Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag håller helt med dej.
Jag tror fall som Bjärred, Dalaröpappan och Gårdstensmamman är väldigt svåra att förutse. Tror det är lättare när det finns en tydlig bild av missbruk och sociala problem.
T. ex fallet Lilla Hjärtat var väl dömt att misslyckas.
Nuförtiden är socialtjänsten och kommuner hårt belastade vilket inte gör saken bättre.

Det du beskriver är en akut kris för att sonen inte sov, du var slutkörd.
Det som hänt i Bjärred är månaders planering samtidigt som föräldrarna skötte sina avancerade jobb, till och med med bravur i Oskars fall. Han sökte en professur. De spelade upp en fasad för omgivningen där de tydligen dolde sina mordplaner - i vart fall misstänkte ingen något.

Det är en väldig skillnad mellan akut kris och månaders planerade mord. Dessutom har inget framkommit om att de uppgett att de inte orkade med sin tillvaro. Endast en omaskad rad om att de inte kunde se ett framtida liv i egentlig mening för någon i familjen.
Något som dessutom går tvärt emot prognosen för barn-ME.

Ja, men ingenting som vi har rätt att få svar på.

Du är så fel ute. Hur kan du ens försöka hävda att polisen inte gör sitt uttalande ur rättslig synpunkt utan medicinsk? Var tror du polisens kompetensområde ligger?

Dom är bara obesvarade för dig och andra utomstående.

Var det inte en kollega till Oskar som skrev/sa något om att "det på slutet behövde inte du", och sa inte chefen att familjen haft det jobbigt. Det är väl tecken på att folk visste om att något var fel. Att det från det gå till att en hel familj skulle dö är ju så osannolikt att ingen kan tänka sig det, så just det här fallet tror jag inte hade gått att stoppa.

Alltså HUR sannolikt är det att 2 barn drabbas av trötthetssyndrom till den milda grad att de behöver isoleras i hemmet?! Inte särskilt sannolikt alls. Handlar nog om O:s kontrollbehov och psykiska störning. Ja man kan vara ordentligt psykiskt störd utan att visa det för omvärlden.
Tycker skolan borde orosanmält för länge sen för oro har säkert funnits men av någon anledning tystats ner..
Höglund bok beskriver ju fadern som nergången och försämrad och hur han avslutar barnets pianolektioner utan egentligt skäl.

Höglund hittar på och skarvar friskt om konspirationer och tystnadspakter. Om två barn är diagnostiserade med ME/Cfs av specialister på ett universitetssjukhus så har nog sannolikhetsläran nått sin yttersta utpost.

Det finns alltid en normalkurva och sedan finns det extrema ytterligheter. I det här fallet drabbades familjen av den extrema oturen att två av barnen blev svårt sjuka, det i kombination med föräldrarnas omsorgssvikt ledde till en katastrof. Det går liksom inte att komma runt det dokumenterade dubbla gärningsmannaskapet.

Med facit på hand borde många ha sett risker, det är en av kontrollpunkterna i fungerande vårdrutiner. Tyvärr saknades dessa rutiner i familjens region, även det är dokumenterat. Att barnens vårdansvar fanns inom den avancerade sjukvården på universitetssjukhuset gjorde nog att skolan inte heller var så uppmärksam på föräldrarnas mående som man kunde ha varit. Det finns en risk för att inblandade myndigheter inte hade en tydlig ansvarsfördelning, delat ansvar riskerar ibland leda till att ingen tar ansvaret. Men familjens hälsa bör ovillkorligen ligga på vården som leds av hälso- och sjukvårdslagen. Skolan har en anmälningsplikt vid misstanke att barn far illa, men eftersom familjen redan fanns inom vården så är det svårt att se vem som skulle ha hanterat en anmälan, initialt hade det varit en socialsekreterare. Men denne hade säkert kontaktat vården för att få ett utlåtande om familjens status.

Om vården eller skolan inte såg någon suicidrisk så är det svårt att tänka sig att socialsekreteraren skulle ha kommit längre i sin utredning.

En orosanmälan skulle knappast ha gjort något underverk i denna situation, där ingen av de som fanns i familjens omedelbara närhet såg risken, då hade knappast en till kommunal tjänsteperson sett desto mer. Föräldrarna flög allt för effektivt under radarn helt enkelt, att det var medvetet och planerat råder det knappast någon tvekan om.

Båda är suicidala.
Står ordagrant i avskedsbrev.
Självmordstankar och självmordsbeslut föregås av psykisk ohälsa närmare bestämt nästintill uteslutande depression.

