Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Absolut!

Här är vi eniga i frågan om skadan som sociala mediers påverkan har på 00-generationen. Man ska höras och synas så mycket som möjligt, annars existerar man inte alls. All kommunikation sker via telefonen idag, och umgås man så sitter man ändå där med telefon i handen fast i en grupp om flera personer... Folks koncentrationsförmåga känner jag rent spontant har minimerats till absoluta nollpunkten idag.

Lägger man därtill faktumet att man är lite annorlunda eller har en diagnos så börjar ju snacket gå bakom ryggen på en. Ryktesspridningen går snabbare idag i den digitala eran, folk kan mobba andra människor med bara några knapptryck hemifrån utan att de facto stå ansikte mot ansikte med den man utövar mobbning på. Digitaliseringen är inte helt och hållet av ondo, men den har gått lite väl fort. Barnen hinner väl inte ens tänka efter ordentligt vad konsekvenserna blir utav sitt handlande på webben alla gånger, å andra sidan är ju vi vuxna lika stora kålsupare. Bara att se på Twitter eller här på Flashback bakom anonymitetens väggar.

Kommer även ihåg att DAMP barn var en förolämpning eller folk kunde fråga har du DAMP eller??
Önskar bara att man kunde få gett nötterna ett rejält svar ibland.
Folk visste ju inte bättre dessvärre.


Nackdelen är dock att om man bara sitter vid datorn eller börjar bete sig lite annorlunda så blir man dessvärre lätt ett mobboffer. "Nörd"- stämpeln fick man tidigt för att man var så intresserad och inne i saker och ting. Så det är på gott & ont. Likadant är det ifall om folk blir datorspels beroende eller andra beroenden.

DAMP-barn har man ju hört i skolkorridorerna mången gång i mellanstadiet då folk kom till insikt att man kunde sätta etiketter på de som stack ut och inte passade in i flockbeteendet. Sorgligt då man tänker tillbaka på det, men skolan kan vara och är fortfarande idag en hård plats.

Ja nörd var ju ett skällsord på den tiden jämfört med idag, nu är ju var och varannan person en nörd enligt egen utsago, och det är ju positivt i sig då det fört med sig en del bra saker, men även mindre bra. På våran tid var det ju dessvärre helt annat ställt på den punkten som du är inne på, man sågs ju inte på med blida ögon direkt för att man spelade figurspel som Warhammer eller tv-spel istället för att festa järnet på helgerna. Överlag så fick man ju en töntstämpel på sig om man inte klädde sig i det senaste modet och drack kopiöst. Till mitt försvar så började jag bruka nikotin i tidig ålder och kunde således stå bland de tuffa eleverna i rökrutan på skolan, men i efterhand är det fan det dummaste jag gjort...

Å andra sidan var det nog ännu jobbigare att vara nörd under 80-talet, om man skall tro alla skräckhistorier som man hört om från folk eller i böcker. Sen kan det ju vara kryddade historier med, men nördens situation i Sverige under 80-talet kanske ändå har likheter med Oskars situation i Låt den rätte komma in?

Vilka hemska minnen man får ändå vissa stunder när man tänker tillbaka på skoltiden.
Hur tusan tog man sig igenom skolan ändå. Men det är klart till slut så kör man bara på i samma rutiner bara för att få dagarna att gå. Ang att både röka & dricka så var det aldrig något för mig eftersom jag inte hade så många vänner så jag slapp det eländet.

Exakt så tänka jag också. Tog lång tid innan jag accepterade att jag hade asperger och att folk som har det kan vara okej.




För mig var alkoholen en port in i gemenskapen. Jag blev helt enkelt mindre blyg, det gick mycket lättare att passa in när man var full. Man brydde sig helt enkelt inte. Jag söp som en jävla gris 17-24år nånting. Jag har också testat droger. Borde kanske varit död, men jag överlevde tydligen. Jag tar inget längre eftersom jag vet bättre. Men jag känner mig sällan glad, känns skit större delen av tiden. Frågan är ju varför man fortsätter leva när man känner så. Jaa, skolan och all annan press fucka upp en totalt.

Vi finns ju för att det finns en mening med det.
Även om vi inte förstår vilken.
Jag gör mig aldrig till längre, dvs spelar inte som jag lärde mig som barn/ung.
Det är inte värt det + att det är falskt!
Jag är den jag är.
Take it or leave it.

Fanns inga diagnoser alls när jag var barn. Det fanns iofs MBD men ingen verkade få diagnosen. De som fick diagnos såklart var downsare, så det man kunde kallas eventuellt var mongo.

Hade en kompis som var mer annorlunda i skolan är jag och han fick spö av bara fan och dagliga mordhot. Så han blev hemmasittare i nästan ett halvår. Han ville tillbaka till skolan men det var ju förenat med livsfara. Så allt handlar ju inte om att man bara gör ingenting, en del är säkert självbevarelsedrift, även om man idag pratar om mobbning och att det faktiskt är brottsligt. Förr brydde sig ingen och det som hände i skolan stannade i skolan, det var en värld där lagar inte nådde.

Man fick inte heller byta skola på den tiden utan rejäla skäl, men till slut fick han byta och börja på en skola 4 km bort, utan buss, fick gå i snödrivorna på vintern. När man föredrar det så har man nog haft det jävligt i skolan. Han fick som vuxen diagnosen ADHD med autistiska drag.

Tycker personligen det är bra att vi inte gömmer undan mobbning mer. Även om det får det att se ut som det blivit mer av den saken. Föräldrar numera frågar inte automatisk den mobbade ungen vad han gjort för att provocera mobbningen. Det antogs att den mobbade alltid hade börjat jävlas.

Jag har konstigt nog klarat mig från Droger och alkohol är inte ofta jag dricker.
Även om det är gott med en öl eller två eller tre.
Men annars så blir det inte så mycket starkvaror.

Låter som en bra inställning måste jag erkänna.
Även om det är lite svårt ibland men det är inget att göra åt

Inte för att vara elak eller så mot oss alla med AS eller autism men det finns tror jag en sak som vi alla har gemensamt här om jag får gissa mig lite till detta så har vi varit utsätta för mobbning eller andra saker i skolan eller i vår vardag,

Eller att skolgången var ett rejält helvete vissa stunder.

Men vad vet jag

Jo, du har rätt. Det är väldigt ovanligt att ha asperger/autism och inte ha varit mobbad har jag hört.

Gick på en skitbra skola i de yngre åldrarna, där ingen mobbade. Blev dock mobbad i åttonde och nionde klass.

Sedan verkar det numera finnas en väldigt negativ syn på aspergare i samhället och tror att det kan vara väldigt tufft för dem som är yngre. Vi som slapp växa upp med ständiga påminnelser om hur fel vi är, mår nog bättre. Är nog ett barn av min tid, tycker inte att folk är rätt och fel, bara olika.