Citat:
Ursprungligen postat av
Frank-Jesus
Eller så vilade hon sig i sitt beslut om familiecide, i likhet med de som bestämt sig för att suicidera brukar göra. Hon hade inte behov av att prata om det. Hon hade redan hittat en lösning på sitt och familjens problem.
Jo så kan det vara men jag tror inte det. Jag tror det var ett evigt ältande. Däremot självmordsbenägen, i högsta grad.
Men det är intressant det du skriver - depression har många ansikten. En del försöker stånka på, är kanske mer extrovert, andra faller mer i skymundan.
Det här berör en person som hintar om risk för självmord (till en frisk omgivning givetvis) men det fick mig att tänka på deras bubbla med ogenomträngliga väggar - samt ordvalet i avskedsbrevet.
I depression och vid självmordstankar kan det finnas inslag av existentiella frågor: Vad är meningen med livet?
"Olika typer av existentiella frågor dyker ofta upp. Det är viktigt att kunna föra ett öppet samtal om liv och död, om självförakt, skuld och skam, om livets mening och om framtiden."
Om man har i åtanke att de var varandras värsta stöd och sämsta rådgivare så är hjälparens behov av att ha koll på sig själv i de svåra samtalen intressant.
Denna är då inte i en pågående mångårig kris själv, lär inte ha ångest, oro och främst inte gemensamt bekymmer som de centreras kring (sjuka barns lidande) och ältar:
Citat:
"Vem är du själv, vilka möjligheter har du att lyssna, nu eller senare? Om du är vag på dessa punkter finns risken att förväntningarna trissas upp för mycket. En självmordsnära person kan uppleva att hon gett upp allt och att den som hon pratar med därför rimligen också bör ställa upp med ”allt”.
"Ställ inte frågor som driver er båda allt djupare in i känsliga frågor om besvikelser och oförätter eller om kaotiska barndomsupplevelser. Det kan väcka svårhanterlig ångest."
"Det kan kännas tungt att stå bredvid och se en person ta sig igenom en självmordskris – men samtidigt lär man sig mycket om livet och de villkor under vilka vi alla lever. Men du behöver själv vila ibland. Det kan vara nödvändigt att ha en egen samtalspartner för diskussion och ”påfyllnad” då och då."
"Om problemen är stora och långvariga kan det vara bra med flera stödpersoner – både professionella och icke professionella – som bildar ett nätverk."
"Att betrakta självmordet som en möjlig utväg ur en hopplös situation är inte onormalt.
Det är en helt annan sak att betrakta självmordet som den enda möjligheten att få uppleva lindring och lättnad.
Sådana tankar handlar ofta om att man vill slippa leva för att slippa känna som man känner. "
https://ki.se/sites/default/files/om_livet_kenns_hopplost.pdf
"Kan själv" är oerhört vanskligt i en så allvarlig situation.
Edit.
Tappade ett citat.
Citat:
Den person som befinner sig i en självmordskris söker ibland bekräftelse från andra på att självmord är den bästa lösningen. Bakom detta beteende kan det finnas en önskan att dela ansvaret med någon annan människa. Men det är också ett test på vad andra i själva verket tycker. Vore det i grund och botten inte skönt att bli kvitt denna besvärliga person? Det är viktigt att inte följa med för långt i de här tankebanorna utan bryta resonemanget och i stället visa att du står på livets sida.
