Citat:
Ursprungligen postat av
Jenny9
Jo absolut väger en barnlängtande kvinna in mer när hon väljer man. Hon vill oftast ha någon form av garantier. Det är slitigt och dränerande att tex. vara ensamstående med barn. Här kan jag förstå att män är rädda för att bli valda inte enbart för sin sköna personlighets skull utan också efter rent mätbara materialistiska saker. Å andra sidan har han ju säkert inte valt en "träskpadda" att träffa och skaffa barn med, alltså har han också gått mycket efter yta. Men visst en barnlängtande kvinna kan framstå som kallt beräknande när hon väger in alla parametrar.
Det är inget som säger att det är så. Vilka skulle dessa "offantligt mer intressanta männen" vara? Invandrarmän?
Ja men du är depressivt lagd, du kommer att tolka din omvärld cyniskt, men vår syn behövs också, för premisserna för människornas liv är fan ynkliga.
Det här är ett system som uppkommer i och med sexliberalismen, tror inte att det har något att göra med invandrarmän, även ifall tribal konflikt om lättillgängliga kvinnor enbart från en grupp (svenskar) tycks mig göra frågan mer laddad.
En sak jag märker av i andra generationens mellanöstern kvinnor är att de verkligen dyrkar sina män, oavsett vilka skit de än må vara (med mina linser). Detsamma märker jag av med äldre svenska kvinnor jag talar med, det finns en sådan romantisk glans kring hur de träffade sin karl som absolut inte kommer finnas med i vår generation. Vi har dekonstruerat illusioner som en gång bar samhället och vi har inte fyllt på med något nytt, våra nyinflyttade rivaler har dock kvar en stark saga om vilka de är och vart de är påväg.
Det som kommer gå segrande ur striden från och med nu är den som lyckas berätta en historia som binder folk samman, jag tror ju på att fiktion berättar mycket om vart vi är påväg. Jag gillar nu att läsa nihilistiska verk från Houellebecq eller se på filner från Gaspar Noe eller Von Trier, men det här är ju konst producerad i avgrunden. Ifall unga människor läste och såg sånt skit så skulle de inte ha hunger kvar att jaga några illusioner överhuvudtaget.
Jag har exempelvis en nördvän som bor i USA. Jag bodde hos honom för några år sedan. Han var runt 31 när han träffade sin tjej, en 33-årig tjej från Portugal, med ett evigt leende på hennes läppar. Det där leendet var fruktansvärt irriterande, då den kändes påklistrat. Han hade bara haft en tjej innan henne, nu tjänade han bra, han ser bra ut, definitivt snyggare än henne. Han hade bara spelat genom hela 20-årsåldern när han pluggade i Sverige, vilket var anledningen till att hans enda flickvän lämnade honom.
Nåja, denna portugisiska tjej var lite creepy, jag söker alltid starta konflikt för att skaka av vad jag känner är en "mask" så jag sökte prata om typ abortion som jag visste hon var väldigt mycket emot, och jag sa något provocerande i stil med att spartanerna nog hade rätt i att kasta livsodugliga bebisar från Mt Olympos. Fortfarande leendet när hon svarade mig. Va fan?
Min vän var i vilket fall tragisk i sitt behov att ständigt gossa med henne, hela tiden skulle det gossas, vilket fick mig att må lite illa faktiskt. Han var ju sexuellt fortfarande en tonåring, medan hon var i en helt annan fas, fast det visste han inte. En gång när han behövde gå till toaletten efter all gossande så såg jag hur hennes ansiktsuttryck ändrades till total relief att slippa låtsas gilla gossandet, rentav lite äcklad såg hon ut att vara av en halvtimmes gossande (och jag förstår väl henne). Här var hon äkta en stund, när han kom tillbaka så återvände påklistrade leendet.
Nåja, skulle jag säga något som är fel eller inte? Jag sa ingenting, jag visste att bebis skulle komma på tal väldigt, väldigt snart. Knappt ett halvår efter att de träffat så väntar hon barn, nu har de en dotter tillsammans, hon har fortfarande påklistrat leende i facebook foton, hon känns fortfarande inte som en äkta person när jag tänker på henne.
Vad jag vill ha sagt är att genom att lämna min vän med illusionen av att hennes kärlek är äkta så producerades äkta liv. Det kan sammanfatta vad kärlek går ut på. Vi måste alltså lappa ihop massa illusioner vi dekonstruerad ifall något liv ska produceras.
Idag går massa internetmän runt och berättar den mest cyniska berättelsen och hatisk projektion om allt som är fel med kvinnor. Det är inte enkelt att säga att de har helt fel om några saker som berättas, men här krävs ändå vad Kierkegaard kallade "a leap of faith" över en existensiell avgrund från deras sida, med alla risker som det innebär, eller så händer ingenting alls. De blir en genetisk dead-end och spelar tills de dör.