Därav just denna troliga slutsats likt flertal andra professioner som uttalat sig.

De flesta självmord kommer som en chock för omgivningen och det spelar ingen roll om det är en enskild individ eller en självmordspakt.

Folk kan te sig nedstämda, oroliga, ha krisreaktioner men omgivningen fattar inte vidden av problemet - för att de flesta döljer hur de mår.
För att många har den kapaciteten.

Om folk signalerade om förestående su och inte uprätthöll fasader så vore det ju inga problem?

Två personer kan givetvis vara deprimerade samtidigt.
Av samma bakgrundsorsak. Samma utmattning, sömnbrist, jobb, mångårig oro och grubbel.
För sjuka barn.

Däremot inte sagt att det skett på samma datum, det säger sig självt.
Depression kommer smygande över tid.

Det är hög risk att en deprimerad person försämrar, driver och påverkar tanken i fel riktning.
Speciellt om partnern är i obalans själv.

Det blir en ond cirkel av icke sunt resonemang där döden slutligen ses som enda lösningen.
De här två är allierade utan friskt input.

Självklart litar det på både psyket och fysiken. Det är extremt energikrävande att grubbla och älta, vilket givetvis inte förbättrar grundsituationen (redan utmattad, orolig, sömnstörningar osv).
Det är inte värst bra förutsättningar för klarsynthet med andra ord...

Vissa tycks tro att självmord är dramatiska, hastiga beslut som om det vore helt linjärt mellan beslut och döden.

Hopp och överlevnadsinsinkt sitter dock hårt.

Över tid sker dock en farlig tillvänjning i tanken via det suicidala ätandet enligt suicidforskare.

Det går att upprätthålla fasader länge, det är givetvis individuellt och den suicidala perioden växlar ofta mellan hopp och förtvivlan, framförhållning vs mörker.

De här två skulle dock inte bara dö själva.

Jag tror personligen att deras relation sinsemellan är kritisk för det som sker.

Hanna och Oskar är problemet.

Vem som helst bildar inte en sorts pakt, än mindre dödar sina barn oavsett utmattning, depression och självmordstankar.

De förefaller inte helt sunda i sin föräldraroll när det kommer sjukdom med i bilden.
Det är nåt överkrav på föräldraskapet, brist på acceptans, patologisk altruism, nån osund bindning. Upp som en sol, ner som en pannkaka...
Varav just detta kan feltolkas som sund oro, som föräldraomsorg, som kris men överkomlig.

Och om nu inte ens psykiatriker förmår genomskåda pseudoaltruism;
om inte extremt sällsynt gemensamt familicide finns på kartan;

Så lär det inte vara lätt för omgivningen eller professioner.

Speciellt om paret slutligen allierat sig och planen tar form.
De kommer inte annonsera, möjligen sipprar det igenom.

Folk kan inte förhindra enskilda självmord, knappt genomskåda i pågående terapi om det är en viss personlighet med stark integritet som det rör sig om.

Jag tror man bör inse hur extremt udda det är, att det är oerhört komplext och därmed svårt.

Tack för din fantastiska beskrivning över hur det troligen såg ut.
Känns som alla bitar faller på plats när man läser den.

Vet man att barnen var diagnosticerade och uppknutna på barnsjukhuset?
Tror att enskilda samtal med barnen utan O närvarande hade kunnat fånga upp hur dom hade det, i sin isolering avskurna från omvärlden

Det skrivs rätt mycket om att ingen kunde se det komma, det vill säga ingen kunde förutse att föräldrarna skulle ta vare sig sina egna liv eller barnens.

Det ultimata är väl om man kan uppmärksamma en familj i kris, inte på grund av att självmord och mord verkar vara nära förestående – utan just på grund av att familjen verkar ha det jobbigt. Alltså, innan det går så långt att familjemedlemmar inte längre vill leva.

Hur detta ”uppmärksammande” ska gå till kan jag inte säga – visste vi det så vore allting mycket lättare. Men genom att jobba på saken, borde vi kunna bli mycket bättre på att uppfatta när barn riskerar att fara illa i sina hemmiljöer. Att föräldrar är ”duktiga” på att visa upp fasader trots inre plåga, att familjer ibland verkar leva ordnade liv trots att föräldrarna bär på extremt mörka tankar – det är kanske sådant som vi behöver fundera mer på.

Att vi hittills misslyckats med att rädda ett antal barn som farit illa och slutligen mördats i sina hem, behöver vi ju inte se som ett kvitto på att ”det går ändå aldrig att rädda alla” utan mer som en uppmaning att satsa ännu mer på kunskapsutveckling inom detta område.