Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Sanningen är att vi går mot en allt allvarligare situation där resurserna inte finns. Det är inte bara pengar som fattas utan även personal, lokaler, kunskap etc. Och detta under rådande högkonjunktur.
Förra årets gymnasieamnesti - som ger 9000 ensamkommande rätt att stanna i landet men inga resurser för sitt uppehåll - kan tyckas ansvarslös. Det är dock bara det senaste i en lång rad försök att lappa och laga på en i grunden felaktig politik. Ett avslag måste vara ett avslag. Invandringen måste vara reglerad. Även i praktiken. Så länge den inte är det kommer nya skaror att lockas till Sverige för ett bättre liv. Jordens fattiga och utsatta är närmast oändliga.

Den förda svenska politiken har inget med moral att göra. Moral förutsätter nämligen förnuft. Den svenska hållningen har varit att reagera med känslorna och strunta i konsekvenserna, för samhället såväl som för individerna. Vi har inte sett den fulla vidden av det än.

Det var furstar och biskopar som annonserade katedralbyggen, men hela samhället bidrog till byggnationen. Pengar samlades in genom donationer, särskilt från de rika. Men var och en kunde vara med och bygga, och att Europa är fullt av vackra kyrkor beror på att så många människor gensvarade.

Man gav av sin tid på jorden till ett projekt vars frukter man själv aldrig skulle få skörda. Man byggde för framtiden – ja, för evigheten. Det kräver något av både människor och samhällen att göra en sådan sak. Att trots hot om svält och den ständigt närvarande pesten lyfta blicken från det egna och ge till det gemensamma. Rykten går om arméer på marsch och intrigerande fiender, ändå tror man tillräckligt mycket om framtiden för att påbörja bygget av en katedral.

Vi har kommit en bra bit från denna tidsålder, en epok som vi ofta målar i mörka färger. Vi bygger inte längre katedraler. Nej, faktum är att vi sällan alls bygger tillsammans. Istället var och en för sig: nytt kök, nytt sommarhus, och vad fan får jag för skatten? Inte ens välfärdsstaten, 1900-talets katedral, snickrar vi längre på ihop. [...] Vi bygger inte heller för framtiden – nej, vi förmår knappt spara några av jordens resurser till våra barnbarn. Samtidigt är vi så vankelmodiga att en del på allvar menar att vi borde sluta föda barn, för klimatets skull. [...] Att stänga porten till framtiden av fruktan för vad den kan bära med sig. Det måste väl vara själva definitionen av hopplöshet?

Medeltidens människor levde en frostbiten skörd från döden, men slöt sig inte ängsligt kring sitt eget utan byggde tillsammans. De levde med dystra framtidsutsikter, ja ibland inga alls, ändå förmådde de att lyfta blicken. [...] De tittade framåt, och fortsatte att föda barn. Genom sin trotsighet gav de livet vidare till oss som lever i dag.[...] Och så blickade de uppåt, mot den himmel de hoppades rymde mer än bara solen, molnen och stjärnorna. De vandrade i gruset och visste att de var stoft – men de reste katedraler: hoppets hus, tecken som sträcker sig mot skyn.

President Emmanuel Macron har lovat att Notre-Dame ska byggas upp igen. Men inte bara genom statliga medel, utan tillsammans: för att finansiera det har man startat ett nationellt donationsprogram, dit alla har möjlighet att bidra. [...] Efter påskveckans mörka dagar följer som bekant uppståndelsen. Kanske är Europa på väg att återupptäcka katedralernas hemlighet.

...

Den inflytelserike sociologen Geert Hofstede skiljer mellan feminin och maskulin kultur (se till exempel kapitel 5 i läroboken ”Culture and Organization”). En feminin kultur värderar relationer och miljön, medan en maskulin betonar dominans och konkurrens. Den biologiska grunden beskrivs till exempel i hjärnforskaren Markus Heiligs aktuella bok ”Hon, han och hjärnan”.

Ett samhälle är maskulint om könsrollerna är distinkta: män ska vara dominerande, tuffa och fokuserade på materiell framgång, medan kvinnor ska vara mer blygsamma, mjuka och i första hand bry sig om livskvalitet. Prestation och stöd för de starka står i förgrunden, och felsteg korrigeras och bestraffas. I ett feminint samhälle överlappar könsrollerna, och både män och kvinnor ska vara blygsamma, mjuka och eftersträva livskvalitet.

I en empirisk studie av 76 av världens mest utvecklade länder framkom att Sverige var det allra mest feminina landet. Sedan kommer Norge, Lettland och Nederländerna. Mest maskulint är Slovakien, följt av Japan och Ungern. En rad studier har replikerat detta ”maskulinitetsindex” (MAS).

Vad betyder det för den högre utbildningen? Ju mer högskolan feminiseras, desto mer kan vi enligt Hofstede förvänta oss att genomsnittet utgör normen och svaga studenter belönas. Excellens, konkurrens och skicklighet kommer i andra hand eller bortses ifrån. I stället blir det viktigt att ha bra relationer, trygghet och en trevlig arbetsmiljö.

Vi ser detta redan nu. Att omfatta sådana feminina normer (”normkritik”) är numera ett krav för att bli professor vid Konstfack (SVT, 30/1 2018). Högskolor med utpräglat feminin kultur, till exempel konstnärliga högskolor men även Göteborgs universitet, brottas med systematiska meritokratiska problem vid anställningar (Universitetsläraren, 24/5 2017). Utbildningarna anpassas generellt efter svagare studenter med låga krav som följd (SvD, 24/3 2019). Lärare, manliga likaväl som kvinnliga, som ställer krav möts av omgivningens motvilja och oförstående (DS, 29/1 2016).

Den som tvivlar på kopplingen mellan maskulin prestationskultur och excellens kan jämföra rankningen av världens vetenskapligt mest framgångsrika länder med MAS (Scientific American, 2012). De starkaste forskningsnationerna har också en utpräglat maskulin kultur. Det gäller såväl USA och Tyskland som Kina och Japan

...

Alexander Bard
filosof
Erik J Olsson
professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet
Magnus Zetterholm
docent och lektor i nya testamentets exegetik vid Lunds universitet