Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar

Jag tror att Sabuni missade tåget då hon efter att ha blivit vald ställde in sig i Stureplansliberalernas led, istället för att fortsätta den tuffa väg hon gick på innan hon blev vald och som gav så månge ett stort hopp.
Tillit till L's nya partiledning kommer inte att infinna sig bland högerväljarna.

Om kommande siffror talade om en M + KD + SD regering, hur med Kristerssons " Aldrig aldrig Aldrig " angående samröre med SD.
Kommer han att offra sin heder?

Man måste kunna kommunicera med olika målgrupper. Det jag påpekar är att hela den postmoderna diskursen i sin mest akademiska och politiskt korrekta form inte alls står i motsats till klassisk nationalism. Om man bäst når universitetsutbildade kvinnor genom att tala det språk de internaliserat som legitimt, så bör man göra det.
"Nationalism" ÄR "identitetspolitik". "Etnicitet" är "kroppar". Det är fråga om verbala verktyg att använda - när de passar.
Jag säger alltså inte att man BARA ska tala akademiskt nyspråk, men man ska behärska även det. Att i praktiken börja med att inkludera "etniskt hat mot svenskar" i någon antirasistisk plan i Sölvesborg, räcker gott. Men någonstans i partiapparaten måste det finnas någon som kan kommunicera på kultursidor och i universiteten.

Det är perspektivet som används i denna artikel som kan få kvinnorna att ta steget och rösta på SD.
https://kvartal.se/artiklar/darfor-flyttar-jag-fran-min-alskade-stockholmsforort/

Fokus är på moderskapet, familjen och de hot som vuxit fram i de svenska förorterna mot deras livsstil.

SD bör försöka rekrytera kvinnliga företrädare som konsekvent och stenhårt möter de kvinnliga väljarna på detta plan.

Jovisst, fast i fallet kvinnliga väljare (som är den stora glastaks-utmaningen för SD) är det lite mer komplicerat än att bara beskriva verkligheten.

Som statsvetarna Kokkonen och Dahlberg visat så är det inte ett åsiktsproblem. Kvinnorna är redan övertygade om invandringens baksidor. Man sparkar in öppna dörrar med att mansplaina redan kända fakta.

Spoiler

I flera opinionsundersökningar under senare tid har det visat sig att nästan dubbelt så många män som kvinnor stödjer Sverigedemokraterna (SD). Könsskillnaden i stödet för SD är inget unikt. I princip samtliga invandringskritiska partier i Europa dras med ett liknande könsgap.
Även andra partier har en skev könsfördelning i sin väljarkår men inte för några partier är könsgapet så stort som för invandringskritiska partier. Inom forskningen har man observerat nämnda könsgap under lång tid och har också fört fram en mängd möjliga förklaringar.
Man har föreslagit att könsgapet skulle kunna förklaras med att kvinnor generellt placerar sig till vänster om män på den politiska vänster-högerskalan, att män är mer kritiska än kvinnor till invandring, att män och kvinnor lägger olika vikt vid frågor som invandringskritiska partier mobiliserar kring, att män hyser lägre politiskt förtroende än vad kvinnor gör och att fler kvinnor än män är anställda inom offentlig sektor.
Dock har ingen av de nämnda förklaringsmodellerna kunnat förklara könsgapet på ett tillfredställande sätt.

Det visar sig nämligen att män och kvinnor inte alls skiljer sig särskilt mycket åt när det gäller inställning till invandring eller politiskt förtroende. Tvärtom visar undersökningar att kvinnor sympatiserar med invandringskritiska partiers budskap i samma utsträckning som män.

Kvinnors höga SD-tröskel visar sig istället sitta i att de är mycket räddare för att rösta på stigmatiserade partier som omgivningen ogillar (ofta räcker det att omgivningen ANTAS ogilla).

Spoiler

När kvinnor väljer vilket parti de ska rösta på väger de också in omgivningens inställning till olika partier innan de gör sitt val (eller rättare sagt vad man tror att omgivningen tycker om partierna).
Män tar inte alls samma hänsyn till vad de tror att andra tycker och tänker när de bestämmer sig för vad de ska rösta på. När vi lyfter in våra nya och alternativa förklaringar visar det sig att könsgapet inte längre är någon paradox, utan går att förklara med hjälp av socialpsykologi.

