Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Så förstörd är jag. Kan inte gå utanför dörren, kan inte gå å handla, kan inte åka buss, kan inte träffa människor för just nu har jag en sån period där jag hatar allt å alla inklusive mig själv. Får panikångest vart jag än är, förutom i mitt hem. Det är min trygghet. Tvungen till att jobba natt för å sova bort dagsångesten. Och för att slippa dra ner mina kollegor, med min deppighet.
Fyf-n säger jag bara.
Masken på liksom. Och det är jag trött på just nu. Att bära masker om sig för att inte visa att man är på botten. Alltid tagit mig i kragen å startat dagen endå. Med gråten i halsen.

Jag har levt ansvarslöst hela mitt liv, utan tanke på framtiden. Jag har hela tiden levt för dagen och har inget sparkapital. Jag har jobbat men har alltid slösat lönen på alkohol och annat skit. Jag har ingen eftergymnasial utbildning och är på samma ruta, om inte en ruta bakom jag var för 10 år sedan (är 28 år nu). Jag har inte mått dåligt över det här förut, då jag förmodligen inte haft något ansvarstagande. Det var inte förrän min tjej lämnade mig som verkligheten kom ikapp. Jag kommer aldrig mer få träffa henne. Jag har slängt bort mitt liv. Skammen och skulden är overklig, och den har lett till ett självhat som inte går att sätta ord på. Jag har skam för allt jag gjort i livet, och allt jag inte har gjort. Jag vet att allt är självförvållat, så det spär på självhatet än mer. Jag har förlorat mig själv. Jag vet inte vem jag är längre. Jag har fått en grov social fobi, så jag har undvikit vänner och familj i största mån. Jag har varit i kontakt med psykolog och kurator och deras röda tråd är att ”man kan inte påverka det förflutna, men man kan påverka framtiden”.
Men om jag inte kan förlåta mig själv för mitt förflutna, kommer jag aldrig kunna hitta ro, kommer aldrig kunna bygga en framtid och bli genuint lycklig igen. Jag kommer alltid ha det här i bakhuvudet, alltid vara minst 10 år efter i livet.

Det är inte synd om mig, som man bäddar får man ligga. Jag undrar bara om det är någon som varit i en liknande situation? Lyckades ni förlåta er själva? Hur hanterade ni skammen och skulden? Den äter upp mig mer och mer för varje dag som går, och jag orkar inte göra något, förutom att jobba (och det med nöd och näppe).

För tre-fyra månader sen började jag få självmordstankar, och de eskalerar hela tiden, det har blivit som tvångstankar nu. Nu tänker jag på döden varje vaken minut. Jag rättfärdigar döden. Jag är inte rädd, utan snarare lättad över att inte behöva känna skam och skuld. Mina nära slipper oroa sig för mig i framtiden.

Jag har skrivit brev till mina nära och funderar på vilken metod som är snabbast och effektivast.

Jag vet inte varför jag skriver, för jag har mer eller mindre redan gett upp, men jag undrar väl om någon i liknande situation med skam, skuld och självhat lyckades hitta kärlek till er själva? Om inte kärlek, iaf respekt. Hur förlät ni er själva för ånger ni hade i det förflutna?

Har väl personligen inte haft sådär grova problem med mitt förflutna som du har, när jag minns tillbaka till en handling som jag gjorde som jag idag anser vara ett misstag eller generellt något dåligt eller negativt tänker jag att jag inte kommer att göra det misstaget igen och göra bättre ifrån mig nu och framöver.

Ens förflutna och sina misstag kan vara en utav ens bästa lärare i livet om man tillåter det.

Men förlåtelse kan vara knepigt, speciellt om det är riktat från en själv till en själv, har du testat att helt enkelt säga till ditt förflutna och ditt förflutna "jag" att dra åt helvete? Att ha en slags "jag bryr mig inte"-attityd? Det är också ett sätt att frigöra sig från sitt förflutna och gå vidare med sitt liv, nackdelen är dock att man kanske inte lär sig något klokt från sitt förflutna om man har den attityden, men man kan iaf gå vidare med sitt liv och sluta lida.

Vad har du att bli förlåten för? Du har ju levt ditt liv precis som du har velat och ingenting har hittills lyckats beröva dig från det.

Är det fler 30+are här inne som saknar ungdomsåren? Redan som 23åring hade jag dyra bilar(m3, skyline) exklusiva kläder&jackor, enormt mycket vänner, allt från busar till unviversitetsstudenter. Alltid varit omtyckt. Brudarna slet in mig på krogtoaletterna!
Och eftersom jag hade allt det här utan stöd från en familj så var självförtroende på topp, och jag kände styrka.

Men allt det ytliga är inte så viktigt som många tror, alla barn förtjänar att växa upp i ett tryggt & kärleksfullt hem. Jag tror det är avgörande för hur du kommer att fungera i vuxenlivet.

