Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Till att börja med så kan jag ju säga att det är jävligt märkligt av dig att du utgår från att du på något sätt är speciell för mig och att allt jag gör är för att fånga din uppmärksamhet, och du skriver en massa fittiga saker om hur jag svarade på ditt meddelande, osv. DU är en slumpmässig människa på nätet som jag har pratat med, du är inte ett dugg speciell för mig men du får det ju att verka som det när du skriver att jag vill få din uppmärksamhet. Det värsta är att jag känner igen det här beteendet från andra kvinnor, att de tror att bara för att man pratar med dom så försöker man få dem eller så är man intresserad av dom. Det är bara en avspegling av hur media hela tiden intalar kvinnor att de är så jävla betydelsefulla och att allt i samhället kretsar kring fittans makt. Avviker nån från deras normer så är det en kränkning mot dom, osv.


Min svaghet är att jag är en mer seriös person. I dagens samhälle så värderas bara yta och alla har ett kort attentionspan. Det handlar bara om att vara så hip och rolig som möjligt, kunna underhålla folk. Ha meningslösa konversationer om vad som helst och inte gå på djupet. Det gillas inte att vara dragen åt det mer djupa, att vilja diskutera filosofi eller att inte ha en 'sunny side up' syn på livet, att inte tycka att dagens samhälle är det mest magiska som finns, rösta in Annie Lööf och tycka att vi lever i demokratins guldålder. Min syn på samhället är däremot nattsvart. Jag ser människor som onda, själviska och har ingen tilltro till någon. Livet är ett helvete, totalt mörker. Life sucks and then you die.

Av att dömma vad du skriver så är du otroligt bra på att dömma boken efter omslaget, du ser bara ytan, det som folk visar, du ser inte djupare, att en person som är negativ och bitter kanske har blivit sårad och stänger ute folk för att inte bli sårad igen. Du är fan helt jävla dum i huvet som gör en sån ytlig tolkning av vad jag tänker och känner, du är faktiskt sjukt jävla kass på att se de bakomliggande mekanismerna i en persons psykologi och att saker inte alltid är exakt så som det ser ut. Du verkar dela in människor som onda och goda, de som följer Annie Lööf-drömmen om att bara visa det positiva och bara vissa kärlek och omtanke och bara visa de ljusa och positiva aspekterna av sitt liv, dom är goda. De som är deprimerade, lever i utanförskap eller vars omgiving har format dom att bli onda, dom är onda och ska stötas ut och inte få vara med i hippie-dansen.

Jag skulle inte säga att du är en speciellt stark person. Att projicera dina negativa egenskaper på någon annan och kalla dom svaga gör dig inte automatiskt till motsatsen. Jag skrev i tråden för att jag ville berätta om mina känslor, skrev inte till dig först utan det var du som citerade mig först. Då kallade du mig för incel och svag, bara för något jag hade sagt till nån annan? Jag håller inte med om att jag är så kass som du verkar påstå, tror du vill kunna säga till folk vad dom är och inte är och jag köper helt enkelt inte din analys. Att jag har haft motgångar, och jag inte har lätt för att få andra att tycka om mig är en sak. Men att det skulle vara mitt eget fel? Eller de gångerna jag lämnats ute i kylan, att det beror direkt på mig själv? Så är det inte. Det beror på aktiva val som andra personer har gjort där de valde att lämna mig utanför gemenskapen. Du klarar inte av att göra en distinktion mellan sånt som man bara säger och att det måste vara en oemotsägbar sanning.