Ju mer stigmatiserat ett parti uppfattas vara i den allmänna opinionen, desto färre kvinnor röstar på partiet i fråga. Detta gäller inte bara invandringskritiska partier, utan även andra partier som är stigmatiserade, till exempel radikala kommunistiska partier.
Anledningen till att kvinnor avhåller sig från att rösta på SD är således att partiet är starkt ogillat av stora grupper i samhället. Kvinnorna tar hänsyn till detta när de lägger sin röst, medan männen inte gör det i lika hög utsträckning.

Hade kvinnorna vågat åsiktsrösta i lika hög grad som männen, utan att ta hänsyn till vad andra tycker, hade SD enligt gängse väljarmodeller med råge varit Sverige största parti. Möjligen kan situationen förändras som SD börjar behandlas som vilket annat parti som helst. SD har dock sannolikt en lång väg att vandra innan de blir fullt accepterad, givet sitt radikala förflutna, och kommer därför att behöva dras med sitt könsgap länge än.
Men, partiet har de senaste åren medvetet försökt att förbättra sin image. Kanske kan de lyckas med detta och därmed locka de kvinnor som egentligen hade velat rösta på dem, men nu inte gör det av hänsyn till vad andra tycker.

När Emma eller Therese står i valbåset och våndas över SD-sedeln i handen är deras problem alltså INTE...

...att ingen berättat för dem om ”svennehora” (de vet redan allt det där och tycker redan att det suger)

...att SD saknar ”starka kvinnor” att identifiera sig med (i samma PSU stödde 80,1% av kvinnorna partier med manliga partiledare - då var jag snäll och utelämnade hela MP trots Bolunds hälft).

Nej, de kvinnliga väljarnas största hinder är alltså ”vad skulle Josefin, mamma, mormor och tjejerna på jobbet tycka om jag röstade på SD?” Detta sätter alltså mer skräck i dem än all världens invandring.

De som resonerar ungefär ”SD blir alltid brunmålade i vilket fall så det är lika bra att sluta cucka, skita i allt och stampa rakt in i stridens hetta med ståfralla och vråla UT MED NEGERPACKET” kanske tänker att kvinnor ska tända på det gränslösa självförtroendet eller nåt, vad vet jag. Men resultatet skulle snarare bli en grad av stigmatisering som skulle radera ut hela den kvinnliga delen av väljarkadern, utom möjligen den där konstiga promillen av kvinnosläktet som vill gifta sig med Charles Manson och Ted Bundy i fängelset.

Universallösningen för att vinna över kvinnorna är således att det sker en legitimisering och avstigmatisering av SD. Det mest effektiva sättet att kicka igång den processen är att jacka in sig på en partikonstellation som uppfattas som rumsren. Som SD nu försöker göra med M och KD. När SCB kollade läget i maj hade KD nästan helt jämn könsfördelning, 12,7% bland kvinnor, 13,4% bland män. Vad gäller M var lutningen lite kraftigare (kvinnor 14,9%, män 17%). Dock är det ljusår bättre än SD:s skeva 13,4% vs 20,8% i samma PSU.

Lyckas SD knåpa ihop nån samarbetsform för konstellationen M+KD+SD får man en väldig draghjälp med avstigmatiseringen, eftersom man då får inte mindre än tre partiorganisationer som jobbar heltid för att övertyga nervösa väljare om att SD är ofarliga. Och de tjejer som trots alla försäkranden inte vågar utmana konsensus kan då med gott samvete proxyrösta på SD genom att lägga sin röst på Ebba.

Fikabilderna på Ebba och JÅ kanske inte har superstor betydelse bland oss män. Här hör man mer muttranden om att EBT cyniskt försöker stjäla invandringskritisk stjärnglans. Men för kvinnliga väljare med stigmanojor säger det mer än tusen ord att se en bild av den tuffaste tjejen i politiken (som samtidigt är partiledaren med högsta förtroendet av alla) ta en kaffe med Jimpan och le utan att kräkas.

