Mest överskattade artister/band?

Få band lever på gamla meriter så pass mycket som Metallica. De skulle kunna släppa en skiva med pruttljud och ändå sälja miljoner.

Var jag får det ifrån? Personer jag träffar på. Det är förvisso färre personer som hyllar Lulu än som hyllar St. Anger, men de personer som gör det säger konstant saker som att "riffen är ju grymma", "det var ett spännande konstprojekt" och "man måste FÖRSTÅ den". Ren jävla dynga skulle jag snarare säga.
St. Anger däremot... De fans jag träffar som gillar den, säger att de "älskar den råa produktionen", "att den symboliserar denna hårda period i bandets historia" och att "Lasse bankar på mer än vad han gjort sedan storhetstiden". Det sistnämnda må vara sant, men vad gör det när trumvirveln låter som en jävla kakburk, är svinhög och själva spelet dessutom domineras av just virvlar? Det låter förjävligt. Och som sagt... Skivan har sålt flera miljoner exemplar, och den skrattretande St. Anger (låten) vann dessutom en Grammy för "Best Metal Performance". Sätt ett annat bandnamn på omslaget, så garanterar jag att det inte blir några priser eller försäljningsframgångar.
Metallicas mest hängivna fans hittar alltid på anledningar eller tvingar sig till att hylla eller försvara det de sysslar med, vilket är skrattretande. Iron Maidens fans är nog snäppet värre dock, men personligen tycker jag ändå att det hyllandet känns mer befogat än vad gäller Metallica (även om Maiden också är långt ifrån perfekta).

Du har nog rätt i att om det varit något Random bands debutplattan hade den garanterat inte belönats med en Grammy. Men så fungerar det, stora välkända band har lägre krav på sig än små. St. Anger är ingen genomrutten platta utan ett fåtal låtar är faktiskt rätt bra. Mest noterbart "The unnamed feeling". Det är såklart ingen bra platta heller. 2/5 marmordukar ger jag den. Bara deras försök att hålla sig relevanta och efterlikna NUmetal-eran som omgivde dem. Load-perioden bjuder på ett desto större utbud av bra låtar. "Hero of the day, "Until it sleeps", "Mama said", "Bleeding me" "Thorn whitin", "The house that Jack built", "Low mans lyric", "Fuel" m.m. Dessa balanserar dock med en lika stor del utfyllnadsmaterial tyvärr. 3/5 stuprännor.

Du har rätt i att det finns en skara fanboys som älskar allt sina idoler gör. Men det finns också en annan grupp som avvisar allt som släppts efter svarta albumet som ren och skär dynga. Båda dessa grupper är ute på hal is.

Hehe. Jag gillar inte ens den svarta skivan. Men det beror dock inte på att bandet "sålde sig" eller något sådant, utan för att jag inte tycker att detta kommersiella stuk passar bandet (Megadeth gjorde det bra mycket bättre på Countdown To Extinction, om jag ska vara sådan). Förstår dock varför den stora massan gillar den.

Efter det... Allt är förstås inte ren och skär dynga, men från Load t.o.m. St. Anger så finns det inte en låt som jag tilltalas av. James började helt plötsligt sjunga som en hillbilly från söder och både Lars och Kirk blev sämre och sämre på sina respektive instrument. Death Magnetic hade några kompositioner som var rätt bra, men det slutade illa ändå eftersom skivan var totalt överproducerad och James nuvarande röst inte är min smak jämfört med hans råa och skrikiga röst från förr.
Den allra senaste skivan har jag inte ens brytt mig om att kolla upp (med undantag för två låtar), av förklarliga skäl.

Jag tycker överlag att fans borde ha en viss distans till sina idoler. Alla är människor, alla gör snedsteg. Man kan fortsätta älska ett band lika mycket, men man behöver inte supporta och hylla precis allt de sysslar med.

James röst försämrades under 90-talet det håller jag med om. Ostigt med alla små ljud han "behövde" göra stup i kvarten på den självbetitlade. "YEAHEAH!", "HEHEE", YOOUOH!", "OUGHF!", eller bara de små "EH" han la till i slutet av varje mening.

På death magnetic märkte man senare att han tappat mycket av sin kraft. Lyssna bara hur tunnt James låter på "The day that never comes".

All musik. Musiken har blivit en dussinvara. Finns 20mio låtar på spotten. Innan var ett band ens identitet, något man lyssnade på genom hela sin ungdom. Man hade heller inye råd till att köpa skivor varje månad. Nu är det bara något som finns för ett par dagar och sen hittar man något annat.

Gessle, Lundell, Uggla, Vinnerbäck och Hellström. Vilka sanslösa falsksångare, visar bara hur många tondöva människor det finns, tycker på riktigt synd om er.