Som så mycket annat i Palmemordet blir det mesta rörigt när det gäller vem som gjort vad eller inte gjort.
Man kan ju givetvis minnas fel och glömma saker, men det blir ju svårt att bedöma vem som har rätt och vem som har fel.
"Ulf Helin har för eget vidkommande sagt att han inte öppnade någon särskild kanal i samband med det påstådda områdesanropet kl 23.23, vilket betyder att han avstod från att ha direktkommunikation med de patruller, som befann sig alldeles i närheten av brottsplatsen och kunde beräknas komma dit mycket snabbt. (ibid, s 115)
Nu valde han, enligt egen utsago, istället att vänta på att någon av dessa själva skulle kontakta ledningscentralen när man visste besked om vad som hänt - ett förfarande som lät tre viktiga minuter gå.
Detta motsägs delvis av en utsaga från befälet i Norrmalmspiketen 1230, Christer Persson som säger sig ha hört i larmet "att en man sprungit från platsen". (Juristkommissionens förhör med Christer Persson, 1986-07-24) När Ulf Helin larmade ut händelsen från SBC visste han ju, enligt egen utsago ingenting om att en man flytt från platsen.
Alla tillfrågade är överens om att det var polisassistenten Peter Wikström från piketbussen 3230 som kom med det omtalade ilanropet, men meningarna går i sär ifråga om dess innehåll. Peter Wikström själv har uppgivit att han sände iväg det från sin bärbara radio först när han hade tagit sig uppför de 89 trappstegen och kommit upp till Malmskillnadsgatan.
Anledningen till att han inte gjorde detta direkt, säger han, beror på att han i anropet ville lämna signalementsuppgifter på gärningsmannen. Det finns inget som tyder på att det i larmet framkom att det var av stor vikt att lämna en snabb bekräftelse på att en person verkligen hade blivit skjuten. Därför påstår sig Wikström ha väntat tills man hunnit talat med de vittnen som man träffade någonstans i trapporna upp mot Malmskillnadsgatan (ibid s41-42), d v s Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir, varav dock ingen har bekräftat att de ska ha blivit tillfrågade om något signalement. (Riksradions program Kanalen i P1, 1988-09-09, Polisförhör med Ahmed Zahir, 1986-03-13)
Anders Thornestedt, som var den som påstås ha besvarat ilanropet, har en annan bild av dess innehåll, nämligen att det enbart skulle ha handlat om att gärningsmannen flytt, varefter han ska ha gått ut med ett andra larm, som han kallar "påbyggnadsanrop" och meddelat just detta. (Poutiainen, s 143) Flera av polismännen på fältet vitsordar också att de på radion tog del av informationen, hörde bekräftelsen om gärningsmannens flykt upp mot Malmskillnadsgatan. Problemet är bara det att det inte finns någon som uppger sig ha hört två områdesanrop.(ibid, s 116)
För att ytterligare komplicera bilden kan man ta in vad t f poliskommissarien Christian Dalsgaard har uttalat i denna fråga. Han hävdar att under denna tid det tog för Dalsgaard/Ekesäter att transportera sig till David Bagares gata, så hade man på ledningscentralen inte fått in överhuvudtaget några uppgifter om vad som egentligen hade hänt nere på Brottsplatsen. Enligt honom var det alltså han själv och piketpoliserna som genom vittnet Lars Jeppsson får den första uppgiften att det ligger en man skadad på den aktuella platsen, vilket tillsammans med ett signalement kunde larmas ut på en man i en blå dunjacka. (Poutiainen, s 257).
Enligt Gösta Söderström var det Ingvar Windén som redan två minuter efter ankomsten larmade ut det första signalementet på en misstänkt gärningsman, d v s en yngre man klädd i blå täckjacka. (Gösta Söderström, JO-anmälan, 1993-06-01) Gösta Söderström har vidare intygat att det kort därefter kom ett andra signalement på en äldre man med lång rock, samt med mössa och öronlappar, vilket naturligtvis skapade stor förvirring. (ibid) Vem som larmade ut detta är okänt. Peter Wikström, polisen med den bärbara radion, har ju sagt att det första anropet med signalementsuppgifterna kom i och med hans ilanrop, men då måste det ha handlat om mannen med den knälånga, fladdrande rocken, som vittnena Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir eventuellt berättade om i trapporna upp mot Malmskillnadsgatan.
Operatören på SBC Birgitta Brolund har uppgivit att hon trodde det var piket 3220 som var den som kom först till platsen och som avrapporterade till Anders Thornestedt, varefter hon säger att hon började med protokollföringen. (Juristkommissionens intervju med Birgitta Brolund, 1986-09-22). I och för sig kan det här röra sig om att hon helt enkelt misstagit sig på patrullens nummer, men faktum är att det fanns en piket 3220, från VD 3, som liksom kollegorna i 3230 hade blivit beordrade att ingripa i Palmeärendet. För deras vidkommande skedde detta kl 23.54. Om man studerar IM-listan för detta ärende finner man Birgitta Brolunds signatur MB för en mystisk patrull med numret 3625, efterdaterad till 23.23. Denna patrull är dock, enligt bröderna Poutiainen ett mysterium, då radion med anropsnumret 3625 aldrig ska ha kvitterats ut under mordnatten. (Palme-nytt, 8/97, s 4)
Som vi sett råder det vitt skilda uppfattningar om hur det egentligen gick till i samband med polisens första radioanrop om att en man verkligen hade blivit skjuten och att det dessutom fanns en gärningsman, som under tiden försvann allt längre bort från händelsernas centrum.
http://www.politiskamord.com/p5sambandscentralen.html
Man kan ju givetvis minnas fel och glömma saker, men det blir ju svårt att bedöma vem som har rätt och vem som har fel.
