Citat:
Ursprungligen postat av
MeggieCleary
Jag tror mycket handlar om föreställningen att en kvinna inte skulle kunna planera mord på/mörda sin barn. Speciellt om man ser normal ut, och lever under ordnande förhållanden. Då kan hon bara inte göra en sådan sak. Det är ju vanligare att män mördar och att en kvinna skulle mörda sina barn är liksom så okvinnligt och så fel som det bara kan bli. När barnen i Gårdsten mördades av sin mamma så misstänktes väl först mannen om jag inte minns fel. "Sanningen" som till varje pris måste komma fram i detta fall är att H kan inte ha varit med på en så här hemsk sak.
Delar din uppfattning och tror att det dessutom går ännu längre än somligas stereotypa uppfattningen om att kvinnor inte skulle klara av att begå ett sådant brott. Jag tror att det i viss mån går djupare än så.
Uppfattningen om att en mor som ska stå för trygghet, kärlek, värme och skydd mördar sina barn är så avskyvärd, att man inte orkar ta in att hon planerar för att döda dem, för att sedan månader senare sätta sina planer i verket i berått mod. Det skakar om hela ens värdsbild, marken under en gungar och man kastas ut i det okända. Kan man inte ens lita på urmodern, vem fan kan man då lita på?
Bäst att hitta på en alternativ förklaring så jag slipper erfara den obehagliga känslan.
Kan man som kvinna ens lita på sig själv? Är eget våld något som man som kvinna behöver lära sig att förhålla sig till? Män är fullt medvetna om att de bär på ett våldskapital och vi får från unga år lära oss att vi har ett särskilt ansvar eftersom vi har denna destruktiva potential. Kvinnor har (på goda grunder, de står för mycket färre våldsbrott) oftast inte behövt att gå igenom samma process. När man då konfronteras med att inte bara är det möjligt, utan dessutom i allra högsta grad verkligt, kan oron tränga sig in att man faktiskt själv har det i sig. Hade det kunnat vara jag?
Då kan åter igen frestelsen bli stor för att hitta på en alternativ förklaring så jag slipper erfara den obehagliga känslan.