Beelzebub, Djävulen, Draken, Hin Håle, Lucifer, Mammon, Odjuret, Ormen eller Satan?

Trådar om samma mytologiska varelse sammanfogade.
/Mod

Var går gränsen för huruvida man älskar någon? Det är för mig ett ord som man snvänder för någon eller något man tycker mycket om. Men jag har ingen bra definition av ordet älskar, så jag vet inte om jag förstår det.

Det närmaste är väl att jag är mycket glad för mina föräldrar, det gör mig glad att dom mår bra. Men i övrigt har jag väldigt svårt för andra människor, ser de flesta som tomma skal med ett gäng meningar som de upprepar med jämna mellanrum.

Anses jag självisk och ensam?

Gud svarade= Jag älskade dig inte Satan för du visade ingen kärlek till mig då du bara drog iväg från himlen och senare sket du även i din egen brorsa! Du kan inte någonsin älska dig själv endast, för du är inte Gud,, Du är bara en människa och står Alltid i relation till din nästa.

Skämt och metaforer åsido, men tex narcissister och psykopater har ett svårt trauma= Dom upplever sig aldrig älskade av föräldern (gud) vilket resulterar i att dom samtidigt eg hatar sig själva och för att öht överleva skapar ett falskt grandiost gudalikt själv (som är omåttligt förälskad i sig själv)
Du hatar dig själv och är egenligen bara älskad av din egen fantasibild av dig själv.
......som du i svåra stunder kan ana.... och då är risken för svår depression och självmord inte långt borta.
Men i de flesta fall förflyter ditt liv i en ständig jakt på bekräftelse och att ge näring åt din fantasibild. Du kommer aldrig ens få tid att bry dig om andra människor.

+1 på denna skrivelse.

Men det där med att älska sig själv, först, eller i andra hand är ett problem. Som jag ser det så älskar man sig själv genom någon annan, Gud. Eller det högre väsendet eller hur man nu ser på det. Genom älskande av det högre så blir man fylld av kärlek själv. Ett kärleksutbyte. När utbytet skett så är kärleken dubbelflödig och därmed utbytbar. Jag älskar dig och du älskar mig, likt i vanliga livet.

Det som komplicerar det är allför mycket tänkande om kärlek, istället för upplevande. Vilket säger en del om de som "filosoferar" om detta. Därför har präster sådana problem med kärlek och sex. Samt att frågan är, känns, mentalt "stor", vid rent tänkande, så den blir svår att hantera intellektuellt.

Kan man verkligen älska något så abstrakt, osynligt och opersonligt begrepp som Gud?
Kan verkligen ett begrepp ge dig handfast trygghet, ömhet, omvårdnad och respekt, lära dig lita på dig själv och att bli en hel och genuin människa?
Är det inte alltid andra människor inblandade?
Komplicerar du inte själv nu med för mycket tänkande om kärlek?

En utmaning: du älskade din mor eller din far när du var liten. Du såg något och älskade det. Kunde du älska något då utan att se det. Kan du älska något nu - utan att se det?

Vilket begrepp, illusion eller idèföreställning det än handlar om så finns den inom dig. Inom dig!
Sök och du finner om du är sann i ditt sökande. Finner du inte så är det inte för dig.

Bäst jag tillägger att jag inte är en gudsbejakare jag bara är sökare som fann, inte gud utan mig själv samt något... högre. I brist på ord. Att söka inom sig är uråldrigt. Meditation är dess moder.

Som vuxen så bekämpar man auktoriteter, som barn älskar man dem som livsguider. Däremellan ligger sanningen. D.v.s något går fel däremmellan.

Visst, jag skrek säkert under den första tiden såfort mamma gick utom synhåll men lärde mig senare av erfarenhet att hon kommer tillbaka= och en grundtrygghet uppstod. Denna trygghetskänsla är en förutsättning för att kärlek skall uppstå öht.
Här menar psykiatrin att något kan gå fel, om barnets skrik nonchaleras, det vanvårdas, dess trygghets el kärleksbehov inte tillgodoses odyl så kommer det senare att skapa ett false-self, fantasier el en inre narcisisstisk* gudsbild som förgäves försöker ge den kärlek som föräldern inte kunde ge.
Så Jesu ord om kvarnstenar runt halsen på den som förleder bort barnen från kärleken är på sin plats här!

Vi kan båda ha rätt här, ser bara saker från olika vinklar, jag mer ifrån en ateistisk sådan.
Men jag kan som du antyder också säga, att det likväl kan skapas en kärleksfull bild i huvudet på barnet, bilden av nåt högre..... eller som jesus säger, jag är vägen sanningen och livet= barnet får en förtröstan och tro på livet.

* djävulsk, för att inte ramla helt ot här😎

Du har fullständigt missuppfattat vad jag menade!
Jämförelsen var menad att du skulle förstå att som barn kan man älska det abstrakta, det osynliga, vilket du undrade över. Vuxna har oftast förlorat den förmågan.

Blunda och älska. Det går ju lika bra som att titta och älska, eller hur!?

Kärlek, hittar du inom dig själv. Sedan - ja resten är upp till dig.

Säkerligen kan barn även älska det osynliga och abstrakta.
Har aldrig menat något annat.
Men upplever att vi pratar förbi varandra. Och på fel forum dessutom, detta drar till psykologiforumet och blir därför ot.
Tack för pratstunden iaf och God natt!

Visst har du menat annat! Läs dina egna inlägg.
Detta forum är korrekt, det är du som vill att det ska hamna annorstädes. Varför??

Godnatt.

Är det inte besvärligt att försöka argumentera för att Satan skulle utgöra någon slags fundamental ondska och att vi vet bättre om det inte först går att förklara varför man inte själv skulle vara Satan?

Hur kan man vara så säker på att veta bättre om Satan än att du själv först måste acceptera dig själv som Satan, något annat vore väl högmod att påstå?

Det låter ju märkligt att projicera hat mot en extern karaktär kallad Satan och övertyga sig om hans ansvar, om vi så att säga har mer makt i frågan är vi väl då mer av Satan än vi tror?

Satan/djävulen är här substitut för brist av bättre namn på fadern av lögner, ormen eller den stora antagonisten till Gud i sagan om ditt liv.

Hur jag vet att jag inte är satan vet jag med all säkerhet att jag inte är, inte gud heller för ingen av dom finns men det gör jag i högsta grad