Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag har mentala sjukdomar önskar att det bara var en sjukdom men så bra är det inte.

Förstår det. Sånt är jobbigt.

Vi är många som är ensamma. Tyvärr är det så.

Det finns ett talesätt: "fake it, till you make it". Jag har aldrig gillat det eftersom det känns som att man ska "leka" att man har ett bra självförtroende och är framåt, eller vara rolig inför andra eller vad den nu kan vara. Sånt gillar jag inte. Men Fake-it-till-you-make-it-mentaliteten kan appliceras på annat i ens liv. Till exempel kan du som ensam person boka upp dig så att du alltid har någonting att göra efter jobbet/plugget. Har du inget jobb/plugg, ja, då är ett steg 1 att skaffa det självklart. Men utöver våra vardagsrutiner så kan man boka upp sig på en kvällskurs eller liknande. I syfte att lära sig om ett ämne eller färdighet man är intresserad av, men träffar människor på köpet.

Just nu så går jag på en kvällskurs, jag lyckades även hänga med en kollega från jobbet eftersom vi hade samma intresse kopplat till kursen, jag har accepterat ett volontäruppdrag på Stockholms stadsmission nyligen och kommer träffa folk där också. Och nu till hösten ska jag plugga. Annars försöker jag käka middag och ha trevligt med min familj så ofta det går.

Är jag fortfarande ensam? Ja, fruktansvärt. Inga direkta vänner eller tjej. Men jag lever lite i en illusion av att jag har ett socialt liv eftersom mina dagar nästan alltid är fullbokade för att jag ska träffa den personen i det sammanhanget och göra den aktiviteten och så vidare. Att bara sitta hemma efter jobbet med sina egna tankar snurrandes i huvudet kommer garanterat inte leda till att du får fler vänner eller en tjej. Därför gör jag alla dessa aktiviteter. Det är också skönt att ständigt vara på språng, eftersom då slipper du sitta ensam och just tänka och reflektera kring din ensamhet. När jag går på min kvällskurs så är jag inne i det ämnet och under de två timmarna glömmer jag faktiskt bort att jag är en ensam loser.

Vi är flockdjur. Vi är inte skapta för att sitta ensamma med våra egna tankar som sakta men säkert maler ner oss. Vi är ett socialt djur som behöver dela med sig av sina tankar, känslor och allmänna funderingar. Idealt hade den sociala gemenskapen varit ett härligt kompisgäng, med tjej och rubbet. Men nu är det inte så, och då får våra kvällskurser och volontärarbete och familjemiddagar duga som social gemenskap - och jag lovar dig, det gör det!

svart som natten

Jag har under mestadels av mitt liv levt väldigt ensamt. Har vart en hikokimori (erimit) under ett eller två år flera gånger.
Nu när andra människor blir tvungna att leva ensamma så minskar mitt eget lidande.
Det är inte lika mycket tabu att vara arbetslös längre.
Dessutom har jag märkt att folk som blivit ensamma börjat tänka och reflekterar över vad som händer i samhället.

Välkommen till min värld.

Verkligheten krackelerar och drömvärlden läcker ut mellan sömmarna. Vitsippan förflyttar sig från bröstkorgen, ut i armarna och letar sig genom fingrarna, via pennan ner på papperet. Jag tvingas förhålla mig till dess biologi.

Hur fungerar egentligen denna mytomspunna blomma? Vilka lagar följer den? Vilka begränsningar har den? Vad driver den att växa, växa sig större och starkare?

Färgpennorna gör mig inte klokare. De bara smeker mina fingertoppar och viskar "Mer, mer." Och jag som borde sova. Jazzmusiken i hörlurarna håller mig vaken. Lite till, bara lite till...

Har alltid tyckt att saker i livet känts påtvingande. När man var liten var man tvungen att gå i skolan. Nu som vuxen är man tvungen att jobba och tvungen att försörja sig. Tvungen att leva. Tvungen att låta livet gå på repeat i 40 års tid och springa runt i hamsterhjulet. Ju äldre jag blivit har jag också märkt att jag får allt svårare att orka med människor. Blir så less på folk. Vill inte ha med dem att göra. Samtidigt som jag ibland känner mig ensam. Men så fort jag omges bland människor eller träffar vissa personer påminns jag snabbt om varför jag inte orkar med folk.

