är omöjligt att svara på i dagsläget. Den som säger något annat ljuger.
PTSD och BPD verkar gå hand i hand. Har själv just PTSD som differentialdiagnos. DBT är trams och fungerar på sin höjd mot symtom man kan träna bort själv eller som går över med tiden. Dessutom används det i Sverige noll (0) läkemedel som kan behandla bpdproblematiken brett. Man behandlar BPD som om det vore BP vilket är rätt efterblivet.
Läkemedel man bör använda i Sverige är Keppra, Iktorivil samt Abilify. Abilify har i USA absolut bäst effekt vid BPD och behandlar sjukdomen på ett brett plan, och har effekt vid rena BPD symtom.
Den kemiska obalansen verkar se ut som följande:
Lite låga värden utav serotonin, ev endorfiner och ev oxytocin samt ett konstant understimulerat dopamin system. Lösningen på detta är att höja serotonin, samt stabilisera dopaminet. Abilify höjer serotoninet samt är en dopaminmodulator, som klippt och skuren för Borderline och även därför den har klart bäst effekt av alla läkemedel som testats. Borderline är inte en störning i personligheten, Borderline ger en allvarlig förändring i hjärnan kring alla viktiga system som reglerar humör, känslor, osv. Så när en BPD-rage kommer så är det en neurobiologisk process och ingenting man styr själv. Vidare lär BPD flyttas i DSM till psykiska sjukdomar e den ska ligga. Alt. Ligga som en kombination av personlighetsstörning och psykisk sjukdom.
