Författaren Steven fingrar på det söta hembiträdet, och det slutar med att hon dör.
Steven får hjälp av sin bror, John, att skaffa undan liket.
Hon dumpas i en säck i floden.
Liket hittas av polisen, och Johns namn står på säcken.
John blir misstänkt, och Steven verkar tycka att det är ganska bra att hans bror får skulden.
John tycker att det är bäst att erkänna alltihop, även sin egen del.
Det tycker Steven är en dålig ide, och bankar John i huvudet, och slänger honom i floden.
Sedan går han hem för att strypa sin hustru, som har anat sig till vad som hänt.
Då han stryper frun kommer John tillbaka, han har överlevt.
Steven får panik, och springer sin väg, men fastnar i en gardin, som han tror är Agnes, den mördade hembiträdets spöke, Steven faller nerför trapporna och dör
En film där man inte riktigt använder alla utlagda ledtrådar, det känns lite som om en del av filmen saknas.
Det räcker ändå till 3+/5
Craig Zahlers senaste där Mel Gibson och Vince Vaughn spelar ett par (för) hårda snutar med stenansikten som efter att ha blivit avstängda från tjänsten pga övervåld bestämmer sig för att gå över andra sidan lagen på riktigt i hopp om att samla ihop cash som Gibsons karaktär är desperat efter. Lång rulle som likt Zahlers tidigare är medvetet långsam och illavarslande, med grovt våld när det väl brakar lös. Snygg, välspelad och underhållande dialog. Läst att en del säger att den påminner om poliziotteschi-filmer, och det ligger det väl kanske något i. Känner mig lite för slö idag för att skriva mer än så (för det finns betydligt mer att skriva), men det får räcka. 8/10
EDIT: Kan tilläggas att filmen (likt Zahlers tidigare) föga förvånande aggraverat diverse PK-kritiker, så bonuspoäng för underhållningen det gav att läsa dessa recensioner.
__________________
Senast redigerad av Korder 2019-03-24 kl. 20:35.
Jag är uppvuxen med böckerna om Pelle Svanslös (många av dom). Har något svagt minne att jag sett någon film på bio, men den här handlingen var ny för mig.
Tycker den åldrats lika bra som "Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton". Den tecknade stilen är kul att titta på även för äldre, handlingen är oväntat mogen (både för barn och vuxna) och musiken är en skön blandning av musik för barn, musik som ska passa i vissa situationer och musik även vuxna kan uppskatta.
Det händer lagom mycket i ett bra tempo. Barn hänger med och vuxna blir inte uttråkade.
Gissar att en del är uppvuxna med denna och ni lär visa den för era barn!
Sämsta biopicen någonsin. Om boken hade släppts för en vecka sedan hade jag förstått att filmen blev en så ytlig och själlös sörja, men boken är ju lastgammal. Och fotot är typ kopierat rakt av från Big Bang Theory, ohyggligt skrikigt och fult. Jag kan inte minnas när jag sist såg en så dålig film. 1/5.
Jag är uppvuxen med böckerna om Pelle Svanslös (många av dom). Har något svagt minne att jag sett någon film på bio, men den här handlingen var ny för mig.
Tycker den åldrats lika bra som "Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton". Den tecknade stilen är kul att titta på även för äldre,
Gissar att en del är uppvuxna med denna och ni lär visa den för era barn!
Betyg?
3,5 / 5
Även jag växte upp med Pelle Svanslös som favorit.
Men då var det helt andra teckningar.
Jag minns när det ryktades om en "ny" Pelle Svanslös, det måste ha varit runt 1981, så blev jag väldigt glad......ändatills jag såg teckningarna.
Det var inte den Pelle jag hade tyckt om, det var jättefult tecknat.
Jag gick aldrig och såg filmen, och kommer nog heller inte att göra det.
Katten vet om inte böckerna ännu står kvar i källaren.
Abbot and Costello goes to Mars (1953) Olycksfåglarna flyger till Mars
Av en olyckshändelse skickas två diversearbetare ut i en rymdraket.
Helan och Halvan wannbeerna, och kanske filmvärldens tramsigaste komikerpar åker omkring med raketen.
Den landar först i New Orleans, där det pågår en maskerad som skrämmer slag på våra hjältar.
Sedan flyger man vidare och hamnar på Venus.
