Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Vad betyder genombrottet i Palmeutredningen för alla som levt och ägnat sina liv åt gåtan på mordnatten?
Stefan Lindberg skriver med privatspanarens själ om ett land som håller andan i väntan på upplösningen.

Personligen har jag aldrig trott på Stig Engström, den reklamare från Södertälje som av allt att döma är den som pekas ut. Det tror jag när jag ser det (som mormor sa). Men om det nu är han, eller han och några till (det är då det börjar bli krångligt) så är jag den förste att försöka ändra mig. Och jag kommer sitta bänkad framför tv:n när lösningen annonseras, för det kommer bli som på 80-talet: experter i överkammad flint, konspirationsteoretiker och Jan Guillou och GW. För uppenbarligen har Krister P lyckats med något som brukar vara privatspanarnas bästa gren.

Att runda Lisbeth Palmes blick. Själv rundade jag den i 28 år, tills molnet upplöstes och Sveavägsnatten tömdes på folk. Men det är ju det som Krister P också verkar ha gjort. Tömt natten. Han har gått tillbaka till mordplatsen och börjat där. Det är bra. Men jag tror ändå på Lisbeth. Förlåt.

Vittnesmålet i tings- och hovrätt är enligt mig (och där tappade jag 90 procent av artikelläsarna) inte avfattat av en slarver eller fjärrstyrd nickedocka. Jag tycker faktiskt att det låter som en helt vanlig människa, som sett något och vill få det här rätt.

Men ändå, Krister P, skit samma. Hjälp oss! Ge oss nu bara inte ännu ett indicium, ännu en cul de sac eller ett outrett missförstånd. Herregud, mordet är ju så gammalt att vi nästan glömt det! Låt solen gå upp över vår barndom och låt den där februarinatten äntligen få vara över.