Citat:
Efterrekonstruktion tror jag. Polisen Fredrik påstår att det står en genomskinlig burk med Stilnoct på köksbordet. Det kan det inte ha gjort. Hade det istället stått ”zolpidem" kunde det varit en gul genomskinlig plastburk. Något är det han har blandat ihop. Irriterande för då svajar hans uppgifter om blodet på kudden också. En hypotes av några som han hört blev luddigt. Man ska ju inte klaga men när det blev lite för mycket information från poliserna i EH:s bok så jag tar det med en nypa salt. Sen undrar jag varför de inte ens såg tre A4-dokument som låg bredvid varandra väl synliga på matsalsbordet när de stod ett par meter ifrån, med ljuset från köket och, med en ficklampor i händerna.
Enligt tråden så skall Hanna ha haft ont i kroppen när hon skulle resa sig från en soffa hos pianolärarinnen och jag relaterar till biverkningar av sömnmedel. Ryggsmärta eller kramper är inte ovanligt för knaprare av zolpidem. Finns dessutom värre biverkningar. Kan hon ha varit pillertrillare? Båda hade sömnmedel i kroppen så kanske båda labbade.
Det framgår av tråden att Hanna var orolig för omsorg och assistans och att hon vabbade mycket (Scheele, Imlikenono, mammanilund) men jag undrar om hon egentligen behövde vara hemma för sin egen skull. Agnes blev för gammal för VAB i september så Moa måste bli sjuk. Under hösten hade Moa varit sängliggande vissa dagar och inte kunnat ta emot lärare men jag undrar om det inte var Hanna som mådde dåligt. Kanske överdrev Moas symtom också när hemundervisningen kändes hotad. Jag är tämligen säker på att skolan flaggade för indragen assistans. Alla berörda familjer måste väl behandlas lika? Förklaringsbrevet var ett sjukt klagobrev och därför är det maskat. Så tror jag och det är enda förklaringen till att rektor gick ut i massmedia redan nästa morgon. Troligtvis med polisens goda minne, rättare sagt deras förslag, efter de hittat skriftliga bevis mot skolan och kommunen.
Lundafolket hade hört om Hannas allvarlig, pågående, bröstcancer. En kollega till Hanna hade hört att hon haft cancer för länge sedan, när hon bodde i Göteborg. Ungefär när Agnes föddes skulle hon fått det. Hanna uppsökte onkologen i augusti men hade ingen cancer. Ingen har sett men många hört historien om cancer. Ville hon öka medlidandet hos rektor som ju var en människa som tänkte med hjärtat? Oskar berättade ju för alla. Ville hon få sympati? Var hon hypokondrisk? Allt prat om cancer är ett signum för något. Jag tror att det var ett beprövat verktyg för fasaden.
Både Oskar och Hanna måste ha varit deprimerade länge. Oförmögna att förstå att det finns specialister för psykiska problem så höll de fasaden; "Vi har allvarligt sjuka barn och bröstcancer, allt utom psykiska problem, i familjen”. Jag tror Oskar måste ha blivit vansinnig till slut men Hanna kan ha blivit det innan. De här föräldrarna skulle fått sina egna diagnoser istället för Moa. ME-diagnosen var klippt och skuren för de här föräldrarna. En sjukdom som inte kräver sjukhuskontakt och garanterar en oanad lång sjukdomstid. Om Moa lagts in för att ställa hennes diagnosen så hade den här tragedin aldrig ägt rum. Inte heller om psykiska sjukdomar haft en högre ”status” i samhället. Det är bra med rektorer som tänker med hjärtat men inte hur länge som helst.
Enligt tråden så skall Hanna ha haft ont i kroppen när hon skulle resa sig från en soffa hos pianolärarinnen och jag relaterar till biverkningar av sömnmedel. Ryggsmärta eller kramper är inte ovanligt för knaprare av zolpidem. Finns dessutom värre biverkningar. Kan hon ha varit pillertrillare? Båda hade sömnmedel i kroppen så kanske båda labbade.
Det framgår av tråden att Hanna var orolig för omsorg och assistans och att hon vabbade mycket (Scheele, Imlikenono, mammanilund) men jag undrar om hon egentligen behövde vara hemma för sin egen skull. Agnes blev för gammal för VAB i september så Moa måste bli sjuk. Under hösten hade Moa varit sängliggande vissa dagar och inte kunnat ta emot lärare men jag undrar om det inte var Hanna som mådde dåligt. Kanske överdrev Moas symtom också när hemundervisningen kändes hotad. Jag är tämligen säker på att skolan flaggade för indragen assistans. Alla berörda familjer måste väl behandlas lika? Förklaringsbrevet var ett sjukt klagobrev och därför är det maskat. Så tror jag och det är enda förklaringen till att rektor gick ut i massmedia redan nästa morgon. Troligtvis med polisens goda minne, rättare sagt deras förslag, efter de hittat skriftliga bevis mot skolan och kommunen.
