Citat:
Ursprungligen postat av
stilicho
Utan att känna någon inblandad och utan att veta något mer än som står i domarna är det ändå inte så svårt att skapa sig en kvalificerad gissning av vad som har hänt.
Vi pratar om en människa som har fått sitt barn taget ifrån sig redan vid födseln. Som tycker sig ha blivit orättfärdigt behandlad. De flesta människor försöker få upprättelse i en sådan situation. I det här fallet handlade upprättelsen om att få barnet tillbaka så det var vad mamman var tvungen att kämpa för. Gissningsvis handlar det mycket om självbild. Ingen vill bli kallad ett nedknarkat socialfall, inte ens om man är det. Blir man ändå kallad det vill man ha upprättelse. Upprättelsen i det här fallet kom genom att få sitt barn tillbaka.
Och eftersom socialtjänsten tidigare har behandlat en illa och sagt elaka saker till en så vill man inte gärna ha kontakt med dem igen. Även om man behöver hjälp med sitt dagliga liv vill man inte gärna be om den från människor som så uppenbart föraktar en. Det är också en fråga om självbild och i förlängningen om människovärdighet.
Svensk socialtjänst har stora problem med det här. De försöker hjälpa människor, men de försöker oftast hjälpa dem genom tvång. Socialsekreterare kan mycket om lagar och regler men de är ofta inte så bra på att hantera människor (det finns givetvis gott om undantag). När det gäller arbetet med barn är socialtjänsten väldigt bra på att omhänderta barn, det är det man lägger absolut mest resurser på. Att faktiskt samarbeta med människor för att hjälpa dem på deras egna villkor är en metod som används alldeles för lite.
Mycket bra analys. Visst handlar det för föräldrarna ofta om att "få upprättelse" genom att få sitt barn tillbaka, att visa för omgivningen att "socialen hade fel från början" o.s.v.. Fast man kanske innerst inne inte vill ha själva barnet i sitt hem, vet att man inte orkar med det... Tyvärr händer det även, att det går "troll" i ett ärende på socialtjänsten, och att även socialsekreterarna ser ärendet som en kamp mot föräldrarna, där det gäller att vinna emot dem... Och barnets bästa är det ingen som tänker på längre. Här är socialsekreterarnas personligheter väldigt viktiga, tror jag.
Och så är det ofta i vårdnadsfejder mellan föräldrar också, för den delen. Det handlar mer om att vinna över den andra föräldern, än om att man egentligen vill ha sitt barn på heltid - många (särskilt pappor misstänker jag) skulle nog tycka att det var lugnast att slippa...
Man ska även (både när det gäller att få hem barn från fosterhem och att erhålla boendet efter en skilsmässa), komma ihåg att de generösa bidragen till barnfamiljer som vi har i Sverige, är ett starkt incitament att vilja erhålla vårdnad och boende om barnen. Och nu kommer någon att skriva, att man får så lite bidrag att ingen tänker så: barnen kostar mer än vad man får i bidrag. Men så behöver det inte vara. Jag har känt ensamma mammor som har levt helt och hållet på bidragen: bostadsbidrag, underhållsstöd, barnbidrag och flerbarnstillägg (det blir mycket pengar om man har tre barn). De gav barnen minsta möjliga av allting, och då klarade de både barnens och sin egen försörjning på bidragen utan att arbeta, och behövde inte heller anmäla sig hos Af och få krav på sig, som man måste göra för att få socialbidrag.
Lite OT kanske, men sådana här människor som Esmeraldas bioföräldrar kan mycket väl ha tänkt på de barnrelaterade bidragen, och kravlösheten de bidragen innebär, i första hand...
