Citat:
Håller med. Med reservation för att vi verkligen inte vet allt, så tänker jag att en pojke som i åttaårsåldern tittar på sadistiska klipp visar tydligt att han inte mår bra. Att ta sig an det problemet enkom genom att ta ifrån honom en mobil kan visa på en bristande emotionell kompetens hos föräldrarna. Pojken behöver uppmärksamhet och frågor, någon som hjälper honom att förstå varför han har behov av att titta på sådant, möjligen för att lätta på en inre spänning. Inte konkreta lösningar. Sedan är det sällan så enkelt som att det finns en förklaring till sådana här saker. J kan ha ärvt drag av sina föräldrar av bristande förmåga till empati och känslomässig tillgänglighet. När jag såg pappans FB kan jag inte låta bli att tänka att det fanns inslag av narcissism i dessa tvättbrädebilder och ständig jakt efter yttre erkännande i loppen han gjorde. Han sökte sina kickar liksom J sökte sina. Sedan finns det ju fler i vår samtid som ägnar sig åt denna typ av jakt efter erkännande och fysiskt hårda prövningar och inte alla får söner som dödar för sadistiskt nöjes skull.
Men jag vill hävda att J tidigt varit känslomässigt avtrubbad, och att fascinationen vid död och dödande varit ett sätt för honom att få känna någonting i en annars tom och torftig känslomässig miljö. Han hade behövt hjälp tidigare. Långt mycket tidigare.
Men jag vill hävda att J tidigt varit känslomässigt avtrubbad, och att fascinationen vid död och dödande varit ett sätt för honom att få känna någonting i en annars tom och torftig känslomässig miljö. Han hade behövt hjälp tidigare. Långt mycket tidigare.
Låter inte helt otroligt det du skrivit.
Så sorgligt skrämmande och fasansfullt alltihopa.
Pendlar mellan äckel, fasa och fascination.
Men egentligen är det förstås ofattbart sorgligt att det kunnat gå såhär långt.
Tecknena har funnits tror jag också.