Jovisst, fast i fallet kvinnliga väljare (som är den stora glastaks-utmaningen för SD) är det lite mer komplicerat än att bara beskriva verkligheten.

Som statsvetarna Kokkonen och Dahlberg visat så är det inte ett åsiktsproblem. Kvinnorna är redan övertygade om invandringens baksidor. Man sparkar in öppna dörrar med att mansplaina redan kända fakta.

Spoiler

I flera opinionsundersökningar under senare tid har det visat sig att nästan dubbelt så många män som kvinnor stödjer Sverigedemokraterna (SD). Könsskillnaden i stödet för SD är inget unikt. I princip samtliga invandringskritiska partier i Europa dras med ett liknande könsgap.
Även andra partier har en skev könsfördelning i sin väljarkår men inte för några partier är könsgapet så stort som för invandringskritiska partier. Inom forskningen har man observerat nämnda könsgap under lång tid och har också fört fram en mängd möjliga förklaringar.
Man har föreslagit att könsgapet skulle kunna förklaras med att kvinnor generellt placerar sig till vänster om män på den politiska vänster-högerskalan, att män är mer kritiska än kvinnor till invandring, att män och kvinnor lägger olika vikt vid frågor som invandringskritiska partier mobiliserar kring, att män hyser lägre politiskt förtroende än vad kvinnor gör och att fler kvinnor än män är anställda inom offentlig sektor.
Dock har ingen av de nämnda förklaringsmodellerna kunnat förklara könsgapet på ett tillfredställande sätt.

Det visar sig nämligen att män och kvinnor inte alls skiljer sig särskilt mycket åt när det gäller inställning till invandring eller politiskt förtroende. Tvärtom visar undersökningar att kvinnor sympatiserar med invandringskritiska partiers budskap i samma utsträckning som män.

Kvinnors höga SD-tröskel visar sig istället sitta i att de är mycket räddare för att rösta på stigmatiserade partier som omgivningen ogillar (ofta räcker det att omgivningen ANTAS ogilla).

Spoiler

När kvinnor väljer vilket parti de ska rösta på väger de också in omgivningens inställning till olika partier innan de gör sitt val (eller rättare sagt vad man tror att omgivningen tycker om partierna).
Män tar inte alls samma hänsyn till vad de tror att andra tycker och tänker när de bestämmer sig för vad de ska rösta på. När vi lyfter in våra nya och alternativa förklaringar visar det sig att könsgapet inte längre är någon paradox, utan går att förklara med hjälp av socialpsykologi.

Ju mer stigmatiserat ett parti uppfattas vara i den allmänna opinionen, desto färre kvinnor röstar på partiet i fråga. Detta gäller inte bara invandringskritiska partier, utan även andra partier som är stigmatiserade, till exempel radikala kommunistiska partier.
Anledningen till att kvinnor avhåller sig från att rösta på SD är således att partiet är starkt ogillat av stora grupper i samhället. Kvinnorna tar hänsyn till detta när de lägger sin röst, medan männen inte gör det i lika hög utsträckning.

Hade kvinnorna vågat åsiktsrösta i lika hög grad som männen, utan att ta hänsyn till vad andra tycker, hade SD enligt gängse väljarmodeller med råge varit Sverige största parti. Möjligen kan situationen förändras som SD börjar behandlas som vilket annat parti som helst. SD har dock sannolikt en lång väg att vandra innan de blir fullt accepterad, givet sitt radikala förflutna, och kommer därför att behöva dras med sitt könsgap länge än.
Men, partiet har de senaste åren medvetet försökt att förbättra sin image. Kanske kan de lyckas med detta och därmed locka de kvinnor som egentligen hade velat rösta på dem, men nu inte gör det av hänsyn till vad andra tycker.

Ja precis, mammor som själva har småbarn som kan nå andra kvinnor. Äldre som kan nå oroliga pensionärer med barnbarn.

Finns det data på hur SD:s stigmatiseringsfaktor utvecklats över tid?
Blev det någon skillnad i könsfördelningen i senaster EU valet, i och med att röstsedlar kunde väljas anonymt? Eller är grupptrycket internaliserat hos kvinnorna?

