Gissa Bokcitatet

Nej, något närmare Slas än Wedel i ålder, men även vår författare har kallats flanör.

Nu levande?

Undrar om det inte är Claes Hylinger? Åtminstone det senaste citatet känns karakteristiskt.
Tror inte det är någon av de böcker jag läst av honom (eller hoppas snarare). Chansar på Dagar och nätter i Paris och Göteborg.

Hylinger är helt rätt. Första citatet var från ett tidningsklipp jag hade lagt i en bok - vet inte om det är omtryckt någonstans. De övriga från "Till främmande land".
Du fortsätter.

Tackar! "Till främmande land" har jag ju läst. Ser i listan där alla böckerna antecknas att det var 30 mars 2002, på dagen 18 år sen. Nästa citat kommer från en bok jag läste ut i förrgår.

Kejsaren befann sig hos kejsarinnan, som under sommaren hade sitt gemak på det blå palatsets översta terrass. Amman vakade på terrassen, som det var hennes vana, och grubblade i vredesmod över det öde som givits hennes härskarinna, en fé och den mäktige andefurstens dotter, så svartsjukt skyddad, i händerna på en dödlig make, låt vara att han var kejsare över de sydöstliga öarna. I fantasin levde hon nu, som så ofta, med det lilla fébarn som blivit henne anförtrott på den ensliga ön, omfluten av bergsjöns ebenholtssvarta vatten och innesluten av de sju månbergen; där hade de tillbringat år av stilla avskildhet.

Öar, det är inte Trollkarlen från Övärlden? Vet att jag läste den som barn, men den satte inte ett sandkorn av spår i minnet.

Ej Trollkarlen från Övärlden. Ganska långt från målet, mätt i tid och rum.

Förra citatet var bokens inledning. Nu början på kapitel två:

Under det han gav sig i väg på en snabb passgångare för att hinna upp jaktsällskapet, gled amman först och efter henne kejsarinnan ned genom luften; de landade i den folkrikaste av de sydöstliga öarnas städer. De var iförda tarvliga kläder, den gamlas var hoptråcklade av svarta och vita lappar så att hon liknade en spräcklig orm, den unga såg ännu oansenligare ut och hennes sköna ansikte som gnidits in med en mörk saft var omöjligt att känna igen. Ingen lade märke till dem, där de skyndade utmed floden som flyter genom staden. Det gulaktiga vattnet hade stora fläckar av en dunklare färg som ständigt förnyades och stammade från färgarnas kvarter ovanför bron; från andra stranden där lo- och vitgarvare hade sina låga hus kom den skarpa lukten av garvarbark; på strandsluttningen var djurhudar utspända till torkning över små träpålar. På den här sidan bodde hovslagarna, och luften var full av dånet från fallande hammare, av skenet från eldar i det fria och lukten av brända hovar. Amman rörde sig hastigt och målmedvetet, och kejsarinnan följde i hennes spår.

Victor Hugo?

Victor Hugo är närmare (men det bränns inte riktigt än). Det finns ett par beröringspunkter mellan den vi söker och honom.

Ett avsnitt till.

Sju små fiskar gled genom luften och genom den gamlas tunna fingrar och föll med sina rosigt gyllene kroppar tätt intill varandra på rensbrädan. "Vem är ni?" frågade kvinnan än en gång med andlös häpnad. "Kryddor ur min härskarinnas kryddgård!" ropade den gamla befallande och höjde sina bägge klor upp i tomma luften, och se de fylldes med kryddor, vilkas doft drog genom rummet. "Vilken härskarinna?" skrek den unga kvinnan som om det varit i drömmen, halvt galen av ängslan och nyfikenhet. Den gamla kastade de små fiskarna i pannan, hällde olja över dem och satte pannan över elden. "Fråga din spegel!" kom svaret över hennes axel. "Jag har ingen spegel", ropade färgarhustrun hastigt, "jag kammar mig över bryggkaret." Elden flammade upp och skuggan rörde sig och blev vackrare och vackrare. - Varifrån kommer den? tänkte kejsarinnan och darrade av undran och otålighet. - Det föreföll henne som om de små fiskarna i pannan allesamman gett ifrån sig ett klagande ljud. Ja, de ropade alldeles tydligt med sjungande röst dessa ord:

Mor, mor, låt oss komma hem.
Dörren är reglad: vi kommer inte in.

