Citat:
Ja, jag läste att det var en invänjningsperiod, som jag föreställer mig började med typ en timme i veckan o ökades på fram till den faktiska flytten.
Så länge invänjningen pågick så kom hon ju förr eller senare tillbaka till den familj hon var uppvuxen hos.
Jag tänker att när R fått ha E i säg fem nätter, så har hon fortfarande möjligheten att säga att hon tycker det räcker. Detta är självklart en möjlighet hon haft hela tiden, även efter att E flyttat in heltid.
Och samtidigt hade E chansen att berätta för sin fosterfamilj om något inte stod rätt till (om hon hade kommit så långt i sin språkutveckling). Så även lilla E hade ju något slags skyddsnät under den tiden.
När barnet är hos en 24/7 så blir det såklart mer intensivt, o barn i den åldern (och fram till ungefär 35) kan gå en på nerverna.
Jag inbillade mig att frustrationen eller vad man ska säga kan ha lett fram till denna tragedi, hade byggts upp under typ ett o ett halvt år, men det gick tydligen mycket snabbare än så.
Det spelar antagligen ingen egentlig roll, men jag tyckte att det var märkligt att kämpa för ett barn i två år (?) och sedan ge upp efter ett halvår (kanske mindre).
Fast å andra sidan så har jag ingen aning om vad det är som har hänt, eller under vilka omständigheter. Jag vet heller inte hur missbrukare (eller någon annan som förlorat vårdnaden av sitt barn) resonerar i ett sånt här läge.
Jag märker att det mest blir svammel nu, men hoppas att du förstår ungefär hur jag menar (knappt jag fattar själv).