Hur klara av att föräldrar dör?

Ni som haft en tråkig uppväxt eller en misslyckad person till mamma/pappa behöver ju inte svara.


Men för oss andra som haft en bra relation till sina päron? Som fått en god uppfostran. Hur fan klarar man att gå vidare om man haft en mamma/pappa i kanske 60-70 år, någon man sett upp till, någon som alltid funnits där och tröstat, lärt en om livet..

Ni som har en bortgången förälder, hur tog ni det när dom gick bort och hur kom ni tillbaka till det ''normala''?

När dagen är kommen har man i regel levt tillräckligt länge för att acceptera livets gång.

Säg inte det, visa har turen att ha ett långt liv medans andra kan försvinna så fort.

Genom att acceptera att död är lika naturligt som liv. Det ena kan inte finnas utan det andra. Det är bara att gilla läget. Det är svårt i början men blir enklare med tiden. Man sörjer det som varit och det som aldrig kommer vara igen. Sen rycker man på axlarna och fortsätter med livet.

Min pappa hann inte ens bli 50 innan han passerade för två år sen. Hade väldigt bra relation och jag tog det hårt men att gråta eller sörja gör man bara en kort stund för livet rullar på. Vare sig man vill eller inte.

Allt som har en början har ett slut. Alla sagor måste ta slut. Det är livet.

Det blir naturligtvis en avgrund av saknad och en störtflod av sorg (Mest flashbacks på hur någon av dina föräldrars fina stunder med dig,sker helt automatiskt.Din hjärna sköter detta på egen hand)

När sorgen släppt (Det kan ta lång tid) Så återstår dina minnen. Och plötsligt inser man att man är själv är dödlig,din tid på jorden är kort.Man blir mer ödmjuk i allt. Man värdesätter ens egen familj mycket högre än förut.

Nej, det blir aldrig det "normala" igen. Det är ett annorlunda liv. Du lever ett djupare liv än förut. Du har fått värdefulla insikter.Människor försvinner och du är kvar. Det är inte helt negativ.Det är bara som livet är.

Allt fortsätter som att dina föräldrar aldrig någonsin existerat. Ingen bryr sig, allt fortsätter snurra på som vanligt i ekorrhjulet vi kallar för livet. Du kommer nå en punkt där du börjar undra om deras existens var sann eller bara en illusion.

Detta flum från dig tillför inte tråden.

Really ?

Ok. Lycka till.

Livet har olika skeden. Först får vi stöd. Sedan är det vår tur att vara stöd.

Att gå vidare är enkelt eftersom man är en vuxen människa som behöver vara stöd åt sina barn precis som ens egna föräldrar var stöd åt en.

Att gräva ner sig är förövrigt det sämsta man kan göra för att hedra sina föräldrar. Nej, man går starkt vidare och ser till att föra deras arv vidare och vara ett stöd åt de egna barnen så att de utvecklas till starka individer.

Fast han har inte fel även om det är lite korkat formulerat. Min mamma gick bort för två år sedan och det var naturligtvis sorgligt och man var ledsen. Men det är inte så att livet stannar upp.

Barnen måste gå till skolan, man måste jobba och ta itu med saker som händer i livet. Det gör inte att hänga upp sig på att ens förälder inte finns längre. Sen är det självklart att man tänker på dem nästan varje dag. Jag tänker fortfarande på äldre släktingar som gick bort för fler år sedan.

Att tro att ens föräldrar, och annat i vardagen är en illusion är banne mig så att man borde sitta inlåst om man tror på sånt.