Citat:
Ursprungligen postat av
Tey44
Alltså du tänker att de upplevde en lättnad när de bestämt sig och därigenom kunde skrida till verket med beslutsamhet? Så kan det kanske ha varit
Det finns åtminstone två aspekter i det där som jag tror väger in, kanske många (flera har luftats av andra): tillfredsställelsen över att känna sig som herre över ett eget och definitivt beslut, som dessutom inte riskerar stöta på kritik; över att plötsligt ha en tydlig och jämförelsevis märkvärdigt arbetsbar målbild; över att plötsligt ha hopp om stopp på ångest och osäkerhet; över att äntligen få göra lite påtaglig nytta för sina döttrar...
Så sett är det alltså kompensationshandlingar för en snöpt agens, omnipotens, exekutivitet — eller maktlöshet. Och en ”projektmänniskas” sätt att förhålla sig till sin uppgift.
Det är i alla händelser tror jag mänskligt att fungera så. Men det hela går i den förbjudna handlingens tjänst, men uppfattad som en personlig befrielse.
I teorin kunde de ha satt sig ner och planerat motsatsen i stället — hur just de skulle kunna leva och överleva, dag för dag, minut för minut. Men så kommer högmod in (oviljan att försaka sitt liv), oro över en föreställd framtid, ett liv i ovisshet, upplevelsen av (status-) värdeförlust, föreställt meningslös tillvaro med förlorade sociala band, fysisk och psykisk nedbrytning, förlorad tilltro till egen förmåga som förälder i långa loppet etc. Det kända hopplösheten viker inte undan (av sig själv) och drar ner dom. Då framstår den egna handlingskraften som heroisk och ”ansvarstagande”, vad än beslutet är som skapar en ljusstrimma i mörkret.
— ”Varför är allt en trasa?”
Kanske.