"Ulf Helin har för eget vidkommande sagt att han inte öppnade någon särskild kanal i samband med det påstådda områdesanropet kl 23.23, vilket betyder att han avstod från att ha direktkommunikation med de patruller, som befann sig alldeles i närheten av brottsplatsen och kunde beräknas komma dit mycket snabbt. (ibid, s 115)
Nu valde han, enligt egen utsago, istället att vänta på att någon av dessa själva skulle kontakta ledningscentralen när man visste besked om vad som hänt - ett förfarande som lät tre viktiga minuter gå.
Detta motsägs delvis av en utsaga från befälet i Norrmalmspiketen 1230, Christer Persson som säger sig ha hört i larmet "att en man sprungit från platsen". (Juristkommissionens förhör med Christer Persson, 1986-07-24) När Ulf Helin larmade ut händelsen från SBC visste han ju, enligt egen utsago ingenting om att en man flytt från platsen.
Alla tillfrågade är överens om att det var polisassistenten Peter Wikström från piketbussen 3230 som kom med det omtalade ilanropet, men meningarna går i sär ifråga om dess innehåll. Peter Wikström själv har uppgivit att han sände iväg det från sin bärbara radio först när han hade tagit sig uppför de 89 trappstegen och kommit upp till Malmskillnadsgatan.
Anledningen till att han inte gjorde detta direkt, säger han, beror på att han i anropet ville lämna signalementsuppgifter på gärningsmannen. Det finns inget som tyder på att det i larmet framkom att det var av stor vikt att lämna en snabb bekräftelse på att en person verkligen hade blivit skjuten. Därför påstår sig Wikström ha väntat tills man hunnit talat med de vittnen som man träffade någonstans i trapporna upp mot Malmskillnadsgatan (ibid s41-42), d v s Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir, varav dock ingen har bekräftat att de ska ha blivit tillfrågade om något signalement. (Riksradions program Kanalen i P1, 1988-09-09, Polisförhör med Ahmed Zahir, 1986-03-13)
Anders Thornestedt, som var den som påstås ha besvarat ilanropet, har en annan bild av dess innehåll, nämligen att det enbart skulle ha handlat om att gärningsmannen flytt, varefter han ska ha gått ut med ett andra larm, som han kallar "påbyggnadsanrop" och meddelat just detta. (Poutiainen, s 143) Flera av polismännen på fältet vitsordar också att de på radion tog del av informationen, hörde bekräftelsen om gärningsmannens flykt upp mot Malmskillnadsgatan. Problemet är bara det att det inte finns någon som uppger sig ha hört två områdesanrop.(ibid, s 116)
För att ytterligare komplicera bilden kan man ta in vad t f poliskommissarien Christian Dalsgaard har uttalat i denna fråga. Han hävdar att under denna tid det tog för Dalsgaard/Ekesäter att transportera sig till David Bagares gata, så hade man på ledningscentralen inte fått in överhuvudtaget några uppgifter om vad som egentligen hade hänt nere på Brottsplatsen. Enligt honom var det alltså han själv och piketpoliserna som genom vittnet Lars Jeppsson får den första uppgiften att det ligger en man skadad på den aktuella platsen, vilket tillsammans med ett signalement kunde larmas ut på en man i en blå dunjacka. (Poutiainen, s 257).
Enligt Gösta Söderström var det Ingvar Windén som redan två minuter efter ankomsten larmade ut det första signalementet på en misstänkt gärningsman, d v s en yngre man klädd i blå täckjacka. (Gösta Söderström, JO-anmälan, 1993-06-01) Gösta Söderström har vidare intygat att det kort därefter kom ett andra signalement på en äldre man med lång rock, samt med mössa och öronlappar, vilket naturligtvis skapade stor förvirring. (ibid) Vem som larmade ut detta är okänt. Peter Wikström, polisen med den bärbara radion, har ju sagt att det första anropet med signalementsuppgifterna kom i och med hans ilanrop, men då måste det ha handlat om mannen med den knälånga, fladdrande rocken, som vittnena Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir eventuellt berättade om i trapporna upp mot Malmskillnadsgatan.
Operatören på SBC Birgitta Brolund har uppgivit att hon trodde det var piket 3220 som var den som kom först till platsen och som avrapporterade till Anders Thornestedt, varefter hon säger att hon började med protokollföringen. (Juristkommissionens intervju med Birgitta Brolund, 1986-09-22). I och för sig kan det här röra sig om att hon helt enkelt misstagit sig på patrullens nummer, men faktum är att det fanns en piket 3220, från VD 3, som liksom kollegorna i 3230 hade blivit beordrade att ingripa i Palmeärendet. För deras vidkommande skedde detta kl 23.54. Om man studerar IM-listan för detta ärende finner man Birgitta Brolunds signatur MB för en mystisk patrull med numret 3625, efterdaterad till 23.23. Denna patrull är dock, enligt bröderna Poutiainen ett mysterium, då radion med anropsnumret 3625 aldrig ska ha kvitterats ut under mordnatten. (Palme-nytt, 8/97, s 4)
Som vi sett råder det vitt skilda uppfattningar om hur det egentligen gick till i samband med polisens första radioanrop om att en man verkligen hade blivit skjuten och att det dessutom fanns en gärningsman, som under tiden försvann allt längre bort från händelsernas centrum.
http://www.politiskamord.com/p5sambandscentralen.html