Citat:
Tro mig, det är lika illa. Människor som bedrar sina älskade är fan bara ynkliga. Antingen knullar man runt eller så är man trogen. Visst vissa klarar att leva i öppna förhållanden och ha flera förhållanden samtidigt, men för de flesta är det bara skit, de klarar det inte eftersom känslor är inblandade och vi är ju inga maskiner. Kan man inte stå för att man knullar runt bakom ryggen på sin man eller fru är man fan bara skit. Visat ETT snedsteg går kanske att förlåta, men fan inte ett kroniskt sjukligt bedrägligt runtknullande.
Nej, det är inte lika. För mannen menade sant när han sa att han älskade dig, han kände bara inte till att lusten skulle vilja annat och att han skulle återgå till gamla beteendemönster (han kanske rentav trodde att han skulle motstå).
Medan en kvinna som redan från början låtsas älska en svag man av att hon desperat vill ha barn kommer vända ut och in på hela hans livsnarrativ på ett annat sätt. Den mannen kommer gå igenom hela hans liv utan att någonsin bli älskad. Jag känner för den mannen mer än för den bedragna kvinnan.
Jag ser trots allt på livslång monogami som närmast omöjlig ideal ändå, de flesta är dömda att förälska sig i varandra och sedan finna dessa känslor dö bort, kanske 2-3 gånger, men när jag tänker på de män som aldrig kommer få uppleva att älskas så blir jag lite ledsen, men det kan inte hjälpas.
Citat:
Du är väldigt hård i din tolkning, jag är mer förlåtande. Jag har sett på när min pojkvän spelar olika dataspel, det är fascinerande, det är som att vara med i en film. Visst är det kanske sjukligt att sitta där 24/7, mycket man går miste om utanför......kanske.
Ok, jag vet en hel del om dataspel, har varit med i skapandet av en sådan till och med. Det spel handlar om ett trick, vilket i för sig är sant i all typ av fiktion, men här är grejen med spel:
Tricket går ut på att du lever ett liv där det händer intressanta saker, där du utvecklas (olikt i riktiga livet), där du lever igenom coola moment, träffar intressanta personer, blir en legend, etc.
OK. Låter ju bra? Här är problemet: allt du går igenom i spelet kommer att vara en rad olika mekaniskt styrda "events" som tio miljoner andra spelare går igenom. Därmed att när spelare går ihop så kan de bara berätta historien om att ha gått igenom PRECIS samma sak som hans vän som spelat spelet.
Allt sannerligen intressant som kan hända i ditt liv är dock saker som inträffat ENBART i ditt liv. Därmed att alla unga män får mindre intressanta liv, i takt med att de känner att livet blir mycket mer intressant tack vare spelet.
När en ung svensk man ska berätta om hans "äventyr" till en ung kvinna så kommer det ju inte bli mycket "äventyr" - det tragiska med spel är att de lockar än mer i takt med att verkliga livet verkligen blivit offantligt tråkigt (skitmusik i uteställen, tråkiga moralismen och PKismen där unga män inte får diskutera fritt eller skämta fritt, etc.).
Spel är en tillflyktsplats där ditt liv upphör vara sant. Det skiljer sig lite från exempelvis romaner då romaner lämnar utrymme för läsaren att själv skapa ett eget liv i hans huvud, en version av berättelsen som bara existerar i hans huvud. Därmed att resan blir mer unik, och läsarens förmåga att skapa (den sanna källan till lycka) utvecklas.
Citat:
Ja jag älskar att vandra. Ibland tänker jag: Jag kan resa mig upp och bara börja vandra, vandra över landsgränser, fri och obunden, en nästan svindlande tanke. Jag hade lätt kunnat vandra runt resten av livet i vacker natur, vilket privilegium för de första människorna, ytterst lite var etablerat eller fastslaget. Det här jävla pisset med invecklade skattesystem osv så jääääävla trist bara.
Lusten ja, bara ge efter, varför inte, allt du gör kommer ändå glömmas bort.
Att vandra. Jo, söker inspireras av Gunnar Ekelöfs poesier om den evige luffaren, jag tror att folk fastnat i loops som de aldrig riktigt valt ut åt de själva. Livet är en evig repetition för att man inbillar sig att något farligt existerar ifall de tar ett fotsteg bort från tryggheten. Till och med hur folk reser, jävla Kanarieöarna och Thailands stränder, ingen känsla för äventyr, bara stå under en sol och återladda battterier för att återgå till "loopen".
Men angående lusten håller jag inte med, jag vet precis varför det är min sämsta sida, den framkallar det sämsta inom mig heltenkelt. Att befria sig från materiella begär är ingenting alls jämfört med eviga sexuella begäret (den ena är "manufactured" med sublimala meddelanden om att du behöver värdelös skit för att finna lycka, den andra är en biologisk urkraft). Jag kommer givetvis ge efter, men det är mest för att jag är svag, kommer alltid göra det med en hel del ångest.
Ifall allt ska glömmas bort så öppnar det obehagliga dörrar i min Värld, i alla fall för mig som vill applicera allt jag finner vara sant i filosofin (annars är det inte sant). Djupt inne i mig finns känslan av att något/någon observerar mig från någon djupare vinkel, ingen religion har gett mig namnet för vad det är, men jag känner dess närvaro.
Jag söker därmed låtsas om som om allt jag gör i högsta grad kommer bli ihågkommen, och att allt har ett värde.
