Citat:
Personligen har jag aldrig blivit så berörd av ett brott som just detta. Och då har det varit en del högprofilerade fall de senaste 3 -4 åren. Men detta går utanpå allt annat. Så fruktansvärt meningslöst.
Herregud, ALLA ni övriga trådläsare MÅSTE läsa artikeln postad ovan. Peters "sommarprats-manus" - så rörande det var, vilken begåvad kille han redan var blott 16 år. Och inledningen av hans far fick mig att bli tårögd - så empatisk mitt i det fruktansvärda och svåra. Dimitri skriver:
Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Ja, jag tänker på den andra familjen. Jag vet att de har det, om möjligt, ännu svårare än vi. Ja, jag är medveten om att många andra som har upplevt något liknande inte kan eller inte vill framträda offentligt. Ja, jag fattar att jag är partisk i min beskrivning av min son.
Utdrag ur texten skriven av Peter:
"Så när du bevittnar något som händer ta då in det. Låt det penetrera din hjärnbalk. Ja, upplev – lev mina gubbar! Och var inte tråkiga och ställ inte för många frågor. Var gärna, men på ett sådant vis att du verkligen är, och tänk, begrunda, utgrunda, men bevara mystiken – låt det osagda forma berättelsen…
Sentimental melodramatisk smörja. Mitt liv är viktigt och intressant. Mina känslor är viktiga. Känslor är svaret på samhällets problem och det finns inget folk gillar att höra – och tala – om mer.
Nu kan det vara lämpligt för mig att introducera mig. Jag är jag. Jag är den enda jag är, och den enda som är mig är jag. "
(blev också ofrivilligt illa berörd av "låt det penetrera din hjärnbalk", med tanke på vidirgheterna P utsattes för sina sista minuter...)
Vidare beskriver han tillfället då han som barn bröt armen på en studsmatta med vännerna:
"Mina kamrater blev minst sagt skärrade av händelsen. K, som en kort stund senare insåg vad han hade gjort, brast ut i tårar av chocken, och L likaså. När de kom sig för sprang de i väg och försökte hitta någon med en laddad telefon för att ringa en ambulans. A, som var något äldre och även något förståndigare, försökte lugna ner mig. Själv var jag inte lika chockerad – i stället blev jag fundersam. Ja, trots att jag just brutit båda benen i min vänstra arm och darrade som ett asplöv av adrenalinet, förmådde jag att tänka.
Det var som om mina vänner blev chockerade åt mig. Jag tänkte hur löjligt det hela var, att de, som kommit undan självaste skadan, skapade sådan uppståndelse för mig, som bara brutit armen!"
Kändes fint att läsa att alla hans övriga vänner (utom J) var empatiska, känslosamma och brydde sig så mycket om hans väl och ve.
Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu. Ja, jag tänker på den andra familjen. Jag vet att de har det, om möjligt, ännu svårare än vi. Ja, jag är medveten om att många andra som har upplevt något liknande inte kan eller inte vill framträda offentligt. Ja, jag fattar att jag är partisk i min beskrivning av min son.
Utdrag ur texten skriven av Peter:
"Så när du bevittnar något som händer ta då in det. Låt det penetrera din hjärnbalk. Ja, upplev – lev mina gubbar! Och var inte tråkiga och ställ inte för många frågor. Var gärna, men på ett sådant vis att du verkligen är, och tänk, begrunda, utgrunda, men bevara mystiken – låt det osagda forma berättelsen…
Sentimental melodramatisk smörja. Mitt liv är viktigt och intressant. Mina känslor är viktiga. Känslor är svaret på samhällets problem och det finns inget folk gillar att höra – och tala – om mer.
Nu kan det vara lämpligt för mig att introducera mig. Jag är jag. Jag är den enda jag är, och den enda som är mig är jag. "
(blev också ofrivilligt illa berörd av "låt det penetrera din hjärnbalk", med tanke på vidirgheterna P utsattes för sina sista minuter...)
Vidare beskriver han tillfället då han som barn bröt armen på en studsmatta med vännerna:
"Mina kamrater blev minst sagt skärrade av händelsen. K, som en kort stund senare insåg vad han hade gjort, brast ut i tårar av chocken, och L likaså. När de kom sig för sprang de i väg och försökte hitta någon med en laddad telefon för att ringa en ambulans. A, som var något äldre och även något förståndigare, försökte lugna ner mig. Själv var jag inte lika chockerad – i stället blev jag fundersam. Ja, trots att jag just brutit båda benen i min vänstra arm och darrade som ett asplöv av adrenalinet, förmådde jag att tänka.
Det var som om mina vänner blev chockerade åt mig. Jag tänkte hur löjligt det hela var, att de, som kommit undan självaste skadan, skapade sådan uppståndelse för mig, som bara brutit armen!"
Kändes fint att läsa att alla hans övriga vänner (utom J) var empatiska, känslosamma och brydde sig så mycket om hans väl och ve.