Jag känner redan att arbetet är ett måste. Något som tar emot och känns motigt. Det blir sen genast ännu värre, än mer motigt när jag tänker på alla människor på jobbet som jag inte orkar med. Det gör mig bara deprimerad.

Snart är det höst. Då kommer humöret dras ner ännu mer. Ytterligare en grej som gör en deprimerad.

Den alltför välbekanta känslan av ångest har återigen gjort entré. Känner mig totalt misslyckad, värdelös och helt hopplös just nu.

Skulle vilja ha en riktig kram av någon som säger att allt ordnar sig och att jag är ganska okej ändå. Men men.

Ta det lugnt, jag är mer misslyckad, värdelös och hopplös än du. Så du är ganska okej ändå.
*Kram*, allt ordnar sig.

Det är något fult med mänskliga relationer.
Även den finaste människa överger dig om hen inte får av dig det som hen vill ha.
Oftast så brukar hen t.o.m. bli aggressiv och elak om hen inte får det som hen vill ha av dig.
Så fort du inte levererar/presterar så "things get nasty" (saknar ett motsvarande bra svenskt ord).

Man tycker att det borde funka så bara på arbetsplatser, men den fula sanningen är ju att samma skit gäller även för den finaste parrelationen.
Det finns alltså ingen som gillar en villkorslöst. Så man är på sätt och vis ensam hur många relationer man än har. Det är sorgligt.
Dock verkar det som att mina föräldrar gillar mig villkorslöst. Men det finns andra fall där föräldrar inte gillar "barnet" villkorslöst.

Ytterligare en dag med tung ångest. Känner mig ensam trots sällskap, ingen att ringa och ingen att krama. Jag börjar bli dålig igen - på riktigt.

En blodig E4 på armen vore något.

Har problem, kan inte sluta gotta mig i det där mörka, i det nostalgiska. Borde inte göra det för vet att det alltid slutar (alternativt är det början) med att jag blir heldepp. Positiva vibes nu, skön energi!

Fy fan vad jag liksom har gottat ner mig i introt till Twin Peaks, kan inte, vill inte, sluta lyssna! Helsike vad jag är fast! Som om det vore en riktigt skön knullkärring. Ett samlag i sanden.

Dubbelpenetration: Jag kommer aldrig bli kvitt denna fascination, jag är trots allt estet, en som har feel för det där, för sådant som jag har förstått vissa helt enkelt inte bryr sig om. Det är mycket av sådant i mitt liv nu, börjar inse att alla inte riktigt funkar som jag, har alltid tänkt att människor säger och tycker si och så men egentligen... Men riktigt så funkar det inte.. Vissa människor har helt enkelt överhuvudtaget inte dessa frågor i sitt synfält. Finns en kluvenhet inom mig, men har en teori om att det är vad som gör mig stor, vad som gör mig speciell, som det här med rasismen, rädsla och förbannat främlingshat, jag är en rasse och det har jag varit ett bra tag, samtidigt som liberalismen kan ligga och locka inom mig. Samtidigt har jag märkt att denna kluvenhet har lockat till sig personer som faktiskt inte kan särskilja på saker, det är som att jag kan bolla flera dimensioner samtidigt men samtidigt kan jag se det för vad det är, nämligen en annan syn på det hela.

Men mörkret, det tunga och sorgsna, det är något fint i det. Fast egentligen är det nog min skugga, för ingen gillar egentligen det mörka, det blir då bara något edgy och frånstötande: "kolla mig kolla mig". Min skugga försöker pocka på min uppmärksamhet och säga att kolla här så pretentiös jag är och du gillar ju inte mig för att jag är det.

Detta är i allra högsta grad en fråga om psykisk ohälsa, för VARJE gång som jag har varit så här nyfiket festdepp har jag alltid kraschat efteråt, man är/blir trots allt sina tankar.