Efter att ha vuxit upp under vissa omständigheter som format mig som person, kan jag nu erkänna att jag från barnsben till och med ung vuxen ålder varit det som i folkmun kallas för rasist. Jag har helt enkelt ogillat vissa folkgrupper, inte velat vara nära dem (tycker fortfarande inte om vissa inslag i vissa kulturer, särskilt arabiska, men detta är såklart inte rasistiskt). Orsaken? Mina föräldrar var nog inte särskilt intellektuella.
Idag är jag 36 år gammal och har jobbat en hel del med mig själv. Antar att jag mognat rätt sent, men runt 26-27 år någonstans tror jag att jag börjat omvärdera allt som jag fått inpräntat sedan liten. Jag har istället börjat respektera alla, oavsett ursprung, och jag har aktivt börjat göra saker för att även VISA respekt gentemot människor av annan etnicitet än mig själv, detta sedan minst 6-7 år. Mina barn har klasskompisar som är både svarta och bruna, och jag har hela deras liv tänkt att dom inte ska inpräntas åsikter på samma sätt som jag gjorde. Jag vill ge dem ett fritt liv. Fritt från fördomar som kommer från någon annan, fritt från religion, fritt från hjärntvätt. Om de vill bilda fördomar gentemot andra grupper, så får de självklart göra det, men då vill jag att detta skall komma från egna erfarenheter och inte från mina. Helt OK. Jag ska erkänna att jag verkligen tänkt att det är KANON att barnböcker vi läser innehåller bilder på flerfärgade karaktärer (trots att jag tycker SVTs barnkanal kvoterar in invandrare i lite för hög grad vilket gör att den etniska fördelningen inte stämmer överens med verkligheten. Men å andra sidan spelas väl deras program in i Malmö, så det är väl kanske så det ser ut där).
Nu till Black Lives Matter-demonstrationerna. Vad gör dessa protester med sådana som mig? Jag pratar inte om vandaliseringen, stenkastningen, våldsdåden (jag förstår att dessa utgörs av en liten andel våldsbenägen grupp av den totala mängden supporters av denna kampanj. Detta borde vara självklart för de flesta). Jag pratar om kommentarer från icke-våldsbejakande demonstranter i diverse intervjuer. Jag pratar om den generella inställningen att ingenting verkar ha förbättrats, att den vita mannen inte får säga att "jag är inte rasist, det här gäller inte mig", att talk-show hosten uppmanar oss vita att prata med varandra, att prata med våra barn. Tänker dom ens på oss som faktiskt redan försökt göra detta i över 10 år? Allt känns ju nu helt förgäves. Den här aggressiva inställningen, när man för full hals skriker "inga rasister på våra gator" tills rösten nästan spricker (återigen jag talar inte om stenkastning osv.), den gör ju att den del av mig som tidigare känt ett visst förakt, återigen väcks till liv. Jag ser en risk med att rasismen ökar i takt med att deras aggressivitet ökar. Ser dessa människor inte detta själva? Förstår de inte att, genom att stå och skrika saker på ett torg (särskilt i en pandemi), inte kommer leda till respekt? Respekt får man inte genom att skrika.
Idag är jag 36 år gammal och har jobbat en hel del med mig själv. Antar att jag mognat rätt sent, men runt 26-27 år någonstans tror jag att jag börjat omvärdera allt som jag fått inpräntat sedan liten. Jag har istället börjat respektera alla, oavsett ursprung, och jag har aktivt börjat göra saker för att även VISA respekt gentemot människor av annan etnicitet än mig själv, detta sedan minst 6-7 år. Mina barn har klasskompisar som är både svarta och bruna, och jag har hela deras liv tänkt att dom inte ska inpräntas åsikter på samma sätt som jag gjorde. Jag vill ge dem ett fritt liv. Fritt från fördomar som kommer från någon annan, fritt från religion, fritt från hjärntvätt. Om de vill bilda fördomar gentemot andra grupper, så får de självklart göra det, men då vill jag att detta skall komma från egna erfarenheter och inte från mina. Helt OK. Jag ska erkänna att jag verkligen tänkt att det är KANON att barnböcker vi läser innehåller bilder på flerfärgade karaktärer (trots att jag tycker SVTs barnkanal kvoterar in invandrare i lite för hög grad vilket gör att den etniska fördelningen inte stämmer överens med verkligheten. Men å andra sidan spelas väl deras program in i Malmö, så det är väl kanske så det ser ut där).
Nu till Black Lives Matter-demonstrationerna. Vad gör dessa protester med sådana som mig? Jag pratar inte om vandaliseringen, stenkastningen, våldsdåden (jag förstår att dessa utgörs av en liten andel våldsbenägen grupp av den totala mängden supporters av denna kampanj. Detta borde vara självklart för de flesta). Jag pratar om kommentarer från icke-våldsbejakande demonstranter i diverse intervjuer. Jag pratar om den generella inställningen att ingenting verkar ha förbättrats, att den vita mannen inte får säga att "jag är inte rasist, det här gäller inte mig", att talk-show hosten uppmanar oss vita att prata med varandra, att prata med våra barn. Tänker dom ens på oss som faktiskt redan försökt göra detta i över 10 år? Allt känns ju nu helt förgäves. Den här aggressiva inställningen, när man för full hals skriker "inga rasister på våra gator" tills rösten nästan spricker (återigen jag talar inte om stenkastning osv.), den gör ju att den del av mig som tidigare känt ett visst förakt, återigen väcks till liv. Jag ser en risk med att rasismen ökar i takt med att deras aggressivitet ökar. Ser dessa människor inte detta själva? Förstår de inte att, genom att stå och skrika saker på ett torg (särskilt i en pandemi), inte kommer leda till respekt? Respekt får man inte genom att skrika.