Svenska Fotbollslandslaget

Mitt mående: Jag mår bra men är trött. Börjar bli orolig, känslig och det är många tankar i mig samtidigt som jag är inne i en eufori av att det snart är dags och njuter av att hemmet börjar bli i ordning. Men faktumet att jag lever tillsammans med ett fotbollsproffs har slagit mig och det gör mig känslig och ledsen. Man får ofta höra att man är lite orolig att mannen inte ska vara hemma och att jaaa det är vad man har att förvänta sig som fru till en idrottsman, ”hinner han till förslossningen?” är en vanlig fråga som jag har insett nu är helt sjuk, att det ens är ett alternativ. Känns omänskligt. Det finns ingenting i världen som skulle vara viktigare än min förlossning av vårt barn och att det här ens är frågor vi behöver planera efter känns tufft för mig, finner ingen prestige i det överhuvudtaget och vill typ skjuta alla män i hela världen som har prioriterat någonting annat än att vara med sin fru på sin förlossning. Skamligt och pinsamt.

Att vi behöver se över hans schema och diskutera alla möjligheter beroende på vilket LAND han kommer att befinna sig i när jag är här ensam höggravid. Jag vill gärna tro på kraften i min kropp och att bebis känner när pappa är hemma och inte men jag är orolig. Och det gör mig ledsen, hela situationen faktiskt. Har överlämnat så mycket praktiskt till Victor så som vägen till sjukhuset, numren till läkarna, matlådorna som ska fixas och vattnet som ska packas ner i kylväskan. Det skulle bli för mycket (och vilken kvinna som helst) att göra det här ensam. Och jag kan såklart ringa hit mamma eller en vän, men det handlar om att jag vill göra det här med Victor, min man och pappan till barnet, inte med någon annan. Skulle han inte vara med skulle mitt hjärta gå sönder.

https://majanilssonlindelof.com/2019/03/13/gravid-vecka-36/