Citat:
Ursprungligen postat av
returx
Det här med min sanning och din sanning, som man alldeles för ofta hör som det absoluta, är helt befängt och av falskaste falskhet.
Jag förstår kanske inte riktigt vad du menar och hur du tänker.
Min sanning är inte samma som din sanning.
Alla har bara sin egen sanning. Inget annat finns som är sanning.
Allt annat är sagor och vittnesmål som kan vara lögner.
Min sanning är GUD. Eller som Moses fick veta. "Jag är"
Sanningen är att "Jag är"
Att vända sig till Gud är för mig samma som att vända mig inåt och titta på mig själv.
Konfronterar sig själv. Allt det där som är svårt att konfrontera.
Som Det äckel som du känner för din egen existens
Din brist på kompetens och din impotens
Ditt eviga tvivel på din intelligens
Din längtan efter ordning och struktur och konsekvens,
Dom böcker som du borde läst men aldrig tittat i
Dom brev du aldrig skrivit och din fula fantasi
Du drömmer att du ligger med Brigitte Bardot
I tusen och en natt och sen i tusen och två
Du drömmer att du reser jorden runt som millionär
Och utan svårigheter får precis det du begär
Du drömmer att du lever i lyx och överflöd
Du önskar att en särskild som du tänker på var död
Du har lust att göra någon illa med en kniv
Och köra över någon med ett lokomotiv
Utåt vill du gärna verka mjuk och sensitiv
Fast du innerst inne helst vill vara rå och primitiv
Du älskar att se andra råka riktigt illa ut
Och tänka på små elakheter som du gjort förut
Du är rädd för att få syfilis och gonorré
Eller kanske cancer eller TBC
Annars är du för det mesta ganska så blasé
Och vägrar att ta ansvar och vågar inte se
Du snattar regelbundet om du bara kommer åt
Och för att nån ska bry sej om dej brister du i gråt
Du älskar att betrakta dej som missförstått geni
Och hellre än att gripa in så låter du bli
Du ljuger vanemässigt utan några samvetskval
Du har kanske inte råd att ha någon moral
Du hatar nog egentligen dej själv och det du gör.
Det är att vända sig till sanningen/GUD.