"Var är jag?" sade kejsarinnan. "Är det bara jag ensam som hör det?" Ljudet träffade henne på en punkt inom henne, så djup och undangömd att ingenting dittills träffat henne där. Amman stökade som en galning vid eldstaden, pannorna hoppade, oljan fräste, fiskarna sprakade, kakorna svällde upp. Hon skrek något ut i luften, i hennes utsträckta hand glänste plötsligt ett kostbart band, broderat med pärlor och ädelstenar, det liknade det med vilket kejsarinnan hade förseglat sitt brev; i hennes andra hand blänkte en rund spegel. Hon böjde sig ned på knä framför färgarhustrun, som hukade sig ned bredvid henne på golvet. Den gamla förde hennes hand, hårbandet flätades i hennes hår, det unga ansiktet glödde ur den runda spegeln, liksom återfött ur ren eld. Klagande sjöng de små fiskarna:

Vi äro i mörker och i skräck,
mor, låt oss äntligen komma in
eller säg till kära far
att han öppnar dörren för oss!

E.T.A. Hoffmann?

Tidsmässigt åt fel håll, annars en bättre gissning än Hugo.
Hoffmann och Hugo delar en ytlig likhet med den vi söker.

Mer text.

Amman smög sig närmare; det var ingenting hon hellre såg än när människor brukade våld mot varandra. "Vi har förvärvat en rätt och gör ett anspråk gällande!" mumlade hon för sig själv. "Hit med den stora tvättkorgen!" skrek färgaren. Krymplingen kastade sig ned på bryggan och lösgjorde tvättkorgen som hängde vid en kedja i vattnet, därvid slog vattnet tre gånger över honom och spolade nästan bort honom. Färgaren böjde sig ned; i det flackande skenet, som strömmade ut genom dörren till huset, kunde man se hur han med bägge händerna sökte efter den stora krosstenen, som låg några steg åt sidan på marken. Han lyfte upp den och lät den falla i tvättkorgen; korgen var så pass flat och stor att man kunde pressa ner en människa i den; när den tunga stenen föll ned, sprutade vattnet högt åt alla håll. Puckelryggen sprang nu ut ur huset; han hade satt brinnande vedträn i en bytta: ett grällt ljus föll över alla. "Hit med ett rep!" ropade färgaren. Bröderna förstod vad han hade för sig, och de kastade sig ned på knä. "Inget blod på dina händer, broder!" ropade de med en mun. De såg, hur färgaren kastade sig över kvinnan, och de vände bort sina ansikten. "Fly!" skrek de till färgarhustrun, och de svängde sina långa armar hotfullt som mot ett djur. "Bort med dig - och må en hyndas öde bli ditt." De böjde sig ned efter stenar, den puckelryggige ville kasta ett brinnande vedträ efter henne, men i detsamma snavade han och byttan med elden föll ur hans hand i en balja som låg där omkullvräkt; och alla stod i ett sådant mörker att de inte kunde se handen framför sig. Bara amman, vars ögon liksom en nattfågel genomträngde varje mörker, såg hur kvinnan i detta ögonblick reste sig ur sin knäböjande ställning, skörtade upp sina kläder och blixtsnabbt rusade mellan bröderna rakt fram mot färgaren. Amman sprang närmare: det tycktes henne att hon såg hur färgarhustruns skugga vred sig på marken för att förena sig med andra skuggor och undkomma henne; här och där fladdrade flikar av färgat tyg som slitits loss från torkställningen och fastnat på olika ställen; de klumpiga skuggorna av tråg och kar hoppade upp och hukade sig åter ner i det gungande mörkret. I detsamma kom hon att tänka på att hon för ett ögonblick hade lämnat kejsarinnan ur sikte. Hon såg sig om; platsen, där kejsarinnan hade stått, var tom.

Balzac?