Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Många aspergare är väl snarare överkänsliga än känslolösa, lättstressade, får lätt depression och ångest, ilska osv. Att man inte alltid lever ut sina känslor beror kanske lite på att man inte ser någon mening med. Andra blir ju tröstade bara av andra människors närvaro, men blir man inte det så är det ju ingen idé att visa upp något. Eller också är man bara dålig på att visa känslor som andra fattar.

Olika aspergare har självklart olika känsloregister. Det de kallar empati är inte min starka sida. Jo, kan tänka ut vad folk känner, kan jämföra med egna upplevelser, kan se mönstren, kan agera utifrån det. Men det ska till väldigt mycket för att jag känna liknande saker som andra känner. Vissa känslor smittar enklare än andra på mig, som irritation och glädje. Andra smittar inte alls. Jag bryr mig om vänners känslor, jag vill att de ska ha det bra, men helt enkelt superdålig på medkänsla.

Det är lite för stort fokus på empati eftersom man ska vara avvikande socialt för att ha aspergers, men det behöver inte vara inom empatin. Men det är de mest empatilösa som folk ser, genom media vanligtvis. Eller de känner någon med grav aspergers som har det så jobbigt med sig själv att hen inte ens kan komma i närheten av att vara osjälvisk.

Lustigt att tänka sig att ens känslor och sinnesintryck skulle försvinna med stigande ålder. Jag har istället blivit duktig på att spela empatisk och brydd när jag inte är det. Och på vissa punkter har även min empati blivit bättre.

Att resa planlöst är inte min grej. Reser ganska ofta korta sträckor och fått en bra känsla vad man behöver packa ner och inte. Jag förvånas av att en del står utan saker de behövde medan andra packade alldeles för mycket. Mitt syskon packar en stor resväska för två dagars övernattning. Blir lite nyfiken på vad som är i väskan.

Brukar stressa innan jag kommer iväg, vare sig jag ska resa kort eller långt och oberoende om jag ska vara borta över en natt eller över en vecka. Men så fort jag kommer iväg så är allt lugnt.

Vill veta när jag ska åka, åka planlöst nej fy. Vill också veta att jag har någonstans att bo. Behöver också mental förberedelse, så skulle inte vilja ta en sista minuten i morgon. Fattar inte att folk klarar sådant. Men sedan vill jag inte planera sönder min resa. Det räcker att att ha biljett och bokat boende. Sedan gillar jag att veta lite om stället innan, men det ligger nog mer på intresseplanet, har inget med stress att göra. Så om jag inte vet mycket så är det OK också.

Gillar inte oplanerade saker alls! Däremot kan jag hänga med på till synes oplanerade saker, men det beror på att jag gjort liknande innan och vet mönstret.

Jag har aldrig haft svårt för att visa empati eller andra känslor men sen jag fick diagnosen så har alla i min omgivning krävt att jag inte ska ha några känslor alls. Varje gång jag visat känslor öppet sen dess så har jag antingen fått skäll eller fått höra att jag måste läggas in på sjukhus om jag inte slutar. Till slut bestämde jag mig för att sluta visa känslor och det har tärt som fan på psyket.

Jag önskar verkligen att jag inte hade asperger. Finns det nått hemskare? jag vet inte. Det är ren skit. Leder till ensamhet, alltid varit ensam, är ensam och kommer alltid vara ensam. Det är fel i hjärnan helt enkelt. Det är helt enkelt förjävligt. Är det ens värt att leva?

Det är väl på gott och ont det där måste jag erkänna.
Har också känt så till en början men det är bara att leva med det
Hjälp finns att få så ge inte upp i första taget

Kan hålla med dig på den punkten är dock lika dan så där är vi i samma båt.
Det är väldigt svårt att visa känslor utom på bröllop å begravningar

Jag kan nog ha testat det mesta känns det som. Vissa preparat gjorde mig bara svårare och i vissa fall riktigt dålig. Tex Ritalin, Elvanse och Attentin blev jag riktigt sjuk på. Fungerar bra dom första 20 minuterna efter intag, piggnar till rejält och blir social och stimulerad att göra något med andra människor. Sen när de stabiliseras efter 30 minuter är enda skillnaden att jag orkar ta in intrycken istället för att stänga av och bli introvert. För att sedan tappa det helt när dom där jävla medicinerna får för sig att helt lämna kroppen. Brutal ångest. Sedan fosterställning och tom i huvudet resten av dagen.

