Citat:
Ursprungligen postat av
OmedelSvensson
Ett av problemen i teorierna som framförs om vingbrott etc. som första händelse/orsak är att flygplanet efter den initialt väldigt tvära svängen ”flugit” brant nedåt i hög fart i en förhållandevis rak bana.
Den fart vi ser kan svåreligen uppnås med en maskin som inte sitter ihop som den ska. Saknas en vinge kommer maskinen spinna, och ha en betydligt läge total fart, och spinnen är mer eller mindre lodrät.
Här har maskinen dykt fort i grova drag 60 graders vinkel och kursen är relativt rak( svag sväng).
....vilket talar för okontrollerad flygning i moln, utan synliga markreferenser. Planet var troligtvis helt när nosen bröt den undre molngränsen, någonstans vid 2300-2000 m. Då upptäckte piloten belägenheten, och försökte komma ur dykningen. Men det var nog ganska svårt, med maxlast ombord, krävde förmodligen mycket känslig och försiktig återtagning av horisotalläge, om det inte redan var alltför hög fart för att kunna häva dykningen utan för stor positiv G-kraftsbelastning på planet, ffa då vingarna.
( ursäkta, men detta är min helt amatörmässinga slutsats av det som bl.a. du och några till skrivit, jag förstår att ni inte vill driva frågan om spatial disorientering för mycket mot en avliden kollega....)