Sollentuna: mordet på Peter Plax (2019-08-02)

Skola och förskola som nu tvingar på barn dator och plattor är skadligt.

Vi som läste böcker målade upp bilder i huvudet och fantiserades. Barn idag utvecklar inte samma förmåga. Personligen kunde jag texterna utantill i Elsa Beskows böcker och Viktor Rydebergs Tomten.

Att JL inte tilläts ha dator eller mobiltelefon/smartphone är sunt. Det är inte sunt att de inte sett till att han fått vård om det är som någon skrev att han redan som 8åring kollade skumma videos

"Udda specialintressen" vid 8 års ålder? Har vi hört det här någonstans förut? Det verkar ha funnits en medvetenhet hos föräldrarna alla fall.

På 300 sidor har folk minsann hävdat att han var social, vänner och bra i skolan.

Verkligheten var att han var blyg och tillbakadragen

Usch viken jobbig läsning, fick mig att må dåligt

Jag tror denna familj aldrig pratat med varandra , aldrig om känslor man kan få av olika slag. Tex glädje, rädsla, ilska, aggressivitet, hjälplöshet , utanförskap m.m. Han var ingen social person som pappan vill ha det till.

Mamman säger att han läser vuxenböcker för att kunna diskutera med sina äldre bröder?

Brodern som ska bli läkare kan inte ens svara på hur Jack var som person?

Klart som attan att de aldrig pratat med varandra pga. så känner de inte varandra.

Tycker det är tragiskt att Jack inte fick hjälp långt tidigare, så hade det blivit en annan utgång.

Om de sökte hjälp, vad skulle de sagt? "Min son har inte så jättemånga vänner, han pluggar jämt och läser vuxenböcker". Tror inte de tagit föräldrarna på allvar faktiskt.

Adam är 18 år...hoppas han har bra stöd, vilken känsla, fy

Jag hade sökt hjälp om min son hade intresse för våld och läskiga filmer vid åtta års ålder!

Ja hade också funderat på varför han inte var lika social som andra i hans ålder.

Jag såg att min son mådde dåligt pga att jag känner honom o när jag tittar i hans ögon. Hade jag inte sett det så hade han tagit självmord. När utredningen var klar så var diagnosen asperger.

Håller med. Med reservation för att vi verkligen inte vet allt, så tänker jag att en pojke som i åttaårsåldern tittar på sadistiska klipp visar tydligt att han inte mår bra. Att ta sig an det problemet enkom genom att ta ifrån honom en mobil kan visa på en bristande emotionell kompetens hos föräldrarna. Pojken behöver uppmärksamhet och frågor, någon som hjälper honom att förstå varför han har behov av att titta på sådant, möjligen för att lätta på en inre spänning. Inte konkreta lösningar. Sedan är det sällan så enkelt som att det finns en förklaring till sådana här saker. J kan ha ärvt drag av sina föräldrar av bristande förmåga till empati och känslomässig tillgänglighet. När jag såg pappans FB kan jag inte låta bli att tänka att det fanns inslag av narcissism i dessa tvättbrädebilder och ständig jakt efter yttre erkännande i loppen han gjorde. Han sökte sina kickar liksom J sökte sina. Sedan finns det ju fler i vår samtid som ägnar sig åt denna typ av jakt efter erkännande och fysiskt hårda prövningar och inte alla får söner som dödar för sadistiskt nöjes skull.

Men jag vill hävda att J tidigt varit känslomässigt avtrubbad, och att fascinationen vid död och dödande varit ett sätt för honom att få känna någonting i en annars tom och torftig känslomässig miljö. Han hade behövt hjälp tidigare. Långt mycket tidigare.

Tror han kommer över det fort. Han var ju inte hotad, utan det är efteråt han insett att han kunde varit ett offer. Men vad vet jag - kan ju ha blivit ett trauma i efterhand.

Jag såg samma sak på facebook när jag tittade på pappans sida. Pappan har sprungit , cyklat och sportat bort alla emotionella spänningar. Kommer nog från en familj som säger "du ler" och då är allt bra, men de tittade tydligen inte personen i ögonen
Håller med i allt du skriver.

Precis. Sen säger varje kompis att de tyckte att han var konstig, (men snäll när man lärde känna honom). De har inte heller velat umgås med honom ensamma. Peter har alltid varit med när någon annan umgåtts med Jack.

Peters pappa ordnade praoplats åt Jack två gånger, och sa att han aldrig tog ögonkontakt när han pratade. Han är inne på Aspbergers, vilket jag också är. Ingen som helst empatiförmåga, specialintresse, osocial (hur f-n kan pappan påstå motsatsen?), svårt att prata med andra än de han känner mycket väl, noga med att fakta blir korrekt, förstår saker ordagrant (kan inte ”läsa mellan raderna”), svårt att ljuga etc.

Föräldrarna är utbildade lärare och har självklart sett dessa tydliga tecken på sonen. Men de har förnekat fakta och försökt anpassa sin verklighet efter sonen. Inrutad vardag, bestämda tider etc. De har inte velat att sonen ska få en ”stämpel” som sedan finns inskriven resten av livet. Ytan har varit viktigare än att sonen får adekvat hjälp.

Tro mig, jag har själv sett detta fenomen på mycket nära håll. ”Alla” kan se att något är galet med ett barn, redan på dagis är fröknar oroliga och föreslår en utredning. I skolåldern förvärras problemen med vänner osv. Barnet går helt in i sitt specialintresse (men presterar även bra i skolan), han blir flera gånger påkommen med att plåga familjens husdjur, han berättar konstiga skämt som ingen förstår, etc.

Trots det står både mor och far och säger att barnet är helt normalt, och vägrar att söka någon som helst hjälp. Jag som väninna till mamman får istället höra hur smart och intelligent pojken är, och att dagis/skolans oro beror på personlig hämndlystnad/avundsjuka eller vad som helst. Utom just att det skulle vara något fel på deras barn.

Så ofattbart tragiskt fall, men Jacks föräldrar har faktiskt ett stort ansvar här.

Utredningen borde ha förhört lärare och annan personal som funnits runt Jack under uppväxten. Jag kan slå vad om att det funnits många som observerat varningsklockor genom åren.

Jag lider så med Peters föräldrar. Hoppas att de får stöd att fortsätta leva efter det här. Jag tror inte jag själv hade orkat.

Han klarar sig nog, han har ju vänner och flera andras föräldrar som han kunde prata med. Jag tror inte han glömmer så lätt. Förhoppningsvis bättre efter rättegången...

En huvudförhandling i brottmål är lite som en begravning - därefter kan man gå vidare. Med det INTE sagt att Peters föräldrar kan gå vidare efter Peter hur som helst. Det lär inte bli lätt. Tänker mer efter en gammal älskad mamma/pappa/mormor/morfar. Peters föräldrar kommer aldrig någonsin över detta. Men kanske kan de så småningom lära sig leva med sorgen. Fan vet hur det ska gå till. Kan inte föreställa mig hur det skulle vara att få något av mina barn dödad. En olycka... det kanske man kan lära sig leva med. Men att någon släcker mitt barns liv pga att han "kände för det"? Det är sånt som håller mig vaken på nätterna numera.