Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

SS berättade vilket motiv föräldrarna gett för sitt agerande. Det hade varit lögn att redovisa något annat.

Jag har ju ingen aning om vad föräldrarna tänkte eller inte tänkte - det vet ingen av oss. Det är möjligt att de "beslutade sig" på hösten men därmed inte "planerade."

Om man har bestämt sig för att genomföra den värsta av alla tänkbara handlingar - att döda sina barn - så skulle väl automatiskt tanken "hur" infinna sig.

Att döda barn måste vara förenat med vånda och rädsla - man skulle helt enkelt "gruva sig" så mycket att hur-frågan inte skulle ge en någon ro. Jag tänker mig att man automatiskt skulle börja grubbla på hur man skulle gå till väga; av omsorg om offren och i undran över hur man skulle kunna förmå sig själv att verkligen göra det man beslutat. Utan att man ägnade sig åt aktiv planering, så skulle ens hjärna jobba med frågan och mala "hur ska vi göra det, hur ska vi göra det..."

De flesta människor skulle väl komma fram till att man inte skulle göra det alls, att man inte skulle kunna tvinga sig till den beslutade handlingen. Det är väl kanske där föräldrarnas sömnmedel kommer in i bilden - de behövde vara litet avtrubbade.

Men människor är olika - föräldrarna kanske beslutade sig och sedan lät bli att gemensamt grubbla över "hur." Men det verkar otroligt.

Intressanta saker du tar upp. Det kan vara så att barnen inte var det primära. Utan föräldrarna var det primära. Det var föräldrarna som inte såg någon vits att fortsätta leva då de inte såg nån livskvalitet. De skriver att "inte någon av oss" ser nån livskvalitet. Men faktum är att jag är övertygad om att inte barnen var tillfrågade om deras livskvalitet var så dålig att de ville ha hjälp att dö.

Så - det är föräldrarna som skall dö. Men de ville inte lämna barnen behind. Så de planerade att ta en rejäl dos med sömn-/lugnande medel. Därefter strypa/kväva sina barn. Några minuter var och en och sen var DET över. Därefter skulle föräldrarna få lite ro. Jag tror kanske inte att dödssättet för barnen var något de funderade över direkt. Vi gör det bara - sen är det klart.

Det där grubblandet var det kanske inte så mycket med egentligen. Under några månader så skrev de sina brev, de funderade på fördelning av efterlämnade tillgångar. De planerade att vänta efter jul och nyår så inte släkten skulle få helgångest resterande av sina liv: "Den här julen är det ett år sen, fem år sen, tio år sen" osv. Detta skulle inte ske på en, för många, viktig dag.

Det kan vara så enkelt att själva döden inte alls var så viktigt. Ändamålet helgar medlen som det så vackert heter.

Ja, det är väl i så fall den enda tänkbara "förklaringen": "'ändamålet helgar medlen."

Absolut. Det finns väl inget i den här historien som inte är otroligt. Däremot tycker jag att konspirationsteorierna som florerat vid sidan av den fakta som framkommit är de mest otroliga, precis som dessa teorier brukar vara.

Man ska nog inte tänka dikotomt i den här historien - antingen planerade föräldrarna allt till punkt och pricka med plan A, B och C eller så planerade de inte alls. Men att tro att man helt och hållet kan gissa sig fram och förstå hur två föräldrar som bestämde sig för att mörda sina barn tänkte, är nog dödfött. Då är det enklare att dechiffrera det mer grovhuggna känsloregistret.

Ja, tror man att man räddar sina barn "från ett öde värre än döden" så tycker man nog att "ändamålet helgar medlen".

Se där ja.
Nu händer det nåt.

Kan det vara så att: "anledningen till att just barnen fick dö var deras ME sjukdomar, men riktiga anledningen låg visst nån annan stans. Föräldrarna ville dö och eftersom barnen var så sjuka i ME så ansåg föräldrarna att det var bäst att dom följde med. Barnens livskvalité skulle vara så låg om dom fick stanna kvar eftersom dom var så sjuka och skulle sakna sina föräldrar och till och med känna skuld kanske. Livskvalitén skulle således vara så låg för dom alla fyra.
Därför fick barnen följa med, men det egentliga problemet låg hos föräldrana, närmare bestämt....."[/i]

Nu jävlar Flashig78, så kanske du löser detta case he he he he

Ja, föräldrarnas suicidönskan föregick tankarna om morden på barnen. När det väl var dags proppade Hanna i sig sömnmedel så pass att hon blödde från magen, för att orka genomföra det föräldrarna beslutat sig för under hösten. Vilket tillståndet än var, kan det inte ha varit en lätt uppgift, även om mordsätten hos kriminologer betraktas som ett mjukare och mer feminint tillvägagångssätt att döda någon på.

När vräkningen från bostaden blev ett faktum skar mamman i Gårdsten halsen av sina 3 barn. Begick därefter självmord. Jag tror att i det fallet och även i Bjärred gick det fort på slutet. Kanske det fanns en ambivalens in i det sista.

Stypta, kvävda och dränkta offer blir i stort alltid först medvetslösa av syrebristen innan hjärtaktivitet helt avstannar och de avlider....
Men det tar i stort sett alltid en stunds dödskamp innan medvetslöshet inträder, alldeles särskilt för den som blir kvävd. Av andra offer finns vittnesmål om att kampen upplevts som evighetslång innan de blev medvetslösa.

