Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Tja. Mitt liv hade antaligen sett väldigt annorlunda om Aspergen hade snappats upp (det fanns som diagnos redan då) och min sk. "särbegåvning" hade tagits om hand om. Kanske hade jag varit en jättetråkig forskare i kärnfysik då. Vem vet? ... istället blev det spåret med heavy metal (vi are satttans pipöl), senare punk, skolkande, umgås med missbrukare och det spåret.

Försprånget jag hade i kunskaper (lärde mig även engelska på egen hand, innan vi började med det i skolan) rök all världens väg och i högstadiet var jag skitdålig, i alla ämnen. För att inte tala om "gymnasiet" (skolkade mig igenom ett år där).

Men det är inget jag ångrar direkt. Jag är nöjd med livet som helhet som det är. Det har inte varit tråkigt. Katastrofal skolgång, i olika grad, är väl snarare regel än undantag för dom flesta Aspergare, som inte får diagnos i skolåldern i alla fall.

Hur gör ni för att hantera sk. social utmattning, social baksmälla och liknande? Jag har väldigt svårt att hitta en balans i det sociala.

Hur gör ni för att hantera sk. social utmattning, social baksmälla och liknande? Jag har väldigt svårt att hitta en balans i det sociala.

Lite deprimerad och blir fort trött av att vara med andra.

Jo visst, angående det med att folk fått fördomar om folk med AS och sedan placerar de därefter i något "seriemördarfack" är helt befängt för någon/några få stollar gjort brott och sen ska stå som exempel för hur alla är. Det är som att säga att samtliga med ADHD hemfaller åt missbruk och kriminalitet, enbart för att det råkar vara en hög procentandel på landets fängelser som har diagnosen. Människan är ju tyvärr stöpt på det viset att fördomar alltid kommer att frodas och existera så länge som någon avviker ifrån de gängse normerna som råder i samhället. Däremot att dra fördomar till i våra ögon helt befängda nivåer med anklagelser om att procentandelen seriemördare har AS...

Kan bara tala för egen del, men jag har ett rikt inre känsloliv som vi alla som har diagnosen vet kan vara högst svårt att visa utåt, men empati och omtanke om mina vänner är ingenting som jag har brist på, snarare det motsatta har jag alltid fått höra.

Att höra musik som man tycker är vackert, eller för den delen läsa något känslosamt i exempelvis en bok kan få mig att gråta floder inombords, men utanpå är ögonen torra och allt som vanligt. Kan du känna igen dig i den beskrivningen?

Tvivlar inte en sekund på det, att vi skulle komma bra överens över ett par öl och diskussioner som handlar om det vi båda håller varmt om hjärtat! Sen är det, tänker jag rent spontant så här att det kan vara sunt att gå vidare i livet fast inom ramen för sina intresseområden, leta upp nya subgenrer av filmer och nya musikartister.

Eller så begriper du inte hur spektrumet fungerar. Detta är faktiskt vanligast.

Att uppleva svårigheter och inte bli tagen på allvar för att man verkar normal på utsidan är en väldigt isolerande känsla. Ofta måste även autisten själv djupt efterforska sitt tillstånd innan det klickar fullt ut, för i regel är flesta aspbergare inte som Rain Man.

Då kan det bli svårt om man inte trivs med att vara med andra.
Finns det inget sätt att varva ner eller försöka träffa folk som du kan trivas med.
Men det kanske blir för tröttsamt

Jag har jobbat för Samhall på IKEA, så som du ser är jag också en diagnosmänniska med eventuell AS enligt misstanke av psykolog. Något fel är det på mig, om det så är autism. Det säger jag inte emot. Möjligen är jag den sorten som du beskriver i sådana fall. Din beskrivning av att vara osynlig känner jag lite igen Några AS-människor har man ju träffat på vägen. Lägg till att IKEA har Conexi som är en daglig verksamhet (?) för autister. Baserat på detta verkar AS inte vara ett lindrigt handikapp, knappast så lindrigt att folk inte märker att man är funktionshindrad. Träffade en aspie som påstod att en lärare hade sett till att få honom utsparkad från gymnasiet för att denne "inte gillade folk med diagnoser". Han var en sådan som folk med ADHD kunde uppfatta som "speciell" och "dryg". Jag vet inte, men det känns ju som att man måste ha rätt "mild" Asperger om man kan dölja det, men jag kan ju ha fel.

Ang Conexi på IKEA så har jag varit där med
Dock i Linköping. Vart var du ifall du har varit på Conexi
(Om jag inte fattar texten fel)

Jag har inte varit på Conexi, men jag har känt personer där. Detta var någonstans i "gnällbältet".

Men helt isolerad mår jag inte bra av att vara.

Det gör ingen människa i slutändan, i grund och botten är vi flockdjur sedan våran tid på savannen bakåt i evolutionen och har ett behov av att känna en samhörighet i våran tillvaro med andra människor, om det så enbart sträcker sig till ett fåtal stycken eller många. Men att totalt isolera sig och vara avskärmad ifrån mänsklig kontakt på ett socialt plan är ingen bra sak, jag har varit där och tog mer skada av det psykiskt och fysiskt såväl då det ledde till diverse självskadebeteenden.

Jag har förståelse att man har behov av att dra sig tillbaka till kammaren, varva ned, ladda sina batterier och umgås med enbart sig själv, men att veckovis vara inne i lägenheten som jag gjorde förr om åren resulterade enbart i skit.

Försöker själv att åtminstone ta mig ut minst en gång om dagen, om så bara för att ta mig till affären för att handla, i syfte att få ett kort utbyte av social interaktion med någon annan människa. Vi är i slutändan alla olika med vissa gemensamma drag, så det handlar väl främst om att pröva sig fram för din del vad som fungerar bäst för dig.