Citat:
Ett mycket välformulerat inlägg, tack för det. Höglunds tandlöshet (numera i dubbel bemärkelse!) är så pass känd att de nära anhöriga inte ens ville prata med henne: "Jag har läst din blogg - nej, dig vill jag inte prata med". Det är inte konstigt att hon måste skriva en förljugen bok för att få lite uppmärksamhet idag. Heder och ära är inget hon sätter högt, vilket är känt för den stora massan. Hon anlitas helt enkelt inte längre och behöver sin blogg för att göra sin röst hörd.
Så kom det en utmärkt recension av boken till slut ändå
, med tillägget om den nära kopplingen till Flashbacks allra sämsta, mest konspiratoriska och hycklande sidor och personer. Och ja, jag tycker också att den kopplingen är särskilt allvarlig. Solglittret framstår alltmer som Elisabets ställföreträdare där faktaresistens blandas friskt med hyckleri och skamlösa grepp.
Alla vet att Flashback är en arena för lösa spekulationer och konspirationer, en lekplats för vuxna eller kanske ett terapirum där man utan konsekvenser kan dryfta sina mest galna tankar och idéer. Och just för att människor är så medvetna om Flashbacks kryddade associationer och fria spelregler, är det lätt för alla att lägga ett filter över tankarna som dryftas där.
Att reservationslöst tro på dessa tankar utanför "lekplatsen" eller "terapirummet", börja jaga och trakassera arbetskamrater, anhöriga, leta upp obskyra och verklighetsfrämmande "vittnen", att lyfta fram en okunnig och djupt kontroversiell läkares kamp mot en hel patientgrupp, att kränka hårt drabbade människor i sorg, att frånta barnen en av polisen utpekad mördare och sedan dessutom publicera skiten i en bok och ge vansinnigheterna legitimitet, är mycket riktigt — bortom ord.
Jag skulle att säga att det som Elisabet/Solglittret har gjort sig skyldiga till är att överträda den viktiga gränsen mellan fiktion och verklighet och att det är extra olyckligt att göra det i ett så känsligt fall med så många drabbade, döda som levande.

Alla vet att Flashback är en arena för lösa spekulationer och konspirationer, en lekplats för vuxna eller kanske ett terapirum där man utan konsekvenser kan dryfta sina mest galna tankar och idéer. Och just för att människor är så medvetna om Flashbacks kryddade associationer och fria spelregler, är det lätt för alla att lägga ett filter över tankarna som dryftas där.
Att reservationslöst tro på dessa tankar utanför "lekplatsen" eller "terapirummet", börja jaga och trakassera arbetskamrater, anhöriga, leta upp obskyra och verklighetsfrämmande "vittnen", att lyfta fram en okunnig och djupt kontroversiell läkares kamp mot en hel patientgrupp, att kränka hårt drabbade människor i sorg, att frånta barnen en av polisen utpekad mördare och sedan dessutom publicera skiten i en bok och ge vansinnigheterna legitimitet, är mycket riktigt — bortom ord.
Jag skulle att säga att det som Elisabet/Solglittret har gjort sig skyldiga till är att överträda den viktiga gränsen mellan fiktion och verklighet och att det är extra olyckligt att göra det i ett så känsligt fall med så många drabbade, döda som levande.