Efexor åt jag under några år och dom funkade bra under hela tiden, orkade mer, ville mer, klarade mer, bättre ihållande koncentration och kände ledig den där totala tröttheten som somliga gånger kan äta upp en totalt. Dock blev jag otroligt manisk efter ca 3 år så blev tvungen att välja att fastna i en otroligt liten box eller kriga utan dom. Valde det senare alternativet.

Sedan januari 2018 har jag ätit pregabalin i rätt låg dos och svarar otroligt bra på dom. Även om mycket av känslor av alla slag är rätt dämpade så fungerar jag så jävla bra på dom på alla andra tänkbara sätt. Kan idag släppa saker direkt som förut kunde vända upp och ned på min värld. Saker jag fastnade i och var tvungen att analysera i dagar. Rutiner är fortfarande grundläggande för min funktionalitet men är inte styrd av det då allt hade sin fasta tid förr. Hänga tvätt först handla sen osv. Idag kan jag göra ett torsdags moment på onsdagen i mån av tid för att sedan handla innan jag hänger tvätt osv.

Jag ser inte medicinering som någon lösning på någonting men däremot ett komplement till en sund och trygg tillvaro där rutiner fortfarande är grunden till framgång.

Jag kan bara svara för mig själv då alla är så olika med sina svårigheter men för mig har det handlat otroligt mycket om hur livet i sig har sett ut med allt vad det innebär från psykiskt mående, stress, ångest, oro, förändringar, intryck, harmoni mm..

Jag fungerar och har alltid fungerat som bäst när det finns en struktur och fungerande rutiner i grunden. När saker inte klaffat medför det stress och det en dålig period där alla symptom visar sig mycket tydligare än då när allt stämmer.

En enkel sak som juli - augusti blir det alltid svårt då fan ingenting är som övriga året. Folk är aldrig där dom ska... brukar vara, semestrar och fan och hans moster. Ingenting stämmer och fan vad besvärligt det är.

Ett område som först på senare tid fokuserats på ur forskningshänseende är den asymmetriska gången.

Som jag förstått det föreligger två förklaringsmodeller: den ena ger vid handen ett fysiologiskt drag där aspergare oftare än andra tenderare att födas med det ena benet kortare. Den andra modellen antyder att individen under späda år favoriserar det ena benet som tyngd varmed balansen blir ojämn och negativt påverkar hur detta ben växer ungefär som en närsynt person kisar och koncentrerar synen med det öga som upplevs ha starkare syn.

Ett annat drag som jag noterat hos manliga aspergare är sluttande axlar dvs det som brukar kallas flaskliknande form. Individerna i fråga har också gemensamt att kroppslängden ligger ovanför genomsnittslängden. Detta verkar kunna ha en liknande koppling till motorisk utveckling under barndomen.

Väldigt ofta fokuseras i diskussioner kring asperger enbart på den psykiatriska delen av syndromet vilket framgår av merparten av inläggen här som berör psykofarmaka och liknande men för att få en samlad bild av högfungerande autism bör likväl den neurologiska (och motoriska) sidan tas upp.

I mitt fall så har jag dock bara AS så jag kan väl inte riktigt svara ang autism.
Jag har dock vissa stunder och fortfarande väldigt svårt på motoriken att hålla balansen och även när jag skall ta på mig skor utan att andvända ett skohorn.

Ang SSRI-medicin så har jag inte testat eftersom jag har inget behov av det än så länge

Men AS och autism är numer samma diagnos enl DSM 5 vilket kan vara förvirrande. Bakgrunden är att högfungerande autism f n ses som ena änden av ett spektrum och olika individer anses befinna sig på olika punkter i spektrat s a s.

Samma här vad gäller motoriken och just det som du nämner med att ta på sig skorna kan vara rätt jobbigt, hålla koll så att man inte ramlar i backen medan man knyter skorna eller förolyckar sig på något annat sätt... ännu jobbigare då det är stressigt då man ska iväg någonstans på morgonen.