Citat:
Ursprungligen postat av
MeggieCleary
Tack för din fantastiska beskrivning över hur det troligen såg ut.
Känns som alla bitar faller på plats när man läser den.
Det är som om det är flera faror på vägen.
Dels indivduellt (bristande copingförmåga), samt interpersonellt (deras relation sinsemellan) och yttre faktorer (stressorer).
Stress, krisreaktion, överbelastning, utbrändhet är väl med i grunden som varningssignaler.
Frågan är väl hur man når den (eller de) som kanske tror det är 'duktiga' som stånkar på. Som ev har svårt att släppa in andra, stark integritet, kanske tror sig rent av vara oumbärlig.
På den personliga fronten tror jag det rör sig om överkrav, nån skev syn på föräldrarollen.
Samt överempatisk, osunda bindningar.
Som vill så väl att det blir sjukt omhuldande och farligt om det tillstöter en depression.
Finliret handlar väl om att kunna genomskåda när det inte längre är en sund oro.
Det är väl iofs inte så konstigt att ingen såg det komma, nåt som knappt händer ens internationellt..
Nån brukar väl sätta ner foten i en tvåsamhet.
Inte alliera sig som en slags självmordspakt med absurd lösning på sina barns lidande.
Som de väl vantolkade via sin egen depressiva svartsyn.
De såg som sagt ingen framtid värd att leva.