Den 27:e januari är "förintelsens" minnesdag, och då är det väl på sin plats att vi slår hål på lite förintelsemyter?
För att hinna med så många myter som möjligt så kör vi snabba myter och snabba svar!
1. "Nazisterna använde bårhusen i krematorierna för att gasa judar."
Denna myt utgör själva kärnan i ortodox förintelsemytologi. Enligt berättelsen så byggde man om krematoriernas bårhus (tyska
Leichenkeller) till "gaskammare". De dödligaste "gaskamrarna" var bårhusen till
Krema II och III. Det stora problemet, som ortodoxa historiker inte kunnat förklara eller ens velat bemöta, är att horder av dokument från lägeradministrationen i Auschwitz bekräftar att bårhusen
de facto användes som just bårhus under hela den period då de påstås ha använts som "gaskammare", dvs. 1943 och 1944. I flertalet viktiga brev så talar överläkaren i Auschwitz, August Wirths, om vikten av att lik transporteras till bårhusen inom 24 timmar. Lägerledningen var fullt införstådd i att bårhusen hade en central roll i att hålla de ständiga tyfusutbrotten under kontroll, och i en specifik order så uppger självaste lägerkommandanten Rudolf Höss att döda kroppar måste förflyttas två gånger per dag till bårhusen för att minimera smittorisken. Överläkare Wirths uppger i ett brev från 1944 att denna order fortfarande efterföljs med noggrannhet.
Detta motbevisar kategoriskt att det skedde några "gasningar" i krematorierna.
2. "Ett Sonderkommando släpade döda judar från gaskammaren till krematoriet."
Sonderkommandot påstås ha varit en utvald grupp judar vars uppgift var att släpa gasningsoffer från gaskammaren till krematoriet, men ända sedan starten har berättelserna om
Sonderkommandot kantats av motsägelser och rena absurditeter. Alla uppgifter om
Sonderkommandot kommer från vittnesuppgifter från en handfull judar som påstår sig ha varit medlemmar. Den första stora motsägelse som dyker upp vid en granskning av vittnesuppgifterna är hur denna handfull vittnen överhuvudtaget överlevde kriget, för enligt ortodox historieskrivning och enligt vittnena själva, så "utrotades" varje
Sonderkommando med några månaders mellanrum. Skälet påstås ha varit att
Sonderkommando-judarna var de farligaste vittnena till "gasningarna" och därför med jämna mellanrum mördades och ersattes av nya judar, men alla
Sonderkommando-vittnen som dök upp för att vittna efter kriget hade varit medlemmar i flera år utan att "utrotas". Så komprometterande för "gasningarna" tyckte tyskarna att dessa judar var, att de till och med evakuerade lägret i januari 1945 utan att likvidera dessa högst farliga vittnen.
Sonderkommando-vittnen gavs valet att evakuera lägret tillsammans med tyskarna eller stanna och vänta på röda arméns intåg.
Förintelseivrare vill påskina att "
Sonderkommandot" (på svenska ungefär "specialarbetsgrupp") var det enda
Sonderkommando som existerade i lägret, men en granskning av dokument från lägret ger vid handen att minst 12 olika
Sonderkommandon existerade i lägret, som hade vitt skilda uppgifter. Det finns inga bevis överhuvudtaget för att ett
Sonderkommando existerade för krematorierna. I alla tillgängliga dokument så benämns personalen vid krematoriet helt enkelt som "krematoriepersonal".
Ett annat problem med
Sonderkommando-berättelserna är t.ex. hur dessa judar överhuvudtaget kunde överleva dagliga släpningar av tiotusentals cyanidgasade judekroppar utan att förgiftas och avlida. Nästan alla vittnen uppger en gasningstid på mellan 5 och 20 minuter, vilket hade inneburit att de gipspellets som innehöll Zyklon B fortfarande hade utsöndrat vätecyanid. Enbart några få vittnen från
Sonderkommandot har uppgett att man använde gasmasker vid tömningen av "gaskammaren", men detta hade knappast hjälpt i långa loppet då HCN absorberas av huden och onekligen hade lett till allvarlig cyanidförgiftning efter bara några timmars släpning.
