Hur klara av att föräldrar dör?

Du ska inte ta det bokstavligt, själv tror jag man födds på nytt då inga atomer , och atomer är vi alla gjorde av inte lämnar jorden men inte som samma person men atomerna existerar ju vidare fast då i någon annans själ.

Själv är jag också rädd för hur jag ska hantera när min mor går bort, farsan kommer bli enklare även om hon är förbannat självisk.

Har några vänner som går igenom detta nu. Det gäller föräldrar som blivit gradvis sämre och sämre under ett ungefär ett år - men döden kom ändå som en chock.

Vet inte hur de känt innerst inne, men de stannade hemma från jobbet 1-2 veckor efteråt (plus några dagar där de kände sig extra nere) och spenderade mycket tid med familj/släkt för att försöka smälta det.

När de kom tillbaka sa alla att de tyckte det var väldigt skönt att kunna fokusera på jobb och köra på som vanligt för att ha något annat att tänka på.

En del sa att det hjälpte att tänka att detta är något som ändå skulle ske förr eller senare.

Farsan trodde på just kolatomer minns jag, själv är man inne på buddismen och ser mer kroppen som en moped för själen under tiden på jorden.

Svar till TS efter en tids sorg så återgår man till det vanliga livet, hur länge ens föräldrar existerar i ens sinne är så länge man tänker på dem typ.
Kan du mellan varven fokusera på fina minnen kan du med glädje "ha dem med dig" länge.

Man kommer över det
Men jag ångrade att man inte tog mer tid. O frågade ut om allt, man tänkte det finns tid de e inte dags ännu. Men plötsligt är dem borta.
Så ett råd, fråga om allt i god tid.

Min pappa gick bort i cancer 52 år i somras. Det är helt klart det svåraste jag vart med om i mitt liv, och har påverkat mig mycket mer än vad jag någonsin trodde det skulle göra. Men vad ska man göra...

Funderar på det här också själv. Men jag tänker ungefär så här: inser samtidigt deras bortgång kommer bli en lärdom och kommer få mig att växa ännu mer och vara ännu större och bättre far inför mina egna barn till exempel. Och jag kommer alltid prata gott om mina föräldrar, skulle aldrig byta mitt liv mot någon annans, aldrig.

Jag vill berätta det här för dom men vi har inte riktigt den relationen, men jag ska fixa det på något vis när tiden är rätt. De ska få veta.

Beklagar! Var med om samma situation för 5 år sedan. Och kände exakt likadant, det tog mig 3-4 år tills jag accepterade vad som hade hänt. Men gick runt och dolde det för alla hela tiden, mådde som sämst när jag var ensam på nätterna.

Gör inte samma misstag som mig, prata med någon nära anhörig. Jag lovar att det kommer hjälpa dig igenom processen.

OnT: jag intalade mig att inte ta det så hårt, men känner än idag att jag har så mycket att berätta och så många frågor. Umgås så mycket ni kan med era föräldrar ifall ni har bra kontakt. Åk dit en söndag och ät mat eller ta en fika efter jobbet eller vad som helst. Suger när dom försvinner, är glad att jag har en vid liv. Men vet inte hur jag skulle ta det ifall jag blev av med andra nu med..

förlorade min mamma 2012 i cancer. hon var 50 år när hon dog.
två år tidigare fick hon beskedet och hon åkte in och ut på sjukhus på olika behandlingar. man vande sig vid just det tillslut.

minns samtalet från min syster att dom hade avslutat behandlingen eftersom det inte gav något resultat. Jag satte mig i bilen och körde 15 mil till systern och väntade där. tidigt nästa morgon ringde sjukhuset igen och sa att det inte var länge kvar. vi åkte ner till mamma (igen) och vakade. vi satt där i 22 timmar innan hon tog sitt sista andetag..

min reaktion under väntetiden var att jag inte ville se henne i det tillståndet när hon dog så jag väntade större delen av tiden i vänterummet. tyvärr även när hon dog.
även om jag anser mig själv som en ganska stark personså var jag onekligen en vekling då. vilket jag ibland kan ångra.
Dock var hon ju så extremt nerdrågad av smärtstillande då så hon var inte vid medvetande så jag tror inte hon vet vem som var i rummet. Men det smärtar ändå att inte jag satt bredvid henne.

Tiden efter var delvis hemsk och delvis bra.
Hemsk för att smärtan inte går att beskriva, men bra för att jag hade några fantastiska vänner.

Jag bestämde mig dock från första minut att jag skulle leva som vanligt så när jag kom hem ringde jag ett par kompisar och frågade om vi skulle ut och ta ett par öl. TRor i skrivande stund att det var en bra ide.

Faktum är att tyngden i bröstet och den värsta smärtan försvinner fortare än man kan tro. livet flyter på som vanligt och du klarar leva ditt liv.

Jag är ingen person som gråter så mycket men förr grät jag ibland när jag var ensam när jag tänkte på mamma. kan öra det även idag, men inte alls ofta.

Faktum är att minnena försvinner (tyvärr) sjukt skrämmande att bilderna man har framför sig av mamma blir svagare och svagare. Man minns ju såklart ändå , men inte lika tydligt.

#fuckcancer

Mycket saknas för att svara. Hur gammal är du. Är du man eller kvinna. Vilken nivå lever du inom ekonomiskt. Den Svenska överklassen är har den bästa stilen i Världen. Min Mor gick bort och hon hade Zigenarblod och gift med överklass. Hon hatade mig tillsammans med styvpappan. Jag var inget

Det beror på. Min pappa var sjuk en längre tid så jag var inte ledsen när han gick bort. Jag var inte heller direkt ledsen på begravningen medan resten av familjen grät. Däremot så kom sorgen för mig senare när jag var ensam vid graven. Det är snart 10 år sedan han dog men jag kan fortfarande sakna honom och vara ledsen över att han inte får se mina barn växa upp.

Hur man hanterar sorg skiljer sig mycket från person till person.

Ja du. Pappa dog 55 år gammal i cancer. Gick fort på slutet, cancern spred sig till hjärnan så han tyvärr blev rätt väck också med hallucinationer och så. Första tiden efter var lite kaotisk då jag och syskon (mamma borta ur bilden) skulle fixa dödsbo, sälja och tömma bostad, begravning.... Jävla pärs. Sorgen var tung med inslag av lite surrealistiska känslor. Samtidigt fortsatte ju livet med barn och jobb.

Nu har det gått några år och fortfarande tänker jag på honom mer eller mindre varje dag. Inte hela tiden såklart, men då och då. Rätt fint på nåt sätt att han finns med mig i vardagen.

Farsan dog för ett par veckor sedan. Han var min bästa vän.

Men.
Att se honom lida så ini helvete, det önskar jag inte min värsta fiende. Han fick leva sitt liv, han fick se sina grabbar skaffa barn och familjer. Det var väntat sedan år tillbaka, men när det väl händer så blir det såklart en chock. Men han slipper lida mer. Och jag som tror på återfödelse, om din ära och heder är stark, så kommer han vandra i en ny form en vacker dag.

Fän dör
Fränder dör
Själv dör du likaså
Ett vet jag
Som aldrig dör
Domen över den döde.