Frågan är hur barnen i Bjärreds skulle gjorts medvetlösa innan man påbörjade morden?
Det har inte framgått att de skulle slagits i huvudet och de har inte erhållit några kemikalier som framkallar medvetslöshet. Då var de rimligen vid fullt medvetande under morden.

Du försöker, med antydan om möjlig medvetslöshet, försköna dessa stryp- och kvävnings mord på flickorna. Skulle du verkligen göra det också med andra strypmord ex mordet på Engla? Helen?

Att Hanna kunde agera och rimligen också har kämpat emot, har framgått.
Detsamma gäller med stor sanolikhet också för flickorna.

Så kan det vara.
Vid pseudoaltruism är dock barnen det primära och vid svår depression kanske inte en förälder ens vet vem som är vem?

Kanske Hanna var en väldig hönsmamma som tappat bort sig själv pga psykisk ohälsa - och haft en deprimerad make bredvid sig i en dyadisk relation?

Då står nog stjärnorna käpprätt åt skogen på himlavalvet, match Made in hell.
Ett udda fenomen.

Jag lånar in Lynn Gibbs igen nu i fritt översatt version. Hon är ett väldigt bra exempel.

Psykiatrikern ( samt barnläkare) Lynn fick för sig att hennes 15-åriga dotter var sjuk i Anorexia. Flickan var en framgångsrik elev, helt frisk, vältränad och vägde 50 kg.
Lynn hade själv haft denna sjukdom som 17 åring.

Mamman beskrivs enligt följande:
Hon hade en lojal och omtänksam krets av familj, vänner och kollegor som älskade henne. Som människa var Lynn snäll, mild och hederlig; hon var professionell, organiserad och hårt arbetande, en omsorgsfull och kärleksfull vän och som mamma satte hon alltid sina barn i första rummet.
Hon och hennes make var ett framgångsrikt par.

Lynn var fylld av skuldkänslor, hade en extremt pessimistisk bild av sin dotters tillstånd, och trodde att hennes dotter inte hade något hopp om en karriär eller en egen familj.
Hon planerade att dottern skulle träffa en specialist i Dublin och dottern dottern blir arg.

Lynns vänner var också psykiatriker, de såg att hon var ständigt utmattad, helt upptagen av Ciara och uppmanade henne att söka professionell hjälp.
Lynns vän sen 30 år och själv psykiatriker var djupt oroad i flera veckor, förstod att hon var deprimerad och hade försökt hjälpa henne.
Hon hade medgett tankar på döden "då och då" men bedyrade att hon inte skulle göra nåt. Hon hade tagit antidepressiva men fick biverkningar.

Lynn: "Jag minns att jag var väldigt nedstämd. Jag trodde att det inte fanns något hopp för Ciara eller mig själv. Jag planerade att vi båda dör."

Lynn Gibbs led av en allvarlig depression [Major depression] och trodde att hon hjälpte sin dotter Ciara att undkomma ett hopplöst liv, styrt av anorexia nervosa.

Dr Cleo Van Velsen, en känd Londonpsykiater bedömde att Lynn under månaderna fram till tragedin hade patologiskt identifierat sig med sin dotter och hade svårt att se var hon slutade och hennes dotter började.

Professor Tom Fahey sa att Gibbs presenterade en bild av depression som utvecklats från september och framåt och diagnostiserade en allvarlig depressionssjukdom.
Han beskrev henne som självständig och reserverad men att hon under ytan är en ganska känslomässig person.
I hela hennes liv var hennes copingstrategi att dela in sina känslor (kompartmentalisering).

Lynns mamma hade tagit livet av sig då hon var tonåring.
Dr Cleo Van Velsen beskrev att äktenskapet med Gerard, hennes ungdomskärlek, ledde till år av stabilitet, men hennes copingstrategi innebar att hennes mammas självmord aldrig diskuterades, hennes man visste inte ens detaljerna förrän nyligen.

Krisen, oron för dottern Ciara angående viktnedgång, skapade turbulens i hennes egna känslor så att hon dömde ut sin dotter och trodde det var nåt obotligt.
Hennes insnärjda tillstånd med dottern och förvirringen hade nått en nivå som var psykotisk.

Pappan och sonen kommer hem och finner dottern livlös i badrummet och sin fru nerblodad. Hon hade skurit sig i handlederna, halsen samt överdoserat antidepressiva och sömnmedel men levde.
Lynn medgav att hon tryckte ner Ciara under vattnet och försökte sen avsluta sitt eget liv.
Hon dömdes till rättspsykiatrisk vård.
Källor:

Du som är så mån om att tonen i tråden ska vara god mot dig, borde hålla dig för god för att tillskriva att andra försöker försköna vad Hanna och Oskar gjorde när de i själva verket lyfter saker som är fullt möjliga. Polisen har varit tydliga med att de endast berättade om dödsorsakerna samt vilka som mördarna var. Vad som hände för övrigt är endast spekulationer och där är dina så goda som någon annans. Så låt vänligen bli att tala nedsättande om andra, när du nu själv är så känslig för det.