Definiera Gud

Instämmer. Det är entiteten ”de eviga naturlagarna” jag väljer att benämna ’Gud’.

Jag vet typ ’ingenting’ om ”Gud”, men jag tror att ’evig naturlag’ existerar.
En annan (i mitt tycke) bra gudsdefinition är; ’den universella ordningens grundorsak’.

Och hur vet du att det faktiskt finns "en universell ordning" och att den i så fall faktiskt har "en grundorsak" och inte helt enkelt alltid varit på det viset?

Det vet jag inte. Det är därför jag säger att jag 'tror', jag förutsätter det helt enkelt.
Dessutom hävdar jag att det 'helt enkelt alltid varit på det viset'. Jag påstår att universum alltid funnits.

Vad är det förresten du menar egentligen (fetat)? Påstår du att universum 'alltid varit på detta viset'? På vilket vis då?

Alltså är tiden en illusion - det finns ingen början, fortsättning eller slut...?

Tiden som ett objekt får väl sägas vara en illusion.
Tiden är observatörsberoende och därför relativ, inte absolut.
Däremot existerar det vi benämner ’tid’. Förloppet. Men det har ingen ’början’ eller ’slut’.
Förloppet per se är evigt, ’fortsättning’ finns, Ordningen är evig.

Du har dessutom misstolkat mig, tyvärr.
Det jag menar är att universum (per definition) är evigt i.o.m att det betyder världsalltet.
Om ”ingenting” längre skulle existera, så är också detta ’ingenting’ då universum.

Men jag ser inte vad det har med ämnet att göra,,
Såvida du inte köper min definition av ’Gud’..

Jaså?

Du säger alltså nu helt plötsligt att din ovannämnda definition av gud alltså inte alls är något annat än något som du bara hittade på ur tomma intet?

Om du påstår att universum alltid funnits så kan det inte ha funnits någon "grundorsak". Förstår du inte det? Något som alltid har funnits kan inte ha någon grundorsak eftersom en grundorsak kräver en startpunkt.

Nej, trams. Nu gör du det hela till ett semantiskt spörsmål. Men det kunde man ju förvänta sig av en språkpolis.

Tror du verkligen att något alls "hittas på ur tomma intet"? (visst är det tråkigt med ordgrannhet?)

En grundorsak kräver inte nödvändigtvis en startpunkt, definitivt inte om orsaken antas vara något evigt.
Menar att "orsaken" till att universum ö.h.t besitter beskaffenhet är att det existerar en ordning i universum, och att det i någon mån alltid gjort det. Säger du emot? Hur skall något vara ordnat för att inte längre besitta en ordning alls?


Du svarade heller inte på min fråga.. Menar du att universum alltid varit på ett visst vis? Vilket vis då?
Jag vill påstå att detta, ditt inlägg, i bästa fall är simpelt nonsens. I sämsta fall ogenomtänkt språkpoliseri.

Hur får du koherent ihop attributet 'evig' med "en startpunkt".

Läste du ens vad jag skrev, eller är det så att du har svårt att förstå ord så som de används i sin normala användning?

En grundorsak måste ha en startpunkt. Det är vad "grund" betyder. [grund- "det första eller det viktigaste", exempel: grundförutsättning, grundorsak, grundregel, alltså en specifik utgångspunkt som resten bygger på, kräver en viss startpunkt i tiden och kan alltså inte ses som evigt].

Jo, jag borde ha gissat att du inte skulle förstå att jag faktiskt menade att det är korkat att "hitta på något ur tomma intet" och att jag med det alltså menade att det var just det jag ansåg att du hade gjort.

Med att "universum alltid har varit på det viset" menar jag att inget har lagts till i universum, energiprincipen är som den är, dvs. det finns ingen yttre kraft som har någon inverkan, alltså ingen gud som är extern från universum. Alltså ingen extern påverkan som kan ha varit en grundorsak, eller ens någon orsak alls. Med att "universum alltid har varit på det viset" menar jag inte att universum varit oföränderligt, utan att det alltid varit i ett stadium av förändring, en förändring som innebär att galaxer bildas för att sedan krympa igen ner till de svarta hål som finns i deras centrum, och dessa svarta hål klumpas sedan ihop och för att till slut återigen brytas upp i de absolut minsta beståndsdelarna och processen börjar om på nytt. Universum har alltid varit på det viset. Det finns ingen grundorsak till det.

Tydligare så?

Det var du som ville passa in en grundorsak (som alltså kräver en startpunkt) i något som du samtidigt påstod var evigt.

Som jag misstänkte, det var brist på pragmatik och simpelt ogenomtänkt språkpoliseri.
Men det är klart, något nöje ska man väl få kräma ur sina år på universitetet.
Jag förstod precis vad du menade. Du insinuerar då att något kan skapas ur intet, vilket jag tyckte var inkoherent idioti...
Mycket tydligare. Jag instämmer. Energi har inte tillförts universum.
Enligt mig är 'Gud' inte extern från universum, då vore det ju inte universum (per definition) som avsågs.
Därför att jag gör skillnad på 'ordningen i sig' (Faktumet/Logos), och 'att ordning existerar' (Sanningen/Gud).

"Ordningen existerar, därför Att ordning existerar"

Jag förväntar mig inte att du skall begripa vad jag menar, enbart att du som ateist skall invända.

Om du vill bli förstådd ska du använda orden så som de förstås av andra.
Men, du vill ju bara trolla lite, så du hittar på egna betydelser som du sedan kan trolla med och ha roligt med.

"Ordningen existerar, därför att ordning existerar"

Jösses, alltså. Kan du inte försöka med att skriva något som inbjuder till intelligent diskussion istället?

Att du är en filosofiskt efterbliven konformist är ditt problem. Läste ni om Wittgensteins språkspel i skolan?

Utöver de som köper koncept (simpla konsumenter) så finns det också de som skapar (revolutionerar) dem.
Människor både använder ord olika och förstår dem olika. Ofta får man förklara vad man menar.
Ibland är idéförmedling omöjlig därför att man förstår ord olika.

Hur kan du (jag anar starkt) inte tycka att skillnaden mellan faktum och sanning är intellektuellt intressant?

"Ordning existerar" är ett konstaterande av faktum (sakförhållande), "Att ordning existerar" är en sanning.
Förstår du skillnaden? Mest troligt inte, då vi spelar i olika ligor.

Det skall alltid falla ut i semantik när man talar med dig va? Pragmatik är svårt, ordböcker är enklare.

Det skulle ju kunna vara så att universum/världsalltet alltid har funnits - att det varken finns nån början eller slut - dock är det ganska svårt för hjärnan att hantera en sådan idé - det känns ju lite "ologiskt" och "konstigt" på nåt sätt...