Citat:
Först då: Ja! framåt it is! Älta gammal skit är ju aldrig bra
Var det solkart/gränsfall/whatever vid utredningen? Dvs. hur pass ILLA STÄLLT är det med dig?
Jag vill inte säga hur gammal jag var exakt. Men ...gammal... för gammal ... kring 40.
Jag var hos BUP. Det var "inget fel på mig" osv. Skolan hade ju kunnat gå lite smidigare. Jag gick väl från särbegåvad till OBS-klass. Inte helt ovanligt för Aspergare kanske? Jag reparerade skol-skadan senare och tog en universitetsexamen åtminstone. Jag hade inte några större problem med att fixa den direkt.
Jag misstänkte i många år att jag hade det här Rainman-syndromet. Frågade folk vad dom trodde och dom sa ungefär: "du är för social" b.la. b.la. Det finns ju ingenting i diagnosen som säger att man inte kan vara social. Det är ju bara det att många blir asociala som en konsekvens av att det sociala inte fungerar så bra alla gånger.
Det var i kanske oktober 2014 jag läste en artikel om en Aspergares liv och då klickade liksom allting. Förstod att jag har Aspergers syndrom, i princip. Men då visste jag inte så mycket om det egentligen. Det är ju fem år sen nu. Det tog kanske ca. tre år för mig att förstå mig på det här som forskarna inte riktigt vet vad det är. Och jag jobbar liksom fortfarande på att hantera alla *värdelösa* "karaktärsdrag"
man åkt på. Joråsåatteee...
Det varierar ju något otroligt med Aspergare hur tydligt det är att dom är just Aspergare. Vissa kan säkert "komma undan med det" i åratal utan att någon skulle "misstänka" Det. Vissa märker man ju på 50 meters håll, typ, att dom har Asperger?!?
Överlag så är jag väldigt nöjd med mitt liv trots att det varit ett helvete till stora delar. Jag har fått uppleva väldigt mycket (konstiga saker), lärt känna många fantastiska människor och ... sådär vidare ja. Det kanske jag har Aspergern att tacka för, delvis. Livet hade nog varit *tråkigare* utan det i alla fall då.
Var det solkart/gränsfall/whatever vid utredningen? Dvs. hur pass ILLA STÄLLT är det med dig?
Jag vill inte säga hur gammal jag var exakt. Men ...gammal... för gammal ... kring 40.
Jag var hos BUP. Det var "inget fel på mig" osv. Skolan hade ju kunnat gå lite smidigare. Jag gick väl från särbegåvad till OBS-klass. Inte helt ovanligt för Aspergare kanske? Jag reparerade skol-skadan senare och tog en universitetsexamen åtminstone. Jag hade inte några större problem med att fixa den direkt.Jag misstänkte i många år att jag hade det här Rainman-syndromet. Frågade folk vad dom trodde och dom sa ungefär: "du är för social" b.la. b.la. Det finns ju ingenting i diagnosen som säger att man inte kan vara social. Det är ju bara det att många blir asociala som en konsekvens av att det sociala inte fungerar så bra alla gånger.
Det var i kanske oktober 2014 jag läste en artikel om en Aspergares liv och då klickade liksom allting. Förstod att jag har Aspergers syndrom, i princip. Men då visste jag inte så mycket om det egentligen. Det är ju fem år sen nu. Det tog kanske ca. tre år för mig att förstå mig på det här som forskarna inte riktigt vet vad det är. Och jag jobbar liksom fortfarande på att hantera alla *värdelösa* "karaktärsdrag"
man åkt på. Joråsåatteee...Det varierar ju något otroligt med Aspergare hur tydligt det är att dom är just Aspergare. Vissa kan säkert "komma undan med det" i åratal utan att någon skulle "misstänka" Det. Vissa märker man ju på 50 meters håll, typ, att dom har Asperger?!?
Överlag så är jag väldigt nöjd med mitt liv trots att det varit ett helvete till stora delar. Jag har fått uppleva väldigt mycket (konstiga saker), lärt känna många fantastiska människor och ... sådär vidare ja. Det kanske jag har Aspergern att tacka för, delvis. Livet hade nog varit *tråkigare* utan det i alla fall då.
Jag frågade faktiskt min utredare om jag hade lite eller mkt asperger men det ville han inte svara på. Det fanns inte någon sådan skala enligt honom, antingen så har man eller så har man det inte. Men jag antar att när alla bitar föll på plats så var det ganska solklart. Hela mitt liv har varit en ganska stor social misär, även om jag alltid haft vänner så har det varit svårt att passa in. Jag har varit deprimerad sen jag var 10-12års åldern och är det fortfarande. Det har inte varit helt lätt.
40? Jaa, asperger fanns ju inte på samma sätt förr. Ingen brydde sig lika mycket förut. Nu är det tvärtom, alla har asperger eller ADHD.
Jo, jag vet, träffat många med diagnosen. En del ser man verkligen på direkt att det är aspergare, medans andra ser helt normala ut. En del pratar som fan, medans andra inte säger ett ord.
Det kanske inte är så lätt att skilja på koncentrationsproblem skapade av facebook-notifikationer-twitter-hets osv. och äkta ADHD? Hur ska man veta?