Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

ME kan variera mycket och vara värre i vissa perioder. Om A tex mått sämre av hemundervisningen borde den ha trappats ner, men det verkar som om hennes hemundervisning rullade på utan större förändringar. Sen skulle jag tro att hemundervisningen idealt sett lades upp så att skolan inte skulle ta all energi flickorna hade. Behandling för me brukar sikta mot att öka aktivitetsnivå på sikt, tex genom pacing. Jag undrar hur ofta flickorna besökte läkare och hur de tränade tjejerna i att leva med sjukdomen. Även om socialt umgänge gör en trött så funkar det för många att vila före och efter man träffar vänner tex. Men ingen av oss har den blekaste aning om hur flickornas sjukdomsbild såg ut. Det blir fel om man antar att de hade den värsta typen av me eftersom föräldrarna mördade dem.

Ja visst blev föräldrarna till slut sänkta till botten. Jag tror att det fanns ett stort inslag av ”barmhärtighet”(ja det är ett fult ord)i gärningen som gjorde att de kunde ta steget. ”Inte för någon av oss” innefattar ju även barnen.

Det där kan också enbart inbegripit föräldrarna. Det var dom som sa det, det var dom som tog beslutet. De tog beslutet åt barnen - leva eller dö. De valde att barnen skulle dö. Men absolut kan orden ha inbegripit barnen. Vi har ju inte en aning om vad som stod i breven i övrigt.

Ingenstans har jag fått verifierat att BARNEN ville dö. Jag har läst nånstans i tråden att Agnes gjort ett självmordsförsök nån gång. Vem berättade det? Är det en s k trådsanning - alltså något som nån har hittat på?

Jag menade inte att barnen ville dö utan att det var föräldrarna som hade sådana tankar, att det kanske var bäst för barnen osv.

Nej, det har du rätt i - ingen av oss vet någonting om flickornas sjukdomsbild.
För att förstå föräldrarnas motiv och hur de tänkte angående barnen (vilket vi väl aldrig kommer att kunna göra), så skulle man behöva veta hur flickornas sjukdomtillstånd var. Jag tänker att man kanske måste utgå ifrån att flickorna verkligen mådde riktigt, riktigt dåligt vid den tid när de dödades? Annars hade väl inte föräldrarna tyckt att barnen skulle ha det bättre i döden än i livet?

Och om nu flickorna mådde så fruktansvärt dåligt att föräldrarna ansåg att döden vore en befrielse, så undrar man ju vad som först hade prövats för att göra tillvaron åtminstone så bra som det bara var möjligt. Hur var det med till exempel pacing?

Om nu flickorna var så illa däran att hela familjen mådde dåligt vid juletid 2017 - då verkar det ju inte som om det upplägg man hade haft för barnen var det "bästa?" Hade man kunnat göra någon förändring som lättade upp tillvaron trots sjukdomen?

Det enda vi känner till är hemundervisningen. Och visst, vi har skolplikt - men om ett barn inte alls mår bra i en situation där det ingår hemundervisning så får man kanske lov att se över hela barnets livssituation?

Ok - flickorna kanske tyckte om sin undervisning och kanske ville de själva inte ha någon förändring i det avseendet. Men om de nu mådde så hemskt dåligt så behövde man kanske ha gjort någon annan förändring av något slag.

Barnen var så sjuka att deras liv inte var värt att levas - den slutsatsen borde man ju inte komma fram till utan att först ha provat allt i fråga om anpassningar, stöd, förändringar i livsstil osv. Att lära sig leva med sjukdomen...

Men då måste ju föräldrarna ha den viljan att göra allt - även om man inte hade garanter för att barnen skulle kunna bli helt friska.

Men föräldrarna saknade väl kampanda - de var för deprimerade...

Hur såg barnens tillvaro ut under den sista termin som de var i livet?

Du menar så. Ok. Jo, det kan nog vara så. Men jag har jäkligt svårt för att de talade för barnen. Om jag skulle ha diverse sjukdomar som kan vara svåra att leva med, så är det upp till mig att begå självmord. Inte fan skall nån annan bestämma min livskvalitet. Jag kanske tycker att det är helt ok att bara orka ligga i soffan och läsa, sova 18 timmar om dygnet osv, med tanke på mina sjukdomar. Ingen annan skall väl bestämma det åt mig? Man får ta till vara de få njutningar som finns i så fall.

Det skulle vara intressant att få ta del av hur andra föräldrar med ME-sjuka barn hanterar livet och vardagen.

Det är Australien som diskuteras, det är utifrån engelskt system (inkl Wales) - finns även i Skottland (Procurator Fiscal). Det hamnar i specialrätten men är ingen rättegång och jury endast om det rör sig om dödsfall i häktet eller fängelse.

Jag läste precis en artikel av förbundssekreterare Camilla Gillberg. Bifogar artikellänken: https://www.expressen.se/kvallsposten/obesvarade-fragor-efter-morden-i-bjarred/

Camilla Gillberg är förbundssekreterare i Riksförbundet för ME-patienter. Men hon har även personlig erfarenhet: både hon och hennes dotter har diagnosen. Enligt Camilla Gillberg har hon genom föreningen kontakt med ett hundratal familjer i liknande situation. Camilla Gillberg känner väl till händelsen i Bjärred.
– Rent instinktivt reagerar jag med att fråga mig hur det är möjligt. Visst är det tufft med sjukdomen och att inte bli trodd, men samtidigt finns det inte på kartan att det skulle vara ett alternativ, trots att man lever med ME i familjen. Det existerar inte och det hör jag också från de föräldrar till barn med ME som jag har kontakt med.

Men som du undrar man lite hur en familj hanterar vardagen.

Det är just det som är så speciellt i det här fallet att de inte tänkte/kände så som du beskriver det.

"Linnea, Nathalie och Samuel är tre ungdomar som vid olika åldrar drabbats av ME/CFS. De har sjukdomen gemensamt, men det är också mycket som skiljer dem åt. Nedanstående artikel handlar om deras vardag, beskriven av ungdomarnas mammor och nedtecknad av Nathalies mamma Camilla."

http://socialmedicinsktidskrift.se/index.php/smt/article/view/1485

Tycker denna artikel är väldigt bra!

Ja, den har jag rekommenderat missan att läsa.