Citat:
Ursprungligen postat av
Flashig78
Båda föräldrarna kunde agera. Barnen sov säkert, men vaknade när de inte fick luft. Men detta var inte viktigt. Att barnen dog var däremot viktigt. De ville inte lämna två sjuka barn och belasta släkten, eller låta barnen växa upp med skuldkänslor. För dessa två föräldrar ville verkligen inte leva med två svårt sjuka barn. De koreograferade sina egna frånfällen noga. för de orkade inte med den framtid de såg. Barnen tog de med sig. Kudde? Strypning? För en stark man är detta inget problem.
Inte lämna sjuka barn?
Du menar att de egentligen själva ville dö? Men inte ville lämna barnen?
Ingen var psykiskt sjuk enligt polisen och andra parametrar visar att föräldrarnas liv var tryggt, välordnat och bra.
Enligt polisen innenhåller avskedsbrevet information att barnens sjukdom gjorde att föräldrarna inte kunde se något "framtida liv i egentligen mening". Detta framgår dock inte av den utlämnade brevkopian.
Men det är ju just här ekvationen inte går ihop.
Barnen hade en sjukdom som oftast förbättras!
Det handlar inte om att föräldrarna skulle lämna sjuka barn som för alltid skulle förbli lika sjuka.
Det handlar inte heller om att dessa barn inte skulle kunna ha en god framtid i "egentlig mening". Majoriteten av barn med barn-ME kan leva ett normalt liv som vuxna med studier, egna barn och jobb.
Barnen hade ingen dödlig sjukdom, barnen skulle inte bli förlamade, inte bli mentalt handikappade av ME. De skulle statisktisk sätt istället sannolikt bli bättre inom en viss tid, kanske helt bra och kunna leva ett bra liv som unga vuxna.
Min spontana känsla när jag fick höra formulering i avskedsbrevet var att detta måste vara fel.
Det "borde" stått något om en outhärdig nuvarande livssituation som föräldrarna inte stod ut med.
Inte om det framtida livet - för det skulle ju antagligen bli bättre inom en viss tid.