Citat:
Ursprungligen postat av
Moment22x22
Det är vid sidan av poängen.
Tvärtom! Detta är exakt poängens kärna. Och du klarar helt enkelt inte av att se att du behöver backa av lite när du möter någon som faktiskt drabbats och som kan beskriva psykologin och det subjektiva i hur vi hanterar våra liv.
Antingen är vi offer eller så samlar vi ihop oss och går vidare.
Skit kommer hända i varenda människas liv.
Vår styrka och svaghet ligger i hur väl vi kan hantera dem.Det är en av lärdomarna livet bjuder på.
I ditt fall verkar det saknas både kugghjul och skruv, när du ska tala om för mig hur ditt påhittade våldtäktsscenario var viktigare än verkligheten.
Citat:
Nu vred du diskussionen åt ett helt underligt håll, jag har aldrig talat om för någon vad någon tycker. Jag ifrågasatte att du raljerade kring att våltäkter är något man reparerar sig från, för det är det inte säkert att alla gör.
Tänk om du kunde börjat där från start?
Att vi hanterar sånt olika.
Då hade du sluppit förnedra dig själv såhär och jag är inte elak mot dig. Jag försöker vara tydlig, men det är som att kasta vatten på en gås.
Programmeringen sitter djupt tydligen.
Och det var du och någon till som ville vrida mitt exempel åt ett mycket märkligt håll i stället för att hantera kognitiv dissonans, fobier, somatiska och kvantifierbara känslor genom att bryta ner dem i mer hanterbara bitar, så att man till slut kan rationalisera fram vart det egentligen gör ont.
Om vi tar ett exempel till, men jag tar det om en femåring i stället. Du är helt enkelt för lättriggad.
Ta en femåring som är ute och leker. Springer runt, gör kullerbyttor, snubblar och faller-
Det gör lite ont.
Två identiska lika fall.
I det ena fallet springer mamman fram i lätt panik, med ett mycket allvarligt och ledset uttryck, lyfter upp barnet, sätter det i knät och känner efter överallt om det gör ont, och när barnet ser denna chock i mammans uttryck kommer barnets känsla av allvaret att förstärkas och brista ut i gråt.
Det här kommer ta en stund att lugna ner, pyssla om, kanske åka till akuten?
Panikångestmänniskor skyr inga medel för att amplifiera känslan. Men tro mig, det här är verkligen inte det bästa för barnet.
Barnet präglas av detta och kommer inte klara av någonting själv i vuxenlivet.
Scenario två. Mamman ropar hoppsan, hur gick det?
Barnet känner efter om allt sitter där det ska och säger, ingen fara mamma, jag bara snubblade lite.
Case closed, barnet har lärt sig att just det där underlagen är lite vanskligt att springa på om man inte har koll på fötterna. Det här barnet är stärkt av fallet och kan gå hur långt som helst.
Det är redan själv ansvarigt för sina handlingar.