Många utspel från S nu i dagarna som signalerar att partiet vill föra ren SDpolitik i migrationsfrågan. Än så länge har jag inte sett något ramaskri från journalisterna (inte ens A. Lindberg), så kanske vågar S fullfölja kursomläggningen.
Har dock svårt att se hur S skulle kunna locka över väljare från SD i och med att S byggt en frankensteinkoalition med partier vars enda gemensamma nämnare är invandringsmaximering. Låg trovärdighet minst sagt.

De som pratar mest om heder är de som sällan praktiserar den.

Kristersson är politiker och vill han vara en framgångsrik politiker, så ser han till att få det stöd han behöver. Skulle han avstå regeringsmakten för att inte ha med SD att göra, tror jag att M får det svårt i kommande OU. Men det vore onekligen värdefullt för väljarna om han fick den fråga Reinfeldt brukade ställa till Måna: "Vad vill Du göra och med vem vill Du göra det?". Givet regeringens debacle med diskussioner om gängvåldet, så borde han själv ha sett hur det går om man utestänger ett parti från samtal.

Det är tre år kvar till valet så Sabuni har ingalunda missat tåget. Visst kommer de inte att kunna gå till val som ett borgerligt parti om de fortfarande har ett organiserat samarbete med (S) men det räcker nog om samarbetet "spricker" precis efter att sista budgeten är framröstad. Någon typ av "publikt oåterkallelig" brytning med (S) kommer nog att krävas för att opinionssiffrorna skall börja vända.

När det gäller Annie Lööf är jag tveksam. Förhoppningsvis har (M) insett vilken enorm belastning Annie Lööf skulle vara i en valrörelse. Frågan är dock vad som händer när (S) inser det?

Även om inte Löfven förstår det så måste ju (S) ha strateger som inser hur fullständigt omöjligt det är för dem att vända opinionen om de hela tiden skall ta hänsyn till riksdagens två mest verklighetsfrånvända partier.

Antag att Ulf Kristersson hinner, kanske under tvång, stänga dörren till (C) och Annie Lööf först men att Stefan Löfven och (S) följer efter strax efter och deklarerar att (C) är galningar som de absolut inte vill ha med att göra. Vad händer då?

Tror att Löfven kommer att tvingas vänta tills ett extra val är helt uteslutet av tidsskäl men (S) lär ju knappast vara särskilt entusiastiska inför tanken på en valrörelse där Annie Lööf lovar en nyliberal reformagenda i egenskap av vägmästare....

Det är tre år kvar till valet så Sabuni har ingalunda missat tåget. Visst kommer de inte att kunna gå till val som ett borgerligt parti om de fortfarande har ett organiserat samarbete med (S) men det räcker nog om samarbetet "spricker" precis efter att sista budgeten är framröstad. Någon typ av "publikt oåterkallelig" brytning med (S) kommer nog att krävas för att opinionssiffrorna skall börja vända.

När det gäller Annie Lööf är jag tveksam. Förhoppningsvis har (M) insett vilken enorm belastning Annie Lööf skulle vara i en valrörelse. Frågan är dock vad som händer när (S) inser det?

Även om inte Löfven förstår det så måste ju (S) ha strateger som inser hur fullständigt omöjligt det är för dem att vända opinionen om de hela tiden skall ta hänsyn till riksdagens två mest verklighetsfrånvända partier.

Antag att Ulf Kristersson hinner, kanske under tvång, stänga dörren till (C) och Annie Lööf först men att Stefan Löfven och (S) följer efter strax efter och deklarerar att (C) är galningar som de absolut inte vill ha med att göra. Vad händer då?

Tror att Löfven kommer att tvingas vänta tills ett extra val är helt uteslutet av tidsskäl men (S) lär ju knappast vara särskilt entusiastiska inför tanken på en valrörelse där Annie Lööf lovar en nyliberal reformagenda i egenskap av vägmästare....

Finns det data på hur SD:s stigmatiseringsfaktor utvecklats över tid?
Blev det någon skillnad i könsfördelningen i senaster EU valet, i och med att röstsedlar kunde väljas anonymt? Eller är grupptrycket internaliserat hos kvinnorna?