Citat:
Ursprungligen postat av
ghostedbyme
god morgon ! då ska vi se , fall nr 1 är en kvinna i 34års ålder som gick in i väggen av allt jobb och stress med flera täta jobbyten , resulterade i en psykos och hon tvångsvårdades under 7 månader inlåst med mycket starka mediciner , nu bor hon dock i egen lägenhet i södra sverige , har under 2,5 år haft kontakt dagligen med denna människa och ser och hör problemen tydligt , bland annat så vill hon bli av med medicineringen abilify som hon får i sprutor mot sin vilja månadsvis eller testa någon annan eller annan dos , men psykläkare totalvägrar fast hon går på maxdos sedan dag 1 , så hon är nu fortfarande tvångsvårdad mot sin egen vilja och mår riktigt dåligt av just detta ,
av tvångsvården har hon även berättat att hon känner sej mycket kränkt vid varje kontakt med läkare och uppföljning , dessutom så skriver de sjournaler som är rent lögneri om henne som persson ?, köra bil får hon inte längre och skaffa barn har hon blivit avrådd till , och det har ressulterat till att hon blivit tillbakadragen och mycket ensammen människa , detta är en kvinna som är i sina bästa år och mycket vanlig i mina ögon , söt , snäll med känslor precis som vilken människa som helst och på intet dum i huvudet .
att psykvården behandlar människor så här är verkligen inget jag trott tidigare , men nu vet jag hur det ligger till
kan nog med ärligt hjärta påstå att om jag inte försökt hjälpa henne i hennes frustration och mående under den tid vi känt varandra
så hadde hon nog hoppat framför tåget eller ifrån någon bro , och då just för att slippa den behandling / kränkning hon får stå ut med , inte för att hon är sjuk . hon har sagt så många ggr att hon ångrat så mycket att hon tog kontakt med psyket , för det har förstört så mycket , typ hela hennes liv .
att läkare inte lyssnar på sina passienter ställer till det rejält tyvärr , och hadde hon tex varit min partner i livet , så hadde jag nog vänt upp och ner på dessa läkare för att de skulle börja förstå vad de ställer till med .
Jag kan naturligtvis inte kommentera enskilda fall på anekdotisk bas eftersom jag inte har full insyn i dessa och med stor sannolikhet inte du heller eftersom du bara återger andras sekundära berättelser. Visst görs enstaka felbedömningar ibland av enskilda läkare och beslutsfattare, men principen i den svenska vården är utformad efter att aldrig tvångsvårda eller ge starka mediciner till människor om det inte råder allvarlig fara för liv och hälsa, antingen deras egen eller närståendes eller andra medborgares.
Dessutom är det långsiktiga målet med svensk psykiatrisk vård idag att patientens autonomi och integration i samhället ska öka och det är därför tunga mediciner ibland används hellre än att låta människor sitta inspärrade långa tider på sjukhus, vilket skapade egna väl dokumenterade problem under den tid dessa lösningar var vanligare.
Vi kan här på detta forum också friare laborera med tanken att varken mediciner eller tvångsvård och inlåsning skulle förekomma, men till vilket pris? Hur skulle vi då undvika att svårt psykiskt sjuka aldrig skadade sig själva och andra och hur skulle vi någonsin kunna återanpassa dom till ett vanligt liv i samhället där symtomfrihet kvarstod, till en rimlig kostnad?
Föreställ dig en utopi i form av en framtida vårdanstalt som istället för tvångsvård med de otrevligaste inslagen av kroppslig privation och injektioner, ger dig kärlek, samtal, stöd, uppmuntran och lockar dig in i meningsfull självläkningsprocess, alltså en mer psykologisk terapi istället för psykiatrins tyngre arsenal, ute i patientens egen vardag i samhället. Hur många vårdare skulle då krävas per patient för att övervaka och kurera varje enskild med allvarligare problem dygnet runt? 5 stycken? Eller snarare 10? I hur många år? Skulle dessa vårdare ens få plats omkring en sådan människa i dennes fria liv? Och skulle denna mer idealt sett humana vård ens garantera symtomfrihet och samhällsanpassning när terapin var över? Hur vet vi det, eftersom friskare människor som går i samtalsterapi för mindre ångestrelaterade problem kan spendera decennier på soffor hos olika terapeuter och ändå ha kvar sin ångest?
Så allt kokar också ner till en fråga om ekonomi och samhällsresurser, samtidigt som medicinsk forskning utvecklas och i framtiden kommer med allt bättre mediciner.
Vill vi i civilsamhället ta ett större ansvar för ovanstående problem är nog det bästa vi kan göra att hjälpa och stödja närstående som har problem och också själva medverka till att höja kulturen och bildningen i samhället. Människor med psykisk ohälsa har en tendens att må bättre i sådana miljöer, vilket dock är svårt att framkalla med enbart politiska medel. Här tangerar vår diskussion ett djupare problem med civilisationskritiska undertoner där ansvaret för livssituationen som helhet är mer jämnt fördelat
Hoppas svaret var till någon hjälp!
.
eller att du har gett upp hoppet och skyller allt på medicinen och inte riktigt tar ansvaret själv? 