Skvaller om Svante Grundberg?

Ständigt inaktuell och enormt bildad – AB:s Mats Åmvall minns vännen Svante Grundberg

0
delningar
Alla svenskar över 50 vet vem Gävlebon Svante Grundberg var. Själv var han tämligen ”obrydd” över kändisskapet, men slog han sig gärna i i slang med folk på gatan, skriver AB kulturs Mats Åmvall om sin vän.

Svante Grundberg. Arkivbild: Bertil Ericson.
Svante Grundberg. Arkivbild: Bertil Ericson.
Som tidningen tidigare meddelat har skådespelaren med mera Svante Grundberg avlidit hastigt och oväntat i sitt hem i Gävle i helgen. Han blev 75 år. Dödsorsaken är inte helt känd, men spekulationer om annat än en naturlig död kan avfärdas.

För alla över 50 är han för alltid inskriven i nöjes- och tv-historien för Nattsudd, det synnerligen udda och kultförklarade tv-programmet som sändes under sex år på 1980-talet Poängen var den totala frånvaron av röd tråd. Att två polare satt i en soffa och drack drinkar och rökte röda Prince på löpande band liknade inget någon sett vare sig tidigare eller senare. De två polarna, Svante och Björn Wallde, flyttade in i våra vardagsrum, tillsammans med sina groggar och överfulla askfat. Kollade in gamla sång- och dansfilmer medan Björn Wallde gjorde ständigt lika misslyckade försök att ta ut låtarna på gitarr.

Förmodligen tror de flesta att Nattsudd var ett helt improviserat program. Tonen och dialogen lät ju så. I själva verket var alla repliker nogsamt nedskrivna, mestadels av Svante. Inte repeterade men nedskrivna på kartongskyltar som ljudteknikerna höll fram.

Publiksuccéer som Sällskapsresan och senare Göta Kanal-filmerna blev hans folkliga genombrott. Och om oturen förföljde honom i rollen som kanotisten i de senare filmerna så kan man säga att själva rollen också förföljde honom livet ut. Under hans och mina promenader här i Gävle kom otaliga glada tillrop samtliga med temat ”Haha var har du kanoten i dag?”

Svante tog det där med jämnmod med det ständiga svaret ”Allt är preskriberat” sagt med hans typiska lite nonchalant bortviftande handgesten. Och han tyckte nog att det verkligen var preskriberat. Han var tämligen ”obrydd” över kändisskapet, men slog han sig gärna i i slang med folk på gatan.

Han hade inte heller någon ambition att stå på Dramatens stora scen eller så. Tvärtom, han förlöjligade ofta de klassiska skådespeleritonfallen på ”teaaatern” som han brukade säga.

Det hindrade inte att han gjorde många roller utanför komedifacket på mindre teaterscener, framför allt på Teater 9 i Stockholm där han medverkade i Dario Fos succépjäs Vi betalar inte, vi betalar inte. Han gjorde flera dokumentärfilmer bland annat om Buddy Hollys band The Crickets, vilket medförde en personlig bekantskap med bandet.



Vi lärde känna varandra i Lund under 1960-talets sista år. Jag som litteraturstudent och Svante som, ja, som vad egentligen? Ingen visste riktigt. Han var inte lundastudent i den meningen att han pluggade. Kanske var han en av dessa lundaprofiler som hängde runt lite varstans på stadens krogar. Han var engagerad i Studentteatern och liksom jag i Studentfilmstudion. Svante hade omfattande kunskaper i film vilket imponerade djupt på mig som junior i sammanhanget, sex år yngre som jag var. Åldersskillnaden är större i 20-årsåldern än på äldre dagar, och det gjorde väl sitt till att vi inte då blev särskilt nära vänner. Och under åren som följde när han flyttat till Stockholm glesades relationen ut.

Så en dag för tre år sedan fick jag till min häpnad höra att Svante slagit sig ner i Gävle. Familjeband var en orsak. En annan – anade jag *– att han var trött på ett lite för hektiskt uteliv i Stockholm.

Vi återfann varandra. Ungdomens åldersavstånd var borta. Vår vänskap kom bland annat att resultera i lördagsfika på stan varje vecka. Vi pratade väl egentligen mest strunt, men framför allt om film, filmhistoria och countrymusik, två av våra gemensamma intressen. Och vi förfasade oss – mest på skämt – över dagens bristande bildning. Men med lite allvar också. Svante var långt ifrån bara den populära komikern. Tvärtom ägde han verklig och självlärd bildning, inom teater, musik, film och litteratur.

Våra samtal rörde dock sällan djupt personliga saker. En personlig tragedi låg djupt begravd i honom och påverkade honom dagligen. Och bidrog sannolikt till att han innerst inne inte var nämnvärt engagerad i samhällsfrågor. ”Ingenting spelar nån roll” kunde det slippa ur honom i svarta ögonblick.

Han kunde mycket – ja allt tycktes det – om amerikansk jazz, blues, country och populärmusik från, skulle jag säga, från begynnelsen till nu. I Nattsuddprogrammen var det han som på plats i USA letat fram de musikfilmer som var en given del av idén.

Efter ett år i Gävle började han sända närradio under mottot ”Rykande inaktuellt”. Det var en passande etikett. Att vara aktuell var för Svante närmast en förolämpning.

Mats Åmvall

är journalist sedan 45 år, countryfantast och passionerad amatörkock.