Och? Det är väl klart att man blir hatisk när man bara får se alla andra lyckas med allt. Varje gång jag ser ett par så tänker jag mordiska tankar. Man blir ju avundsjuk och vill att andra ska må dåligt. Jag blev glad över att en var nära att dö, för jag tyckte det var rätt åt den. Fd. vän. JAG HATAR ALLA. Ingenting i mitt liv har någonsinn varit bra. Och jag har vissa saker som jag kanske skulle vilja prata om, och egentligen önskar jag att jag inte hade lika mycket attityd och kunde prata om känslor med någon som förstod mig. Men jag blev just nekad psykologkontakt och har ingen att prata med. Och har blivit nekad vård tidigare. :/ Så därför har alla känslor av sorg och ensamhet förvandlats till hat och mörka tankar som jag faktiskt agerat på tidigare. Men om jag ska prata om mina känslor så vill jag att den andra ska vara omtänksam och hjälpa mig istället för att bara negga. :/

Det var ju tråkigt att jag har råkat förmedla det, var och en tolkar ju texter på sitt sätt. Det är du själv som får det att handla om mig? Det där med uppmärksamhet handlade aldrig om just min uppmärksamhet, jag menade allmänt uppmärksamhet ifrån någon i tråden.

Dina tankar om hur kvinnor är osv kan du lägga bakom dig, jag brukar försöka komma med råd och försöka hjälpa folk i den här tråden då och då - vissa mer andra mindre - beror ju också på bemötandet.

Och jo, självklart så har jag förstått att du är sårad och ledsen, vad får dig att tro att jag inte förstår det? För att jag inte skrev gulligare? Alltså erkänner du det som jag skrivit tidigare (att du själv söker sympati och uppmärksamhet men skällde ut Torsten när han gjorde det pga svartsjuka för att han fick respons och inte du) och det handlar inte om mig, det kunde varit vem som helst som hade kunnat ha svarat honom, din reaktion hade varit precis likadan.


Det stämmer inte, du förstår väl att alla människor inte är exakt likadana och att det finns flera människor som är djupa och filosofiska av sig och att det inte bara är du? Men om du skulle hitta någon som var EXAKT som dig, så skulle det heller inte gynna dig just nu, då hade ni grävt ner er ännu mera i hat...och det växer ju ingen av er av, det är bättre med en människa som har vissa likheter men som kan hjälpa dig få motivationen till att ta dig upp istället men först och främst behöver du dig själv och din vilja, vill du att ditt liv ska förändras och är du redo för att ändra inställning?

Du tror att du är så jävla smart vilket är problemet och kan göra det svårt för psykologer att hjälpa dig, hjälpa dig själv. Allt du skriver har jag redan sett, bara för att jag inte skriver ut det så betyder det inte att jag inte vet, jag gick väl för snabbt fram vilket gjorde dig lack, tänkte att det är viktigare med verkstad istället för en massa snack men du behöver få känna den där trösten för att bli motiverad och det är förståeligt men det verkar som att ingen psykolog orkar med en så utåtagerande klient? Eller vad säger du själv? Du attackerar ju allt som kommer mot dig istället för att öppna ditt sinne och bli samarbetsvillig för att få en förändring. Du som är så smart borde väl veta hur ditt psyke fungerar? Eller? Nej det vet du faktiskt inte... för då hade du inte agerat som du gör.

Du irriterar människor, även psykologer och du vill bara ha en boxningssäck att slå på, du vill inte lösa dina problem vilket gör det svårt för mig att känna sympati för dig, du är otacksam och tänker inte på att jag lägger ner min tid för att hjälpa dig, jag har 0 skyldigheter till att varken lyssna eller hjälpa dig, det är något jag gör frivilligt när jag ser att människor VILL ha hjälp och TÄNKER förändras. Ser jag motsatsen då drar jag, för det är slöseri på tid och sådant sysslar inte jag med.

Du förväntar dig världens bästa bemötande men beter dig som en idiot själv, vem fan tror DU att DU är, det är frågan. Du är inte den enda i hela världen som lider och du beter dig sjukt egoistiskt, det hoppas jag att du förstår och att du vaknar upp och inser att det man ger får man tillbaka. Du sitter här och talar rått och hatiskt mot personer och tål inte lite kritik tillbaka - förstår du hur patetisk det är? Kom igen, lite självinsikt måste du väl ändå kunna ha, vart är du påväg utan det?? Det går väl inte att leva ett helt liv och vara lycklig om man har ditt mindset, jag föreslår att du rannsakar dig själv och inte attackerar dom som sträcker ut en hand till dig. Ingen behöver ta din skit, den är din och vad du gör med den är upp till dig men om du hela livet ska gömma dig bakom "jag mår dåligt så jag får bete mig hur jag vill" så kommer du aldrig att få det bra varken själv eller med människor. Jag finns här i framtiden om du vill ha hjälp på riktigt men då får du bete dig annars vill jag inte hjälpa dig.

