Citat:
Ursprungligen postat av
eao2017
Självklart ska vi ha ett rättssystem i Sverige som skyddar oss från att bli oskyldigt dömda. Men ibland känns det som att detta med bevisning går in absurdum; jag menar att vissa saker KAN man bara inte få handfasta bevis på, trots att de är så uppenbara.
En familj isolerad i en lägenhet där ingen annan har nån aning om vad de gör - mord är omöjligt att bevisa. Ett litet barn med 50 skador och tecken på vanvård - misshandel går inte att bevisa. En ettåring och treåring med flertalet olagliga substanser i kroppen - att de blivit drogade går inte att bevisa.
Så HUR ska någon någonsin kunna dömas för sådana här brott? Där det aldrig någonsin kommer finnas vittnen eller konkreta bevis. Visst, i detta fallet kan det vara den avlidne P som är gärningsman. Men det kan precis lika mycket vara R!
Beviskrav skall vara höga av en
anledning och det är för att skydda medborgaren för godtyckliga bedömningar och rättsoäkerhet. I detta fallet är absolut
inte i absurdum utan mycket långt därifrån.
Det finns flera fall där man dömt hårt som i Yarafallet en morbror som inte agerade där hans fru misshandlade en flicka under mycket lång tid och som till slut avled. Han rörde inte flickan men hade garantansvar.
Han döms till 14 års fängelse för mord.
Det är morbroderns passivitet under valborgsmässoafton förra året när Yara mördades som fäller honom.
Han döms inte för att själv ha slagit flickan utan för att han inte skyddat henne från hustruns dödliga våld.
I brottmål krävs för en fällande dom att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade (den som åtalats för brottet) begått gärningen som åtalet avser. I brottmål är det åklagaren som bär bevisbördan, vilket innebär att det är åklagaren som ska bevisa att den tilltalade handlat i enlighet med gärningsbeskrivningen. .