Sen har vi de rent logistiska absurditeterna för hur "gaskamrarna" tömdes. Enligt vittnesuppgifter klämde tyskarna in över 2000 judar i en enda liten lokal. Efter "gasningen" så släpades varje kropp ut genom dörren och lastades på en primitiv hiss upp till krematoriet, med andra ord en logistisk mardröm.
3. "Järnvägsspåret i Auschwitz ledde direkt till gaskammaren."
Denna myt existerade i en identisk form för det påstådda utrotningslägret Buchenwald. Idag har förintelsehistoriker tvingats erkänna att Buchenwald aldrig var ett dödsläger, men många av de anklagelser som ursprungligen riktades mot tyskarna vid Buchenwald (järnvägsmyten, gasningsmyten, osv.) har överlevt för Auschwitz. Myten kan enkelt motbevisas av det faktum att planritningen för
Krema II och III togs fram långt innan dessa krematorier omvandlades till "gaskammare". Men även om vi låtsas att deras placering längsmed järnvägsrälsen var "mystisk" så försvinner mystiken snabbt när man inser att huvudvägen genom lägret löpte parallellt med denna järnvägsräls. Även
Krema IV och V löpte längsmed en av huvudvägarna i lägret, dock ej längsmed ett järnvägsspår. Med tanke på att
Krema IV och V byggdes efter
Krema II och III, långt efter att "massgasningar" påstås ha inletts, är det märkligt att man placerade dessa krematorier långt ifrån järnvägsspåret som alltså påstås "leda direkt till gaskammaren". Vad vi idag vet på basis av dokument från lägeradministrationen är att döda kroppar från sjukstugorna och barackerna transporterades dagligen med lastbil och vagnar till krematorierna, vilket naturligtvis ägde rum på vägarna genom lägret. Att en av huvudvägarna löpte parallellt med järnvägsrälsen är alltså inte ett "bevis" för "förintelsen".
4. "Men alla vittnen då?"
Det finns bara en handfull historiografiskt värdefulla vittnen till "förintelsen". Den stora majoriteten av de tusentals överlevande från Auschwitz har inga direkta vittnesuppgifter om "gaskammare" eller "massutrotning". Däremot vet vi att gasningsrykten florerade i flera tyska koncentrationsläger som historiker idag öppet erkänner aldrig var dödsläger, såsom Dachau och Buchenwald. En ytlig granskning av vittnesmålen från den handfull vittnen som faktiskt påstår sig vara direkta ögonvittnen ger vid handen att det finns interna och externa motsägelser, samt tekniska och logistiska absurditeter i samtliga dessa vittnesmål som tillintetgör all trovärdighet dessa "vittnen" har. En analys av vittnesmål från omedelbart efter krigsslutet visar också att sovjeterna försåg sina intervjuoffer med detaljer som vi idag vet inte stämmer. Nästan alla sovjetförhörda vittnen uppger en dödssiffra i Auschwitz på 4 miljoner, en siffra som idag inte accepteras av någon seriös forskare men som togs på allvar ända in på 80-talet, helt utan bevis.
5. "Enligt Nürnbergrättegångarna så fanns det gaskammare i Auschwitz!"
När sovjeterna intog Auschwitz och inledde en utredning om krigsbrott i lägret så kom man efter noggranna tekniska undersökningar och vittnesförhör fram till att judar hade utrotats i "
ångkammare". Denna anklagelse togs pinsamt nog upp i Nürnbergrättegångarna som en specifik åtalspunkt. Detta är så pinsamt för moderna förintelsehistoriker att de helst inte vill röra i frågan med tång. Andra utrotningsmedel som uppgetts för lägret är elektriska golv, björngropar, atombomber och annat. Ett annat pinsamt faktum kring Nürnbergrättegångarna är att massvis med idag erkänt konventionella koncentrationsläger påstods vara "dödsläger". I ett känt uttalande så konstaterade en av chefsjuristerna vid Nürnbergrättegångarna att tyskarna skulle straffas för sina "gaskammare i dödslägren i Buchenwald, Dachau" och annorstädes... läger som alla seriösa forskare idag öppet erkänner aldrig var dödsläger.