Är det för dig okej att världen går under efter du dött?

Oändligt blir svårt att föreställa sig, närmast oändligt kan du föreställa dig så stort du kan.

När jag tänker på allt lidande så känner jag att det bästa som skulle kunna hända vore att världen går under (oavsett det är nu eller sen).

Någons barn kommer bli torterat, någons barnbarn kommer bli innebränd, någons barnbarnsbarn kommer bli utsatt för mordvåldtäkt osvosv. Nä, bort med skiten.

Likväl föds medvetandet in i världen på nytt varje morgon. Som en produkt av att vara någon annans barnbarnsbarn. Genom tänkandet har medvetandet identifierat att detta har skett i en obruten kedja i ett antal miljarder år. Ändå ser just vi oss som väldigt unika.

Som jag ser det så kan man ju använda denna sinnesapparatur och tankeförmåga som medvetandet har till att visa lite kärlek till de andra varelserna man möter. De är ju samma funktionalitet som jag även de, ett medvetande som har blivit medvetet spontant och som använder sig av sinnesapparatur och tankeförmåga.

Givetvis spelar det roll för mig medan jag ännu är vid medvetande, vad som sker med andra medvetanden när jag själv inte längre är medveten, precis som att jag inte vill att någon far illa när jag själv befinner mig i djupsömn; även om jag inte är medveten då, så är jag det nu och kan reflektera över att deras öden är mig väldigt angelägna, då de ju är precis som jag och av samma väsen och kärna.

I vilket fall har vårt tyckande väldigt lite att göra med huruvida världen existerar eller ej. Man kan tycka att man inte borde vakna bäst man vill, ändå gör man det. Man kan tycka att världen inte borde finnas bäst man vill, ändå finns den. Och att inte bry sig om något leder mer till att andra varelser far illa och lider, än att hela världen skulle gå under, för sådan påverkan har vi inte, även om människans påverkan på planeten har vuxit exponentiellt och vi trätt in i vad folk vill mena är antropocen. Nog kommer liv att finnas till även om civilisationen skulle gå under.

Man kan tycka att människan borde veta bättre än att bete sig som hon gör, men liksom masken inte valde att födas, så gjorde inte heller människan det, och människan väljer ju inte heller vad hon ska vilja och tänker inte heller ut vad hon ska tänka, hon vill det som hon vill, och hon tänker det som hon tänker, precis som att hon gör det som hon gör.

I det att hon tänker så har det i kommunikationssyfte och som en spontan mutation i hjärnan, uppstått ett symboliskt tänkande där det finns en symbolisk aktör, som som ett koncept skulle kunna välja, men den symbolen står sig inte mycket mot miljarder år av evolution och naturlagar bortom vår kontroll; det är ju naturlagarna som tänker, men som en mutation som skapat känslan att det vore annorlunda, till dess att den känslan upphör, och man förstår att allting sker spontant så som det själv vill ske, om det nu funnes något sådant som en "vilja" annat än i symboliskt språk. Detta är ju varför vi redan är fria.

En spännande tanke är ju att med tillräckligt hög intelligens kan potentiellt alla problem lösas och alla de rätta frågorna ställas. Jag hoppas att mänskligheten kan nå den punkten en dag, även om jag själv inte längre finns till då. Detta huvudbry om universums förborgade mysterier är månne en tänkandets barnsjukdom, men man vill ju likväl att alla insikter som kan inses även inses.

Man kan ju inte se på stjärnhimlen utan att fyllas av förundran och rentav religiösa känslor, även om de inte är på modet. Det är ju lustigt hur känslor kan vara anakronistiska.

Det är inte så att jorden blir obeboelig av den ökade temperaturen. Vad som kommer att hända är att havsytan kommer att stiga så att de flesta stora städer (för de flesta riktigt stora städer ligger vid havet) kommer att få flyttas ett par km inåt land, alternativt överges.

Livet har ju ingen mening, så jag skulle inte bli upprörd ens om jorden ginge under i detta ögonblick.

Tråkigt att det finns så många människor som inte ser någon mening med någonting, men bra antar jag, att de iaf kan lyfta på locket på Flashback.

Har man barn bryr man sig nog iaf om hur det går för dem även efter att man själv har gått ut tiden. Dvs, DÅ bryr man sig nog inte eftersom man är död, men NU bryr man sig om att det ska gå bra för dem även när man själv har dött. Så man kan t ex bry sig om att lämna något efter sig i arv och inte bara bränna allt själv. Detta är det naturliga. Att vi öht finns till är Tack vare alla generationer innan oss som har gnetat på.

Väldigt många skulle t o m riskera sitt eget liv för att deras barn ska leva vidare.

Men det handlar inte heller bara om egna barn och egna gener. Folk riskerar livet, och förlorar det också alldeles för ofta, för att t ex kämpa mot orättvisor och för mänskliga rättigheter och för demokrati och annat sånt där som vi alldeles för lätt bara tar för givet.

Så NEJ, det är verkligen inte ok om mina barns värld går under strax efter att jag själv har dött.

Sjunka menar du väll?

Universum skiter fullständigt i vad som är okej för en obetydlig samling materia... oerhört banal fråga.

edit: Ok, läste trådstarten - ser vad du vill åt. Jag är en av dom som vill efterlämna en så bra värld som möjligt till mina barn.

Nej, polarisarna smälter av värmen, vilket får haven att stiga.

Det är väl endast en teori? Tar snö och is mer volym än vatten i flytande form? Varför skulle de smälta?

Smälter isarna, så stiger haven. Allt tyder på att de smälter.