Planeten är befolkad av vackra damer anförda av Mari Blanchard (skälet till att jag såg filmen), hon blev lurad av en man för 400 år sedan, och vill inte veta av karlar.
Rymdskeppet tankas, och skickas tillbaka till jorden igen.
Påminner väldigt mycket om Catwomen in the moon, och ett par liknande filmer från 50-talet.
Mari Blanchard tycker jag om att se på, men inte ens hon lyckas lyfta det här spektaklet. 2/5
Sämsta biopicen någonsin. Om boken hade släppts för en vecka sedan hade jag förstått att filmen blev en så ytlig och själlös sörja, men boken är ju lastgammal. Och fotot är typ kopierat rakt av från Big Bang Theory, ohyggligt skrikigt och fult. Jag kan inte minnas när jag sist såg en så dålig film. 1/5.
Jag såg lite snabbt på trailern och bestämde mig då att det blev bojkott av denna. Såg fruktansvärt B ut, helt okänd casting (vilket inte behöver vara dåligt) samt såg bara allmänt skit ut.
En av 1990-talets mest kända kommersiella filmer skulle jag vilja påstå, men är det en av de bästa? Nja. Inte direkt. Filmen är onödigt lång och relativt seg. Den har åldrats halvdant gällande action och ton. Speciellt några scener och en del halvstora karaktärer.
Det finns andra scener som gör att filmen skiner upp lite och filmen försöker mixa en typisk "tjejfilm" med en typiskt "killfilm" på ett sätt som gör att den når en bredare massa. Musiken av Whitney Houston (RIP) är väl det som åldrats allra bäst egentligen.
Har du missat denna och vill se den för att den är så känd? Gör det, men håll förväntningarna på en lägre nivå.
Jag såg lite snabbt på trailern och bestämde mig då att det blev bojkott av denna. Såg fruktansvärt B ut, helt okänd casting (vilket inte behöver vara dåligt) samt såg bara allmänt skit ut.
Helt skamligt dålig var den. Angående castingen så gillar jag Douglas Booth, som spelar Nikki, sen tidigare, och snubben som spelar Ozzy är lik originalet, och att Machine Gun Kelly visade sig vara en helt duglig skådis var ju kul (jag är inget fan men den som dissar Feminem är okej i min bok). Men filmen blir inte bättre för det. Att se The Dirt är som att lyssna på en influencer berätta om den senaste festen. Den är så ytlig att jag inte kunde hålla mig från att garva när den långt in i speltiden försökte byta från fuckyeahknarkochhororfuckyeah till seriöst snyft när Vince sitter vid sin dotters sjukhussäng. Det blev bara en bisarr pannkaka av det hela.
Helt skamligt dålig var den. Angående castingen så gillar jag Douglas Booth, som spelar Nikki, sen tidigare, och snubben som spelar Ozzy är lik originalet, och att Machine Gun Kelly visade sig vara en helt duglig skådis var ju kul (jag är inget fan men den som dissar Feminem är okej i min bok). Men filmen blir inte bättre för det. Att se The Dirt är som att lyssna på en influencer berätta om den senaste festen. Den är så ytlig att jag inte kunde hålla mig från att garva när den långt in i speltiden försökte byta från fuckyeahknarkochhororfuckyeah till seriöst snyft när Vince sitter vid sin dotters sjukhussäng. Det blev bara en bisarr pannkaka av det hela.
Låter ju som en film man verkligen bör skippa, Mötley är ju det sämsta jävla bandet i den där kategorin med, Vince Neal är ett jävla rövhål som körde ihjäl en finsk snubbe och kom typ undan med det.
Jag måste skriva att jag blev överraskad när jag såg betyget på IMDB (7,7 / 10). Det låter som en bra rulle det, men är det..?
Personkemin mellan dom flesta karaktärerna i filmen är stel som tusan. Starten av filmen kommer inte övertyga många. När filmen passerat 1/3 eller 1/2 blir den däremot bättre. Det finns genuint bra inslag av dialog och action i denna film även mindre detaljer som gör filmen lite unik, men mycket känns slumpmässigt och helheten är inte jättestark.
Det ska tydligen varit regissörens första film och i mina ögon märktes det. Det gjordes misstag och klumpiga saker som många andra hade undvikit. Filmens starka poänger gör dock att man kan förlåta mycket av det svagare... En allt som allt "okej"-film ändå.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!