Hur klara av att föräldrar dör?

Förmodligen enklare om man har en familj och barn så att livet måste fortsätta.
Men livet är jobbigare desto äldre man blir. Det är enklare att vara barn, färre bekymmer.

Finns inte så mycket man kan göra. Sedan är det omständigheterna som bestämmer hur jobbigt det blir.
Vilken situation man själv befinner sig i och hur föräldrarna åldras.
Inte trevligt om den supersnälla mamman eller pappan man avgudat blir personlighetsförändrad av t.ex alzheimer, hjärnblödning och avslutar de sista åren otrevligt.

Men en sak är nog gemensamt. Man ångrar att man inte gav sina föräldrar mer tid, och man ångrar allt dumt man gjort och sagt.

All respekt till dig. På min mors begravning vilken jag inte hade möjlighet att närvara höll mina barn ett tal där de talade om deras lidande av en frånvarande fader, Alltså jag. Min mor dog i Cancer ett år sedan. Ingen i familjen respekterar min sorg. Min mor och jag hade det enda blodsbandet. Det var Mamma och mig. Tog ett snack med styvpappan idag eftersom jag kommer att ta hans 250 mille. Men inga känslor

Min pappa var fantastiskt, världens snällaste, mest händige, var jämt i garaget med honom som barn, lärde mig motorer, snickra, fixa o dona. Han var själv uppväxt på barnhem och i princip föräldralös. Han hade ingen utbildning men ville absolut ge mig en universitetsexamen. Sedan blev han sjuk, dement, satt de sista åren på demensboende, och kände bara igen mig i familjen. När han gick bort i höstas var det fruktansvärt, men samtidigt slapp han lida mer.
Han fick ändå chansen att se sina barnbarn, och han var alltid glad. Det som ändå tröstar mig är att genom det vet jag att han nog inte ångrat sitt liv. Jag begraver hellre en förälder än ett barn.. varje dag i veckan.. skaffa familj är mitt råd, och ta hand om dem.

Därborta vid pilen..

Jag begraver hellre en förälder än ett barn. Vad menar du med det./ Min mor dog i Cancer men hon älskade inte mig. Min nuvarande älskar inte mig, Vad är kärlek. En utopi
Ingen älskar mig

Kom att förstå att allt som föds kommer att dö.

Det jag var rädd för när jag såg att mina nära och kära kommer att dö var min egen död.

När jag fann ro i att jag kommer att dö och mötte min rädsla och mediterade över mitt fysiska öde så försvann rädslan och funderingarna kring döden. En fråga och rädsla jag burit med mig hela livet. Som legat som min grundrädsla för alla mina andra rädslor.

Sen blir det lättare med åldern att acceptera att livet är ändligt, det går liksom inte att argumentera mot verkligheten.

Du pratar som ett barn. Hur gammal är du. Döden är underbar. Döden är lugn och fin. Du somnar in sakta, långsamt. du ser ditt liv och ljuset. Jag har varit där. Men något nekade mig det,

Jag hade en väldigt bra relation med min pappa, Han va min idol. han lärde mig jaga, fiska, köra bil... att vara en snäll människa, men han va även en väldigt nedstämd och rätt så tyst person långa stunder.

så när jag var 13 år så tog han sitt liv, det kom som en chock... och jag kan än idag inte riktigt förstå, han hade 3 barn... jag var äldst, mina systrar 9 och 5 år. det hände för lite drygt 23 år sedan, men jag minns dagen som om den vore igår.

Man kan säga att ens tonårsperiod inte riktigt vart som alla andras, tvingades flytta 30 mil till min mamma, riva upp hela ens liv fram tills dess och börja om på en helt ny kula på en plats man inte visste ett dugg utav.

jag hanterade på det sättet att jag aldrig ska hamna i den situationen han hamnade i, där hans enda utväg va att hänga sig... Han skrev ett brev till mig, ett brev jag fortfarande har kvar... ett brev jag ännu inte har läst, och troligen aldrig kommer att läsa.

men jag försöker leva som honom när han levde, vara snäll mot alla i min närhet och värna familjen, trots att han "övergav" oss i en period i livet då jag fan i helvetet hade behövt honom.

Ja min farsa var kanon, men morsan var tvärtom. Jag fick alltid höra att jag var värdelös i hennes ögon, hade kanske en släng av typ ASD för det jag minns mest är att hon skriker att jag ska sluta rulla runt på golvet. Tydliga minnen från att jag ska ut från huset 4 år gammal. Nu är man själv så gammal att man måste försöka blanka sådan skit. Vi är alla olika,

Stort, enorm respekt

Det kommer bli ur-tungt när mormodern dör till mina barn. Anledningen är att hon varit som en extramamma sedan de föddes. När hon väl går ur tiden kommer det innebära enorm sorg hos oss alla. vet inte riktigt hur min sambo (kvinnan) kommer hantera det då hon själv är deprimerad och utmattad och förlitar sig på sin mor oerhört. Mormodern är 71 nu, troligtvis har hon lång tid kvar, men hon har nått en ålder då man inte kan räkna med det.

Självklart har min egen mamma även hon varit där, men hon har alltid varit mer avståndstagande, kör sitt liv mer solo. Älskar henne såklart och kommer bli ledsen och känna sorg över en bra tid. Men vi är väldigt olika, har inte så mycket kontakt egentligen annat än genom barnen, vi gör sällan saker tillsammans. Funderar dock på att kanske börja göra mer saker med henne nu när hon börjar närma sig 70 även hon.

Min pappa dog när jag var 15, han var aldrig en del av mitt liv och jag hade ingen kontakt med honom. Han valde alkoholen. Dock ville han träffas när jag var 15, vi hade bestämt att träffas på stan jag, han och min mor. Jag hade inte träffat honom sedan jag var 4-5 år och jag mindes inte honom. Tyvärr hoppade jag av träffen, jag blev nervös och tyckte det var jobbigt.

Några månader senare var han död i plötsligt hjärtstopp. Jag ångrar mig när jag tänker på det, men han var inte heller en person var delaktig i mitt liv. Men kanske kunde vi fått något sagt om vi träffats, ett nytt fräschare minne av honom. Tyvärr blev det inte av och nu är det försent föralltid.

Även min halvbror(hans son) dog några år senare. Vi hade dock börjat få upp kontakten och det sista vi gjorde tillsammans var att supa ner oss. Vi skildes åt utanför Burger King, vi kramades inte ens utan vi sa bara att vi ses när han kommer tillbaka från utlandet. Det var sista gången jag såg honom. Han blev 36.

Det som skiljer sig åt från när vi äldre vassar var små, är att morsor och Moffor inte jobbade som man gör nu, inget jobb ingen pension, även om jobb, nu ingen peng heller, det finns inga äldre som kan eller har råd att stötta barn o barnbarn, o sen skiljer sig många i desperation för att inget stöd finns, passning eller något. Tragiskt.

Med tanke på hur min pappa levde de sista halvåret av sitt liv så var det en lättnad att han gick vidare.
Jag älskade min pappa men tyvärr så blev cancer, hjärtproblem och ALS för mycket för honom.

Hade han fortfarande varit som ett par år innan sin död så hade jag givetvis önskat att han levde fortfarande.
Det är nu över fem år sen han gick bort men givetvis tänker jag på honom nästan varje dag.
Livet går vidare men man måste vara stark.