Lundafolket hade hört om Hannas allvarlig, pågående, bröstcancer. En kollega till Hanna hade hört att hon haft cancer för länge sedan, när hon bodde i Göteborg. Ungefär när Agnes föddes skulle hon fått det. Hanna uppsökte onkologen i augusti men hade ingen cancer. Ingen har sett men många hört historien om cancer. Ville hon öka medlidandet hos rektor som ju var en människa som tänkte med hjärtat? Oskar berättade ju för alla. Ville hon få sympati? Var hon hypokondrisk? Allt prat om cancer är ett signum för något. Jag tror att det var ett beprövat verktyg för fasaden.
Både Oskar och Hanna måste ha varit deprimerade länge. Oförmögna att förstå att det finns specialister för psykiska problem så höll de fasaden; "Vi har allvarligt sjuka barn och bröstcancer, allt utom psykiska problem, i familjen”. Jag tror Oskar måste ha blivit vansinnig till slut men Hanna kan ha blivit det innan. De här föräldrarna skulle fått sina egna diagnoser istället för Moa. ME-diagnosen var klippt och skuren för de här föräldrarna. En sjukdom som inte kräver sjukhuskontakt och garanterar en oanad lång sjukdomstid. Om Moa lagts in för att ställa hennes diagnosen så hade den här tragedin aldrig ägt rum. Inte heller om psykiska sjukdomar haft en högre ”status” i samhället. Det är bra med rektorer som tänker med hjärtat men inte hur länge som helst.
Tack! Så väl skrivet.
Som somatisk läkare har jag mycket stor respekt för psykets inverkan på kroppliga åkommor - kropp och själ går aldrig att separera. En sjuk kropp läker mycket sämre om psyket också mår väldigt dåligt.
En kropp kan bli fysiskt sjuk - med mätbara sjukliga fynd - av långvarigt psykiskt dåligt mående.
Detta ständigt nedvärderande av psykiska besvär och sjukdomar är märkligt. Som om psykiska sjukdomar skulle vara "mindre värda" än kroppsliga sjukdomar.
Att ME-sjukas förespråkare anser det "kränkande" att man diskuterar om psykiska orsaker kan ge de kroppsligt upplevda besvären.
Har det egentligen någon betydelse om de ME-sjukas orsaker är kroppsliga eller psykiska - de lider ju lika mycket i vart fall? Att leta bot och lindring vare sig det är inom psykiatrin eller inom den somatiska vården är ju egentligen egalt. Det viktiga borde vara att hitta bot och hjälp.
Med facit i hand vet vi idag att något var mycket fel i familjen i villan i Bjärred.
Ingen balanserad sund föräldrer planerar mord på sina barn.
Är det verkligen så osannolikt att det också fanns väldigt mycket som inte var sunt i denna familj redan innan barnen uppvisade sjukdomsbesvär?
Alla barn som levde i denna familj blev oförklarligt trötta, orkeslösa och kunde inte längre gå i skolan - men föräldrarna jobbade vidare på sina jobb och sökte nästa nivå på karriärsstegen.
Månader av möjligheter att besinna sig förflöt. Föräldrarna jobbade men skulle ju ändå dö - de skulle ju inte ens få tillgång till den lön de tjänade sista månaden.
Det var något riktigt, riktigt osunt som pågick där inne i villan i Bjäred. Det är mycket därför som det är och kommer förbli ett omtalat fall som under lång tid framöver också diskuteras i många olika vetenskapliga och forsknings sammanhang.
Man bör inse hur viktigt det är att kunna klargöra vad dessa barn kanske utsattes för redan innan de mördades. Därför borde man se, lära och studera det som skedde extra noggrant så att samhället/vi alla kan lära oss något, lära oss se och upptäcka.
Om man hävdar att det som hänt är en privatsak, en familjeanlägenhet har man en väldigt ensidig syn på hur erfarnheter genom århundraden gett oss tillgång till mer kunskap - så att vi därmed kunnat hjälpa och rädda andra.
Framför allt när det gäller barn som till slut råkade ut för det värsta av allt - de mördades brutalt.