Citat:
Ursprungligen postat av
Edgerton
Alla i tråden (inklusive du) är på samma sida men med olika perspektiv. Du har både insikter och idéer. Du dekonstruerar politik. Du är Foucault på högerkanten. Dina inlägg är lärorika. Du skriver som en högerintellektuell kulturkofta och för högerintellektuella kulturkoftor. Det är vad jag gillar med dina inlägg här i tråden. Det är vad alla uppskattar med dina inlägg i tråden. Det är kvalitet för oss med förkunskaperna och språkförståelsen för att förstå vad du skriver. Däremot tror jag inte de dumdryga kulturskribenterna på Dagens Nyheter kultur eller vulgärpopulisterna på Avpixlat förstår vad du skriver – men vi i tråden gör det. Du är populär penna här i tråden.
Jag föraktar inte filosofi (tvärtom) men jag tror att man skall söka förklaringsmodeller genom att utvärdera observerbara data än att genom förnuftet söka till svaren i idévärlden. – inte sagt att du stannar i idévärlden. Varför är post-strukturalisten Jean-François Lyotard mer relevant än Teodor Holmberg? Om jag förstår den Holmberg så strävade han i senare delen åt att kombinera demokrati (rösträtt samt en del attribut) med socialism, protestantisk konservatism och nationalism. Detta är så Sverigedemokraterna tyckte för tjugo år sedan. Idag är Mattias Karlsson en försvarare av någon form av liberal medborgarskapsnationalism. I det övriga finner jag att i alla fall Karlsson har en förkärlek för efterkrigstidens gråsocialistiska ekonomiska politik från 1960-talet med ett stort mått av dagens progressiva värdeliberalism. Mattias Karlsson är ingen visionär. Svensken är sjuk av liberalismen och antagligen förklaras en del av partiets framgångar till att de har anpassat sig till den rådande situationen. Detta måste brytas men hur?
Jag tror jag förstår vad du menar, men vänder mig ändå mot beskrivningen eftersom jag tar kritiken på allvar som riktats mot tråden om att vara en grupprunkande övning i spilld tankemöda. Det ligger hela tiden farligt nära verkligheten.
Du har antagligen mest läst det jag skriver i specifikt den här tråden och bara de senaste åren, vilket ju är präglat av just den här tråden och har förändrats i takt med att vissa delar av repertoaren normaliserats (det jag skrev om svenska folket 2013 var vackrare och enklare, men är inte längre lika exotiskt som det var då). Här tar vi ju höjd och för en metadiskussion kring det påvra diskuterandet som finns i offentligheten och det finns rentav en befogad hackordning där detta är den högsta nivån. Ett bra exempel kan vara professorn i etik som när han gärna offrade svenska pensionärer för migranter, helt enkelt var en undermålig utilitarisk utifrån sina egna filosofiska premisser. Han hade inte kunnat hävda sig här i dialog, när hans titels tolkningsföreträde inte längre betyder något - och det hade stört honom mer än att mötas med ilska och förvåning över hans kränkande av intuitiv, hygglig anständighet. Det senare kan ju rentav ses som ett kvitto på att pöbeln inte förstår filosofi rätt, medan det förra är pinsam brist på kompetens.
I ett sådant fall kan en viss nivå av märkvärdighet vara på sin plats, som en statusmarkör. Det är bra om läsare tror på mig när jag skriver att inget som skrivs däruppe i finsalongen är bättre än det som skrivs härnere i underjorden. Vi vet vad de kommer tycka innan de gör det själva och uttrycker det bättre nu än de, då.
Detta är dock beroende på just denna lilla särartade biotop. Att jag numera blir regelmässigt raderad i SD:s opinionstråd (där jag skrivit längre än här) beror inte på att jag uttrycker mig obegripligt eller högtravande där, utan på att min intention misstänks vara subversiv gentemot partiledningens linje - vilket den på sätt och vis ofta är. Då blir det väl och enkelt uttryckta bara desto mer graverande.
Poängen är att jag är mycket intresserad av just det instrumentella, det taktiskt anpassade. Pragmatiskt inriktning. Ett
meme med en utvecklingsstörd groda är många gånger bättre än en lärd utläggning - men inte alltid. Och inte på bekostnad av.
Vad gäller Teodor Holmberg så verkade han ju i ett extremt homogent Sverige, varför hans nationalism harmonierade väl med nationalstatens demokratiska folkhem. Om Mattias Karlsson försöker applicera dessa idéer på dagens fragmentiserade Sverige, blir han antingen bara en variant av en floskulös Erik Ullenhag eller en Kemal Atatürk med mindre maktmedel att skapa en öppenturkisk kulturentitet av än mer disparata byggstenar.
Däremot har den postmoderna, postkoloniala begreppsapparaten hos Lyotard alla fördelar av att vara det språk som dagens progressiva intelligentia förstår och som bara behöver
korrigeras aldrig så lite för beskriva den
terror, det repressiva tystande som svenskar utsätts för i dagens maktordning. T ex ska etniskt hat mot svenskar beskrivas som riktat mot
svenska kroppar för att lättast förbrylla dem som önskar förbrylla om vem som är svensk. Det enkla polemiska tricket är att förlägga rasindelningen hos den som anklagas för att hata, såsom sker med ordet "rasifierade".
Ja, jag vill påstå att världen bara behöver bli
tillräckligt postmodern i meningen att förskjuta det sista metanarrativet, för att en pluralistisk, klassisk nationalism baserad på folkrätt ska kunna realiseras. Det enda fortfarande heliga påbudet, måste skändas.
