Varse go!
Det var bara kul att referera "live" he he he.
Köp den inte - låna den gärna eller fixa den på nåt annat sätt, men köp för guds skull inte boken.
Jag har som tur är ingen erfarenhet alls av allvarliga problem i familjen, eller allvarligt sjuka barn. Så egentligen skall jag bara kanske knipa käft.
Men, det kan jag inte (som ni vet) utan istället säger jag vad
jag tror.
Om man har oturen att ens barn blir sjukt, så är det nog inget snack, man gör allt för att få barnet frisk igen. I detta fallet var man tillslut utomlands när den svenska vården inte kunde göra mer. Man gör såklart allt, och på nåt sätt får man det att funka. Men om då en av föräldrarna också börjar vackla mentalt så blir det inte lika enkelt längre. Man fixar det såklart, även om det är tufft. Men man löser det. I ett par år löser man det. Den friska föräldern hoppas såklart på en vändning, ett litet ljus i tunneln och det är just det hoppet som gör att det funkar. Hoppet att det skall vända. Varje dag hoppas man, varje dag i ett par år.
Sen en dag så ser den friska föräldern ett ljus i den där tunneln, men istället för ett ljus av hopp så kommer ett skenande godståg rakt emot han och hans familj. Det andra barnet insjuknar. Knappt man kan tro att det är sant, men det är sant. Tillslut ligger båda barnen sjuka, på riktigt sjuka, den redan deprimerade föräldern sjunker djupare in i mörkret, och den friska föräldern jagar livet ur sig för att få vardagen att funka. Det är tufft nu, riktigt tufft. Han försöker ventilera lite på jobbet, utan att belasta sina kamrater. Det är jävligt jobbigt nu.
Då @harperlee,då tror jag tillslut att sådana tankar kan komma upp. Efter så lång tid, efter så mycket sökande efter bot till sina barn och sin maka, till slut kom godståget och körde över dig.... Pang. När då makan säger dom hemska orden.... istället för att reagera normalt.... så blev dom orden "ljuset i tunneln".
Jag ser för första gången ett slut på lidandet. Vi kan få det bra igen. Alla sjukdomar kommer försvinna, min fru kommer bli glad igen. Och jag kommer få ro.
Nu ser vi till att bli en glad, lycklig och frisk familj igen.
Vårt ljus i tunneln, det lyser där borta.....
Nu går vi dit, efter alla år, nu går vi mot ljuset.
Jag kan verkligen förstå att dom tankarna kan komma då... Eländet tar ju aldrig slut. Man bryts nog sakta ner... Men vad vet jag.?
//Avd.9
Citat:
Ursprungligen postat av
harperlee
Tack Avd9 för bokreferatet, utifrån de sidor du delat verkar det mest vara en bok som handlar om hur (svårt) det var för EH att skriva en bok...
Jag tycker fortfarande att det vore intressant att veta vilken typ av information kring ME/CFS som föräldrarna hade tillgång till och om det pratas om självmord mycket generellt i en del forum (nu är det ju ett annat fall som är aktuellt). Jag har en avlägsen bekant som har barn med svåra npf som skrev om Bjärred-fallet på sociala medier i höstas och uttryckte en (stor) förståelse för hur man som förälder kan känna att det vore lika bra att ge upp. Detta var tydligen personen inte ensam om. Min bekant är för övrigt också en högpresterande människa som aldrig riktigt har stött på något motstånd i livet innan, aldrig varit med om en situation som det inte går att reda ut bara med hjälp av sin egen kompetens och ihärdighet.
Det min bekant uttryckte gjorde mig förvånad - jag känner ingen annan som ibland funderar på att döda sina barn men tydligen finns det de som diskuterar just detta på nätet. Nu förstår jag givetvis att det till stor del var avsett att visa omfattningen av personens trötthet och frustration, ett rop på hjälp helt enkelt. Samtidigt var det tydligt att det inte var för barnens skull som personen ville döda dem utan på grund av att det var jobbigt att vara barnens förälder. Vi [föräldrar] orkar inte mer.
Jag kommer alltid att ha svårt att släppa tanken på en eller två ångestfyllda föräldrar som satt uppe på nätterna och googlade och kanske chattade med andra drabbade och gled längre och längre ned i hopplösheten.