Är man van att få stångas fram och aldrig ta skit, att ensamt ta sig igenom svåra perioder. Så har jag märkt att det har satt spår inför det kommande vuxenlivet. Särskilt när inte alltför sällan ens farsa, med kolsvarta ögon, skulle ge en stryk för struntsaker. Eller när man rymde hemifrån för man inte var så intresserad av att lyssna på ens mammas sexliv med diverse scumbags.

Det som tynger mig idag, är att jag har har verkligen skadat en människa jag älskar. Jag vill inge hellre än att finnas där för personen, att se den människan. men det var något som var främmande för mig, för har aldrig upplevt det. Gjorde som mina föräldrar gjorde mot mig, kritisera och klaga på brister.
Nu när man själv har upplevt hur det känns att vara extremt skör, så är känslan olidlig, förståelsen för förödelsen jag har orsakat, mot någon som dessutom hjälpte mig. Det känns inte alls bra. Vet att jag som person, är enormt stark. Men detta har tagit död på min själ, som gjort att tagit bort vissa personer i mitt liv som har varit enormt negativa för mig.

Jag hoppas att jag kan förändras, det är svårt. Men jag har börjat tänka positivt och slutat dömma andra människor. Har fortfarande problem med humöret om jag anser att någon kränker mig, alltså det börjar koka och ögonen blir svart. Detta är inte alls bra för mitt mående har jag märkt.

Tips mottages

Det är omöjligt att bortse från det egna dömmandet och man bör därför fokusera på att göra detta så noggrannt man bara kan istället.

Jag mår så otroligt dåligt och har gjort det länge. Jag har aldrig fått ha ett bra fungerande liv där jag träffar vänner och är ute och skapar minnen för livet på helgerna. Vänner som bryr sig om mig och som finns där. Har ingen kvar verkligen. Det är bara mörkt som natten just nu alltså. När jag var yngre så hade jag mycket mer självförtroende och jag brukade prata mycket mer med andra för att kunna lära känna dem och så. Det finns ingenting sånt kvar just nu. Jag trodde att jag skulle kunna träffa några kompisar då fastän jag var helt isolerad, fast ingenting funkade. Det är så otroligt sorgligt och det skär in i hjärtat att veta att ingen vill vara min vän. Det värsta är att jag är inte särskilt taskig eller så mot någon, jag brukar vara formell och bara säga helt vanliga saker till andra. Ändå så är det en total tomhet i alla fall. Jag har världens sämsta sociala skills, det funkar inte på något sätt heller. Ett tag hade jag idéer om att bli en manipulatör och kunna trollbinda andra och få dem att dansa efter min pipa. Och visst, det funkade ju, jag var rätt duktig, fast i slutändan kan du inte manipulera andra till att bli din vän eller använda manipulation som en kompromiss för att vara stel och tråkig. Eller för någonting egentligen när man aldrig är där det finns andra människor. För det är det som är problemet, jag har varit för isolerad så därför blir jag väldigt stel och nervös när jag ska prata med andra. Det blir nästan som fjärilar i magen. Och också ganska stel och tråkig. Så nu har jag inget roligt liv att se fram emot, jag ser mig själv som ett vandrande ruttnande lik. Och min saga är en sorglig sådan utan ett lyckligt slut. Ingen tycker om mig. Ingen vill ha mig. Det finns inget som gör mitt liv värt att leva och känslan gör mig så ledsen och sorgsen att det känns som det inte finns nån väg ut. Har låg socioekonomisk status så det kan väl vara en bidragande orsak. Har börjat ta droger och det gör att jag kan fly undan problemen bara för en kort stund.

Vet helt ärligt inte om jag överlever helgen som kommer nu , så trött på allt , jag har levt färdigt .
känns det som .

Varför luras livsgnistan ? ,
en dag till , det blir bättre i morgon
å så en dag till , en vecka , en månad
fast du så väl vet att livsgnistan ljuger för dej , alltid !!
det blir inte bättre

varför kämpar man
mot det omöjliga ?

dumhet eller ?

I folkmun kallas det för att skjuta upp saker och det funkar precis lika bra med allt som är roligt också.

Men av vilken anledning ska man bara förlänga plågandet , vad fyller livsgnistan då för funktion ?

att plåga sin värd ända ner i fördärvet , nej önskar att livsgnistan va lite mer intelligent och realistisk , att den släckte ner , när allt är över även om man skulle kunna leva vidare ett bra tag till .

nej livgnistan agerar i ren dumhet anser jag .

Den är så stark lixom som en mask ros som växer up i asfallten ,
Mår jättedåligt vill dö.Jag mår bara dåligt och vill slippa se allt och slippa vara med.