Samhället bör försörja mig

För tillfället blir det ganska kortsiktigt. En sjukpension med garanterad inkomst resten av livet vore tryggare.

För några decennier sen hade du ganska lätt fixat förtidspension.
Idag kan man säga att hela övriga världen står före dig i kön till gratisluncherna.

Det verkar vara svårare att få idag, ja. Men det borde inte vara omöjligt. Någon gång måste de ju inse att jag är ett hopplöst fall.

Vill du verkligen leva på bidrag hela livet? Även om du får allt betalat för dig lär du inte kunna leva ett roligt liv. Förstår mig inte på sådana som vill leva på bidrag. Man får knappt ihop till en skithyra i en liten skitlägenhet någonstans där man störs av blattar eller alkisar.

Sen får man vända ut och in på varenda jävla krona när det ska handlas mat. Ständigt oroa sig för att man ska bli fortsatt beviljad pengar för att klara sig.

Vad är nöjet med detta? Okej om man vill leva ett enkelt liv, det gör jag med. Har ingen lyx i vardagen. Men ibland vill man ju kunna göra något? Resa, köpa ny tv, gå på bio, köpa nya skor osv.

Vore det inte bättre att du lägger ner din tid på att fixa ett jobb du klarar av eller kanske bli egen företagare? Något kan man alltid göra, låter mer här som att du inte vill göra något och klara dig på det. Men är det verkligen värt det? Aldrig förstått mig på sånt folk. Vad är nöjet med livet då? Det handlar inte om att få mycket pengar hela tiden, men att ha friheten. Du kommer inte ha någon frihet om du lever på bidrag.

Sjukersättning som det heter numera kan du få först från du fyllt 30 år, är du yngre gäller aktivitetsersättning som omprövas regelbundet.

Då ger dom upp hoppet om dej och lämnar dig att gå under.
Finns väl alltid en parkbänk åt dig någonstans.

Den låga inkomsten är förstås en nackdel, men som jag ser det har jag inget val. Att ständigt ha kontakt med sjukvården och prova olika behandlingar till ingen nytta är också ganska jobbigt.

Dessutom har jag inga planer på att flytta hemifrån fler ggr, så det blir inte farligt dyrt för mig eftersom jag bor med mina föräldrar. Man delar på kostnaderna. Nu kommer de visserligen inte leva för evigt, men när de väl har gått bort kan jag också ta livet av mig. Så jag drabbas inte av bidragslivets svåra konsekvenser. Huvudsaken är nog att jag slipper jobba den tid jag har kvar.

Bullshit, ta dig i kragen din latmask.

Ta dig till en psykolog.

Jag kan inte. Att jobba samt att pendla till jobbet innebär en outhärdlig smärta.

Det är ingen som är intresserad av ditt välmående, så du får slå dig i slang med landets övriga ointresserade och försöka hanka dig fram.

En sjukpension är ingen garanti för resten av livet. De omprövas en gång var 5'e år.