Varför kan du inte dansa ?
Jag är bara nyfiken. Själv berättar jag nog alldeles för mycket om mig själv på forumet.
Men samtidigt lär man sig så mycket om sig själv. Finns så mycket saker som tynger en där man behöver råd.

Jag känner ett stort obehag när jag tänker på situationen kring Paolo Roberto, och hans mående just nu och framåt. Han har satt sig själv i denna situation, men jag kan inte låta bli att oroa mig. Detta är verkligen ett svenskt rekord i att göra bort sig och jag har svårt att se någon väg tillbaka till ett normalt liv rent psykiskt för honom. Folk har tagit livet av sig för mindre om vi säger så.

TLDR; Får fan ångest på riktigt å Paolos vägnar.

Det tycker jag är fint av dig, betyder att du är en väldigt empatisk person. Jag kände likadant för Big Brother Antonia efter den stora hatstormen hon fick, utan att jag ens hade sett Big brother. Det är aldrig kul att se en människa förstöra allt han/hon byggt upp. Svårt att inte känna sorg/oro för deras skull.

Runt april-maj för flera år sedan så tog jag en så kallad "selfie" med min stora, klumpiga digitalkamera. Samma dag som en stafettläkare skrev ut en antipsykotisk medicin, ZYPREXA, till mig. Jag knäppte bilden då jag på nåt sätt kunde känna på mig vad som väntade mig. Det hade jag läst mig till. Jag VISSTE att jag skulle drabbas av problem. Övervikt, fetma, och mycket mycket mera. Så jag tog en bild på mig själv, då jag ville ha ett minne av den stunden. Jag visste att ingenting någonsin skulle bli sig likt igen.

Och jag hade absolut rätt. Idag är jag nästan helt "lobotomerad" på kemisk väg och ganska jävla fet. Jag kan inte ens läsa en bok, har noll koncentration. Zyprexa må ha startat hela cirkusen, men med åren följde i princip resten av hela FASS och alla piller gjorde något skumt med min metabolism. Jag äter nästan ingenting på grund av dålig aptit. Ändå är jag fet, fet, fet! Usch!

Bilden jag tog den dagen är iallafall som inpräntad i mig. Vilka omständigheterna var och till och med vilken tid på dagen, allt finns kvar i mitt minne. Tyvärr strök bilden i fråga med några år efteråt när min dåvarande dator drog sin sista suck och pajade. Jag kunde inte rädda bilderna.

Bitterhet finns liksom inte, jag är snarare jävligt FÖRBANNAD. På mig själv förstås, jag borde aldrig ha accepterat några av deras "välmenande avsikter".

Fy fan!

(Tack för att ni läst).

Det måste kännas frustrerande och sorgligt. Kan du inte be att få byta medicin så du slipper biverkningar?

En ny personlighet. Minnen som jag inte visste fanns, lösryckta känslor och sorg. Otroligt förvirrande. Livet är vackert men bitterljuvt.

Ny personlighet? Du låter som en ung människa som inte hittat dig själv ännu, fortsätt leta än är det inte för sent.

Om det vore så väl . Det är lite mer komplicerat än så men för sent är det inte.

Det är alltid komplicerat, men tiden brukar visa på barmhärtighet.

Jag dissocierade tydligen bort en del av min personlighet efter ett trauma i tidig ålder och den kom tillbaka med full kraft efter en större kris. Det är förvirrande och plågsamt men också lite av en välsignelse.