Gissa Bokcitatet

På morgonen den 24 juli förklarade mor plötsligt att jag måste slå saken ur hågen, vandringen var omöjlig, hon hade inga pengar till lyx. Jag borde vara glad åt att jag fick studera och hon undrade om jag inte skämdes över att ens komma med sådana anspråk när andra människor inte visste vad de skulle leva av.
Det var ett hårt slag därför att det kom så plötsligt, efter ett veckolångt, välvilligt, ja till och med engagerat tolererande av våra planer. Efter nästan ett helt år av press och friktioner i den gemensamma bostaden var det en nödvändighet för mig att komma bort och känna mig fri. Pressen hade blivit allt värre på allra sista tiden, efter varje pinsam ordväxling flydde man in i tankarna på fotvandringen. De kala kalkklipporna som jag hört så mycket om framstod för mig i det mest strålande ljus och nu, vid frukostbordet, slog den obönhörliga fallbilan ner och berövade mig både anda och hopp.

"Jag sade till honom att han måste komma hit och titta på kemin om han tordes. Här går det nämligen inte lika strikt till som i armén, här kan man prata under arbetet också. Men han säger jämt att det måste vara tyst under arbetet. Då måste alla hålla truten, precis som rekryterna. Ni kan inte ana hur många gånger jag har sagt till honom. Du känner inte till det verkliga livet. I armén, där ni ju är kulturskyddade. Där kan ingenting hända en. Kriget är över. Nya krig kommer det aldrig att bli. Vad skall man då med en armé till? Man behöver den för kujoner som är rädda för livet. 1 meter och 89 centimeter lång är han och är rädd för kemi! Rodnar för varje fruntimmer! Fem damer har vi i salen och fem gånger rodnade han. Då skulle jag aldrig sluta rodna, jag med mina åtta nummer, exakt så många är det nu. För resten har jag berättat för honom om våra damer. Särskilt om den fina ryska damen. Hon är något för dig, sade jag, hon tittar inte åt höger, hon tittar inte åt vänster, men det är av bildning, inte av feghet! Nå, han drog sig länge nog för det, men till sist kom han i alla fall och nu har ni sett honom, den långa räkel, 1 meter och 89 centimeter lång, man måste ju nästan skämmas för en så lång bror. Vad ängslig han är! Mig är han rädd för! "

De växlande skådeplatserna under mina tidiga levnadsår var något som jag accepterade utan motstånd. Jag har aldrig beklagat mig över att jag som barn var utsatt för så starka och kontrastrika intryck. Varje ny vistelseort, hur främmande den än kunde förefalla i början, vann mit hjärta genom de unika minnen som den efterlämnade och genom alla de komplikationer som man inte kunde förutse.
Ett enda steg upplevde jag med bitterhet, jag kunde aldrig komma över att jag måste lämna Zurich. Jag var sexton år och kände mig så starkt bunden vid människor och lokaliteter, skola, land och diktkonst, ja til och med språket, som jag lärt mig behärska trots min mors sega motstånd, att jag aldrig mer ville lämna landet.